samhällets regering uppfattar såsom sin egentliga och förnämsta bestämmelse, att vara frihetens och de stora grundsatsernas försvarare emot egennyttan, och att på det sättet vara : sann mening demokratisk: samt att de regeringar, som svika denna bestämmelse och dagtinga med klassväldet i en eller annan form, vare sig af svaghet, konsiderationer, biafsigter eller förment hopp om att derigenom bilda sig politiska förskansningar till egen fromma, snart hafva spelat bort sitt anseende. För att i öfrigt återkomma till den ifrågavarande artikeln, så visa sig tvenne omständigheter dervid rätt pikanta. Den ena, att den omtalta petitionen utgår från Fahlun, passar icke så illa tillsammans med den erfarenhet man haft under de föregående riksdagar, att Fahlun varit en af de få städer, hvilkas representanter tillhört minoriteten, emot den vackra, hedrande och liberala anda, som varit rådande i borgareståndet i allmänhet, och hvilken fullkomligt synes hafva utgjort ett uttryck af den nyss här ofvan vidrörda sanna uppfattningen af det allmännas fördelar. Den andra omständigheten är, att insändaren i F. T. förmäler sig ega kännedom om att flere petitioner äro uppsatta, det vill säga, att en spekulation skall vara å bane på någon större tillställning, förmodligen i hopp att kunna smida medan jernet är varmt, eller i beräkning att samma fruktan eller tveksamhet, som under riksdagen föranledde regeringen att öfvergifva sina egna förslag och beslut i tullfråsan och ett par andra saker, nu äfven skulle kunna bearbetas ända till en återgång ifrån den lilla kraftyttring till förmån för näringsfriheten, som skedde år 1846. Vi äro dock förvissade, att vederbörande hafva så mycken tanka på sin egen ära, att denna sednare uträkning misslyckas. Väl kan man taga för afgjordt att det icke felas personer, som äro mycket tjenstvillige att uppsätta petitioner till förmån för skråprivilegiernas återställande, ej mindre än för importförbud af alla slag, då man vet, att det finnes notabiliteter, som ej nafva annat rof att lefva af, än att sålunda så omkring och fiska i fördomarnes grumliga vatten. Det är också otvifvelaktigt att näringsfriheten skall finnås besvärande och tryckande för alla sådana industriidkare, som, i orist af egen skicklighet eller omtanka, hittills uteslutande lefvat genom sina arbetares låga arbetslöner, eller som haft den vanan att tillbringa halfva dagarna på källaren. Men då let säges att näringsfriheten endast skall gagna ikedomen, så kunde det vara skäl, att låta rbetarne äfven få hafva ett ord med i laget värom. I fall dessa här i hufvudstaden skulle illfrågas huruvida de vilja hafva 1846 års förattning upphäfd, så skulle deras svar utan vifvel gifva det bästa utslaget, och frasen om ikedomens intresse i denna fråga är således n fullkomligt falsk förespegling, så vida meingen icke är, att näringsfriheten bidrager ill det helas rikedom, hvilket ingen likväl ärer anse menligt. Det -kan icke skada, att vid detta tillfälle ämna hvad de sista tyska tidningarne förnäla, nemligen att ifrån åtskilliga preussiska täder nu inskickas protester till Berlin emot en oktroyerade inskränkning i näringsfrihe-! en, hvilken Fahlumannen kallar en tidsenig näringslag, Det vore då nog eget, om n reaktion hos oss skulle komma såsom en arodi ofvanpå allt detta. —