deraf; och slutligen att denna skiljaktighet äf-
ven skall styrkas af särskilda bestämmelser för
arfföljden angående Slesvig, afvikande från dem
som gälla för det närbelägna Jutland och de
öfriga danska länderna.
Detta är i största sammandrag Slesvig-Hol-
steinarnes påstående, hvartill de lägga det ännu
ytterligare, att då Holstein blifvit upptaget :
Tyska förbundet med danska regeringens eget
begifvande, så eger det äfven att fordra skydd
af detta förbund emot allt intrång på de för-
säkringar från Danmarks sida om båda hertig-
dömenas fortfarande inre förening, hvilka det
betraktar såsom grundvalen för sin politiska
existens; samt yrkar på denna grund, att sa-
kerna skola återställas i samma skick, som före
konung Fredrik VII:s kungörelse i Februari
1848 om Siesvigs skiljande från Holstein, hvil-
ket de anse som en statskupp, rättfärdigande
deras motstånd intill dess denna förordning
återkallas.
Danskarne åter å sin sida hafva en helt an-
nan utgångspunkt. De säga: det är godt och
väl, att 1460 års bref existerat; men detta
bref kan icke hafva en sådan betydelse som
Slesvig-Holsteinarne förmena. Slesvig har ur-
sprungligen haft en dansk befolkning, och har
det ännu till en högst betydlig del. År 1720,
när hertigen af Oldenburg afträdde en del af
Slesvig till konungen af Danmark, garanterades
denna besittning för framtiden af flera bland
de stora makterna, och denna garanti förbju-
der, att Slesvig någonsin skall kunna, genom
en olikhet i arfföljd, skiljas från Danmark,
samt måste såsom politisk handling betyda
mera än en försäkran, gifven af enväldiga ko-
nungar utan danska folkets hörande, och som
blott har afseende på ordnandet af hertigdö-
menas inre angelägenheter. Slesvigarne kunna
följaktligen inför den politiska statsrätten icke
betraktas annorlunda än såsom konungens af
Danmark undersåter; och hvarje försök att
göra andra rättigheter gällande anses såsom ett
uppror emot en laglig suverän.
Vi vilja icke nu företaga oss att söka afgöra
hvilketdera af dessa anspråk är det rättvisaste;
men man har tydligt sett, att de å hvar sin
sida betraktas såsom heliga och okränkbara.
Under sådana förhållanden är äfven gilvet, att
styrkans makt väl för en tid kan med sitt
öfverväldigande bringa den ena parten till
tystnad, men aldrig lösa sjelfva tvistefrågan,
som vid första tillfälle ånyo kommer att gifva
sig luft. Hurudan blir då för närvarande ut-
sigten i afseende på resultaterna af stridens
fortsättande? Ingen annan, än af ett blodigt sön-
derslitande, som kommer att föda af sig ett
hat för generationer. Tyskarne skola troligen
gå att utarma Jutland med sin öfverlägsna
armdå, medan Danmark med sin sjöstyrka för-
stör handeln uti de tyska sjöhamnarne, utan
att man derföre på någondera sidan närmar
sig målet; och inom Slesvig sjelft händer det,
att en fader eller broder står i ledet af den
Slesvig-Holsteinska hären, medan sonen eller
den andra brodern befinner sig i den danska,
så att sjelfva familjebanden slitas och de när-l.
maste anförvandter gå att slagta hvarandra.
Det hela blir med ett ord, i följd af sakens
invecklade skick och den på båda sidor rå-
dande halsstarrigheten att icke vilja göra nå-
gra medgifvanden, en af de ohyggligaste blods-
dramer, som den nyare historien har att upp-
visa.
Vi fråga: är det då icke tid att söka skilja
de kämpande och förbjuda stridens fortsättning?
Att frågan är af den svårlösta egenskap som
nyss nämndes, dervm kan intet tvifvel åter-
stå, då man sett att de främmande makterna
dragit sig tillbaka, sedan en bemedling icke
blef antagen på de grunder, som England ge-
nom lord Palmerstons kabinett föreslog, nem-
ligen att slesvigska folket skulle få fredligt
höras och hertigdömet Slesvig delas, med en
gräns som i det närmaste kunde åtskilja den
tyska och danska delen afinvånarne, samt den
ena delen förenas med Holstein, och den andra
såsom dansk provins läggas till Jutland. —
Enligt hvad man sistl. år trodde sig veta, ville
Preussen då acceptera denna bemedlingsgrund,
men Danmark vägrade gå in derpå, äfvensom
det fiendtliga slesvig-holsteinska partiet satte
sig deremot. Det är likväl mer än sannolikt,
att om en sådan vägran icke försports ifrån
Danmarks sida emot detta, såsom det synes,
enda billiga och verkställbara förslag, om icke
det ultra-skandinaviska partiet sträckt sina
anspråk äfven till den tyska delen af Slesvig
ända till Eidern, så hade Tyskland återkallat
sitt understöd; hertigdömenas ensamt hade då
varit af ringa betydelse, och striden redan i
detta ögonblick kunnat vara tilländabragt, hvil-
ket nu beklagligen icke är förhållandet.
Ar det då skäl att tro, det någon annan
grund för frågans lösning hädanefter skall
kunna utfinnas? Visar sig ens den ringaste
skymt af hopp dertill; och måste man icke
antaga, att endast passionens blindhet drifver
till fortsättande af krigets fasor, utan annan
frukt än båda ländernas slutliga totala utar-
mande. Man känner den starka opinionsmakt,
som redan utan afseende på ifrågavarande strid
gjort sig gällande hos Tyskarne att erhålla en
flotta i Östersjön; och de bemödanden, som
redan i detta afseende blifvit gjorda, ådaga-
lägga, att det icke skall dröja länge, innan
Tyskland äfven har en flotta. Om det nu äf-
ven skulle lyckas Danmark att uppbringa och
konfiskera alla tyska handelsfartyg i Östersjön,
samt, genom sin öfvervigt på hafvet, utdraga
striden ett år till eller mera, kan snoan väl fö-
reställa sig något annat, än att i samma mån
detta lidande för den tyska handeln skulle
blifva långvarigare, i samma mån skall äfven
Tyskland taga sin revanche så snart det kan,
utan att dock under tiden hafva förmått sätta
sig i besittning af Slesvig?
Sådant är i korthet det föreställningssätt vi
nafva om denna sak. Det kan möjligen vara
oriktigt; men vi hafve ansett oss böra öppet
iittala det vid en tidpunkt. då känelan af del