Rn rånarna
Och må ni, min fröken, hvarje gång ni bär dette,
fänke på den, hvars lycke uten er varit tillintetgjord!
TJUGUANDRA KAPITLET.
Om än alla andra angående Regina blifvit förda bakom
Huset, fanns det dock en, som icke blef det, och denne
ende var general Örnstedt.
Under det år, han haft sin dotter hemma, hade han,
som i en öppen bok, i hennes ansigte lärt sig att läsa
hvad hon tänkte.
Vid prinsessans anmärkning om likheten emellan Iwo
och Regina, såg han ett moln på Elisabeths klara panna,
bestörtning och förvirring i hennes Ögon, och den sårade
blygsamheten, som tvingade henne att mot golfvet sänka
sina ögonlock, under det djup rodnad brann på hennes
kinder. Allt detta förkunnade honom, att här ej speltes
rent spel.
Han kände verlden för väl, att antaga för sannt allt
det, som i hofvets kretsar gjordes och sades, och prins
Fredrik hade han genowskådat. När han härtill lade Eli-
sabeths brådstörtade resa, den oro, som hela långa tiden
serefter tärde henne, hvilken ingen faderlig ömhet, näp-
peligen älskarens närvaro kunde skingra, och som ofta
väckt hans bekymmer, så trodde han sig vara samman-
hkanget på rätta spåren. Hennes oskuid måste naturligtvis
förfäras öfver ett så lastbart, ehuru, om man undantsger
dristigheten, ganska vanligt förhållande.
Men huru just hans dotter, denna blyga, okonstlade
flicka, kunde hafva gjort en sådan upptäckt, var han ur
stånd att begripa.
Följande morgon inkallade han henne i sitt rum. Hon
infann sig genast, och då hon fattade hans hand för att
kyssa den, qvarhöll han hennes.
Hör på, Elisabeth! älskar du din far?
Hon spratt opp, förskräckt.
Hvad, i Guds namn, har jag felat, som ådragit mig
em sådan fråga af min far?
Ingenting, Elisabeth! Jag vill blott att du skall vara
eppriktig.
Hon anade genast hvad som var å färde, och bleknade.
En darrning genombäfvade bela hennes gestalt. Hennes