po 0 SMI TVSRe STEPS BV MLERERSUE DUFUIUPLIE UP FLLARIK
de hos Ormarne, kände af den länga, smala kropps-
formen, de slingrande rörelserna, orsakade af refbe-
Inens öfvervägande utbildning, de ofta vackra, aflif-
liga färger lysande fjällen, de ej sällan förekomman-
de gifttänderna, samt bristen på fötter. Hos Öd-
lorna deremot finna vi 4 extremiteter, och hos
Sköldpaddorna bildar det inre skelettets framträ-
dande till ett yttre egendomliga former; de plåtar,
som täcka Sköldpaddan ofvantill, utgöras nemligen
af ryggradskotorna och de undre af refbenen.
Angående amphibiernas geografiska utbredning an-
märkte professorn, att Grodorna äro kontinentala
djur, nästan aldrig förekommande på smärre öar.
De hafva ej blifvit iakttagne på Canari-öarne, Cap
Verd-öarne, icke på Söderhafvets eller Sandviks-
öarne, samt finnas troligtvis ej heller på Nya Zce-
land. Ormarne deremot äro mindre kontinentala;
några af dem lefva i hafvet, långt från fastlandet.
Ödlorne äro mera jemnt fördelade på haf och land,
ehuru alltid uppehållande sig i de större vattensam-
lingarnes närhet. Sköldpaddorne slutligen lefva så
väl i sött och salt vatten, som på land. Vi se häraf
den allmänna regeln bestyrkt, att inom hvarje stor
afdelning är det de högst utbildade, som äga den
vidsträcktaste förekomst på jordytan.
Men i ingen djurklass har individen så stor ut-
bredning öfver jorden som i Fåglarnes. Svalan,
som om sommaren vistas hos oss, skyndar mot den
kalla vinterns inbrott till varmare trakter, till Afrika,
och detta med en hastighet af 45, ja 30 mil i tim-
men. Så strömma hvarje höst från polarbältet de
der förkommande fåglarnes mer än halfya artantal
mot hetare zoner och återvänder nästföljande vår.
De utgöra framför andra det rörliga elementet i jor-
dens djurverld; nästan alla flyga, vattenfoglarne dyka,
strutsarne löpa, några såsom den märkliga Apteryz,
gräfva hålor; så att hvad insekterna äro bland de
lägre, det äro foglarne bland de högre djuren. Blod-
omloppet är hos dem dubbelt, det vill säga, det
strömmar från ena hjertkammaren till lungorna att
der syrsättas, återgår från dem till hjertat och ut-
pulseras från den andra kammaren till kroppens alla
delar, från hvilka det, förbrukadt, återkommer till
hjertat, för att så oafbrutet renas, bildas och cirku-
lera. Det är här varmt; kroppen har en varm be-
klädnad, de fjädrar, som betäcka den, äro ytterst
svaga värmeledare, så att de ej släppa ut kropps-
värman samt ytterst lätta; fågeln är ett fjädradt
2-fota djur. Munnen är bildad till en hornartad
näbb, utan egentliga tänder, hos vissa beklädd af
lameller; den gör ibland handens tjenst. Men hvad
som egentligen är att anse såsom handen, är hos
dessa djur beklädt med vingpennor, luftiga och lätta.
Luft äger ock djuret inneslutet i sin vidgade bröst-
korg, luft fyller märgens ställe i de med håligheter
genomdragne benen, — hela fogeln är en lefyande
ballong. Men ock en lefvande orgel. Ty nu fram-
bryter en ny riktning af den organiska rörelsens me-
kanik: djurens språk. I sången ligger grunden till
foglarnes sällskaplighet, de svara, locka eller härma
hvarandra i olika toner, i skilida krafter, från an-
kans snatter, tuppens galande den tidiga morgonen
till näktergalens slag den stilla qvällen. Och äfven
örat är vida högre utbildadt än hos föregående djur-
klass: det är här öppet utåt samt omgifvet med egna
i krans ställda fjädrar, för att snabbare och säkrare
upphemta ljudets vibrationer; något egentligt ytter-
öra saknas deremot.
Träda vi från dessa luftens innevånare öfver till
Däggdjuren och först påträffa dei vattnet lefvande,
tunga Hvalarne, der extremiteterna blifvit fenlika,
så tyckas vi visserligen hafva tagit ett steg tillbaka.
