de lätt nog kunna undanrödjas.
PROFESSOR S. LOVENS FEMTE
FÖRELÄSNING.
(Forts. från gårdagsbl.)
Alla de hittills skildrade djurformer äga hela sitt
nerfsystem, grunden till alla sinnesyttringarne, lig-
gande fritt, ingen del deraf är innesluten i ett inre
skelett. Någon kännedom af detta systems förekom-
mande hos Infusorierna äga vi ej. Hos Sjöstjer-
norna märkes kring munnen en ring af neryträdar,
hvilka ej bilda några ganglieknutar, utan utsända
en sträng genom hvarje stråle till det i spetsen be-
lägna ögat, samt till de märkvärdiga sugorganerna.
Hos Musslorna förekommer på sidan om munnen
en ganglieknut, förbunden med foten genom en båg-
likt böjd nervysträng, framifrån afgifvande en annan
till manteln och dessa mötas i ett stort ganglion,
som utsänder nerver till gälarne och hjertat. Hos
Gasteropoderna äro de sammanförda till ett gang-
lion i hufvudet, och vid ögonens bas ett annat; från
det öfre, som kan anses analogt med stora hjernan,
utgå nerver till tungan, ögonen och tentaklerne, från
det undre stråla de ut till foten, digestions- och an-
dedrägtsorganerna. Hos Leddjuren slutligen finna
vi ett parii, liksom den stora hjernan, beläget i huf-
vudet och utskickande nerver till ögonen och an-
tennerna; derunder en annan mindre ganglicmassa,
hvarifrån dela sig 2:ne strängar, hvilka genomlöpa
kroppen, förenande sig i thorax till cen neryknut och
i abdomen till flera.
De högre djuren äga dessa nervorganer inne-
slutna inom ett skelett; vi benämna dem derföre
Skelettdjur, vertebrater (vertebra — ryggkota), i mot-
sats mot de lägre som kallas evertebrater. Det yttre
skalet, som hos dessa sednare (Echinodermata, Muss-
lorna, Crustaceerna och Insekterna) betäcker djurets
kropp och på sin insida bär den köttiga substansen,
motsvaras hos de vertebrerade djuren af huden, som
är ganska mångfaldigt bildad: hos fiskarne till form
af otaliga fjäll, hos amphibierna till fjällplåtar eller
skinn, hos foglarne till fjädrar och hos däggdjuren
till hår.
Professorn öfvergick derefter till en hastig öfver-
blick af de fyra högre djurklasserna.
Första länken i ryggradsdjurens stora kedja bilda
fiskarne. Vertebraternas organisationside börjar i vatt-
net, och från de lifligt kringsväfvande insekterna,
med den förunderligt utbildade instinkten, till de
lägsta, saktmodiga fiskarne tyckes ett steg tillbaka
vara taget; föreställningen om djurrikets del-samman-
hang under bilden af en skala, är sålunda ingalun-
da naturenlig. Amphioxus lanceolalus, så vidt man
känner den ofullkomligast organiserade vertebrat,
lemnar härpå ett tydligt bevis. Djuret som är vid
pass 2 tum långt, upptäcktes för några år sedan lef-
vande i hafssanden vid Bobuslänska kusten; det
äger blott ringa antydningar till fenor, inga fjäll och
vid munnen befinna sig några broskartade, fina ut-
skott, genom hvilka det silar till sig födan. Rygg-
raden är endast en gelatinöst broskartad sträng;
öfver denna ligger nerfsystemet såsom en annan
sträng, utsändande nerver till musklerna. Ögonen
äro ofullkomliga och dolda i det inre. — Från det-
ta slägte, som med all sin ofullkomliga struktur lik-
visst typiskt står högre än de föregående djurklas-
sarna, uppstiger denna klass till allt mera utbildade
former, alla ägande ew tydligt skelett, som dock hos
en afdelning (Broskfiskarnes) är broskartadt, hos
den andra (Benfiskarnes) af hårdare substans. De
äga i allmänhet pariga extremiteter, här utbildade
till fenor. Af dessa sitta ett par (bröstfenorna) mer
eller mindre bakom hufvudet, ett annat (bukfenor-
na) längre ned bakom dessa; de förra motsvara de
redan skildrade djurens armar eller vingar. Hvar-
dera uppbäres af ett eget apparat, fördeladt i styc-
ken, motsvarande skulderbladet, nyckelbenet, öfver-
och underarmen; dessa stycken äro dolda inom fiskens
hud, och det vi kalla fenor är att anse såsom ex-
tremitetens fingrar, churu deras antal är ytterst
Varieraade, från 400 till en. Det andra fenparet är
analogt med bahvozen. Dessa båda äro blott rörel-
Seorganer, ehuru de stundom någorlunda göra tjenst
såsom känselorgan. Om guldfiskar flyttas i ett nytt
kärl, märker man nemligen huru de stryka omkring
dess kanter, kännande sig före med sina bröstfenor,
för att orientera s:g i den nya boningen. Hos an-
dra äro de utbildade till försvarsvapen såsom taggar; det
är med dem som flygfisken i sin jagt efter rof, stundom
höjer sig så i luften att den nedfaller på det förbiseglande
fartygets däck. I hela serien af ryggradsdjur, hvilka i
allmänhet äro hänvisade till jorden, är det bakbenen som
företrädesvis äro danade till det terrestriska rörelseor-
ganet. Men fisken behöfver intet stöd, derföre är
denna bukfenornas ursprungliga bestämmelse högst
rudimentä:t uttryckt. Hos en fisk, Sjuryggen, äro
de så förenade, att de bilda en skifva, medelst hvil-
ken djuret fäster sig vid stenar; här utöfsa de sin
funktion af stödjemedel. Det är ej med fenorna
fisken simmar, såsom fogeln flyger genom slagen af
sina vingar; detta sker genom kraften i dess stjert,
hvilken fått sin styrka af en stor massa muskler,
och medelst dessa kan han snabbt yricka sig fram;
genom de främre pariga fenornas hastiga utspärran-
de stadnas farten, med de opariga styres den och
hålles i lodrät ställning. Dessa opariga fenor utgå
ej från det inre benskelettet, de tillhöra huden, från
hvilken deras strålar riktas dels nedåt till fäste, dels
uppåt. När fisken är död och kraften att hålla dessa
fenor upprätta, är borta, vändes undersidan uppåt;
afskäras bröstfenorna, stupar han på hufvudet; är
stjertfenan i olag, blir all vändning omöjlig, 0. s. Vv.
Dessa särskilda fenor äro derföre alt anse såsom
fiskens propeller (stjerten), köl (de opariga fenorna)
och åror (de pariga).
Fiskarnes resp ration (det är: blodets befriande
från kolsyra och upptagande af syre) sker genom gä-
lar, egendomliga, kamformiga eller knippelika ut-
bredningar, genomdragna af fina ådror, och stående
i direkt beröring med munnen. Gälar sågo vi vis-
serligen förekomma hos de föregående djuren, såsom
Echinodermer, Mollusker och Crustaceer; men här
siodo de aldrig i gemenskap med munnen. Betrak-
tar man en guldfisk, ser man den ständigt svälja;
den inhemtar då vatinet, öfverspolar dermed gälarne
och sätter sålunda blodet i beröring med vattnets
luft. Detta inhemtande sker företrädesvis med tun-
gan, hos hvilken man här märker ett särdeles ut-
veckladt organ, nemligen tungbenet, som uppbär gä-