Rn rånarna Och må ni, min fröken, hvarje gång ni bär dette, fänke på den, hvars lycke uten er varit tillintetgjord! TJUGUANDRA KAPITLET. Om än alla andra angående Regina blifvit förda bakom Huset, fanns det dock en, som icke blef det, och denne ende var general Örnstedt. Under det år, han haft sin dotter hemma, hade han, som i en öppen bok, i hennes ansigte lärt sig att läsa hvad hon tänkte. Vid prinsessans anmärkning om likheten emellan Iwo och Regina, såg han ett moln på Elisabeths klara panna, bestörtning och förvirring i hennes Ögon, och den sårade blygsamheten, som tvingade henne att mot golfvet sänka sina ögonlock, under det djup rodnad brann på hennes kinder. Allt detta förkunnade honom, att här ej speltes rent spel. Han kände verlden för väl, att antaga för sannt allt det, som i hofvets kretsar gjordes och sades, och prins Fredrik hade han genowskådat. När han härtill lade Elisabeths brådstörtade resa, den oro, som hela långa tiden serefter tärde henne, hvilken ingen faderlig ömhet, näppeligen älskarens närvaro kunde skingra, och som ofta väckt hans bekymmer, så trodde han sig vara sammanhkanget på rätta spåren. Hennes oskuid måste naturligtvis förfäras öfver ett så lastbart, ehuru, om man undantsger dristigheten, ganska vanligt förhållande. Men huru just hans dotter, denna blyga, okonstlade flicka, kunde hafva gjort en sådan upptäckt, var han ur stånd att begripa. Följande morgon inkallade han henne i sitt rum. Hon infann sig genast, och då hon fattade hans hand för att kyssa den, qvarhöll han hennes. Hör på, Elisabeth! älskar du din far? Hon spratt opp, förskräckt. Hvad, i Guds namn, har jag felat, som ådragit mig em sådan fråga af min far? Ingenting, Elisabeth! Jag vill blott att du skall vara eppriktig. Hon anade genast hvad som var å färde, och bleknade. En darrning genombäfvade bela hennes gestalt. Hennes