Djurverlden tystnar i menniskans närhet, den binder
sig mera vid jorden. Men hjernan får sina särskilda
partier; synens, smakens och hörselns organer blifva
mera utvecklade; extremiteterna antaga gradvis full-
komligare utbildning, från Hvalarnes fenor, genom
de Enhofvades och Idislande djurens i hornhylsor
inneslutna, Rofdjurens m. fl. till tassar frigjorda tår,
till Apornas händer. Hos menniskan blir kropps-
ställningen vertikal, den höjer sig utom och öfver
den vida, rika djurverlden.
Alla nationers samlingar förvara vid pass 20,000
arter Ryggradsdjur, af hvilka vetenskapen i sina sy-
stemer inregistrerat omkring 42,000, deraf 5600 fi-
skar, 1500 amphibier, 43500 fäglar och 1500 däpgg-
djur. Af fossila qvarlefvor känner man ungefär 2400,
så fördelade, att fiskarne utgöra 1400, amphibierna
1300, fåglarne 400 samt däggdjuren 600. Det är dock
satt utom allt tvifvel, att detta de utdöda djurens
antal varit betydligt större; och Agassiz har genom
en beräkning på fiskar, förr och nu kände inom
samma spatium, trott sig kunna uppskatta fossilier-
nas antal till 25,000 fiskar, 3000 fåglar och dägg-
djur, 4000 amphibier samt 40,000 mollusker.
Efter denna resumå af det rika ämnet öfvergick
prof. till en flygtig blick öfver de Zoologiska Verlds-
delarne. — Med ett lands Fauna menas samman-
fattningen af alla de djur, som lefva inom detsam-
mas region. Vid ett betraktande af den olikhet, som
visar sig vid djurverldens fördelning öfver jordytan,
blir det tydligt, att man kan urskilja vissa större
sträckor, ägande större eller mindre öfverensstäm-
melse i sin Fauna. Sådana äro i allmänhet 3, nem-
ligen 4) Oceanien, 2) Nya Holland med Nya Gui-
nea, 5) Gamla Verlden, 4) Madagaskar, och 5)
Sydamerika.
Occanien innefattar de öar, i hvilkas medelpunkt
Nya Zeeland kan anses belägen. Det är der som de
refbildande korallerna ymnigt uppträda; de mollu-
sker, hvilka här förekomma, äro för denna verlds-
del alldeles egendomliga. Deremot visa sig inga gro-
dor eller ormar; högst få däggdjur och insekter, och
äfven fåglarne äro af ett ringa antal, hufvudsakligen
Papegojor.
Nya Holland är till Faunan ännu mer egendom-
lig. Detta flodfattiga land äger inga andra, än de
genom hjernans bildning lägsta af däggdjuren: Mar-
supialier, till hvilka den bekanta Kängurulhu hö-
rer, och hvilka genom sina särskilda arter visa an-
tydningar till representanter af nästan alla andra
däggdjursformer. Hvad det deremot äger af fåglar
och insekter, är för detsamma ganska egendomligt.
Kring dess kuster ströfvar Cestracion, den enda haj,
som äger trubbigt rundade tänder, och der finnes
ännu Trigonia, den enda lefyande formen af en i
långt aflägsna tider mycket utbredd mussla. Hit
hörer också sydliga delen af Nya Guinea.
Den Gamla verldens 3:ne delar synas äfven i
detta naturhistoriska hänseende ej kunna skiljas.
Framgå vi från det sydliga Asien, der Aporna (bland
dem den upprätt gående Orang-Outang), de tjock-
hudade däggdjuren, Nosbörningen, Elefanten, Anli-
loperna, Hararne, Ekorren, Hunden, Björnen och
den vilda hästen hafva sitt hemland, öfver det vest-
liga Asien, der Kamelen tågar till Afrika, den idis-
lande djurens, Giraffens, Antilopernas region, der
Noshörningen motsvarar Elefanten, Zebran den vilda
Hästen, så finna vi dessa bida trakters cgendomlig-
het vara ganska stor; och till den sluter sig ock på
det närmaste Europa.
Madagascar deremot äger näppeligen någon djur-
form gemensamt med de andra trakterna. Fåglarne
äro af egendomlig form, kortvingade, och aporna
uppträda sisom Pysslingar (Lemur).
Syd-Amerika äv i sin beskaffenhet likasom en
länk mellan Nya Hollands egendomlighet och den