samhällets regering uppfattar såsom sin egent-
liga och förnämsta bestämmelse, att vara fri-
hetens och de stora grundsatsernas försvarare
emot egennyttan, och att på det sättet vara :
sann mening demokratisk: samt att de rege-
ringar, som svika denna bestämmelse och dag-
tinga med klassväldet i en eller annan form,
vare sig af svaghet, konsiderationer, biafsigter
eller förment hopp om att derigenom bilda sig
politiska förskansningar till egen fromma, snart
hafva spelat bort sitt anseende.
För att i öfrigt återkomma till den ifråga-
varande artikeln, så visa sig tvenne omstän-
digheter dervid rätt pikanta. Den ena, att den
omtalta petitionen utgår från Fahlun, passar
icke så illa tillsammans med den erfarenhet
man haft under de föregående riksdagar, att
Fahlun varit en af de få städer, hvilkas re-
presentanter tillhört minoriteten, emot den
vackra, hedrande och liberala anda, som varit
rådande i borgareståndet i allmänhet, och hvil-
ken fullkomligt synes hafva utgjort ett ut-
tryck af den nyss här ofvan vidrörda sanna
uppfattningen af det allmännas fördelar. Den
andra omständigheten är, att insändaren i F.
T. förmäler sig ega kännedom om att flere pe-
titioner äro uppsatta, det vill säga, att en spe-
kulation skall vara å bane på någon större
tillställning, förmodligen i hopp att kunna
smida medan jernet är varmt, eller i beräk-
ning att samma fruktan eller tveksamhet, som
under riksdagen föranledde regeringen att öf-
vergifva sina egna förslag och beslut i tullfrå-
san och ett par andra saker, nu äfven skulle
kunna bearbetas ända till en återgång ifrån den
lilla kraftyttring till förmån för näringsfrihe-
ten, som skedde år 1846. Vi äro dock för-
vissade, att vederbörande hafva så mycken
tanka på sin egen ära, att denna sednare ut-
räkning misslyckas. Väl kan man taga för af-
gjordt att det icke felas personer, som äro
mycket tjenstvillige att uppsätta petitioner till
förmån för skråprivilegiernas återställande, ej
mindre än för importförbud af alla slag, då
man vet, att det finnes notabiliteter, som ej
nafva annat rof att lefva af, än att sålunda
så omkring och fiska i fördomarnes grumliga
vatten. Det är också otvifvelaktigt att nä-
ringsfriheten skall finnås besvärande och tryc-
kande för alla sådana industriidkare, som, i
orist af egen skicklighet eller omtanka, hit-
tills uteslutande lefvat genom sina arbetares
låga arbetslöner, eller som haft den vanan att
tillbringa halfva dagarna på källaren. Men då
let säges att näringsfriheten endast skall gagna
ikedomen, så kunde det vara skäl, att låta
rbetarne äfven få hafva ett ord med i laget
värom. I fall dessa här i hufvudstaden skulle
illfrågas huruvida de vilja hafva 1846 års för-
attning upphäfd, så skulle deras svar utan
vifvel gifva det bästa utslaget, och frasen om
ikedomens intresse i denna fråga är således
n fullkomligt falsk förespegling, så vida me-
ingen icke är, att näringsfriheten bidrager
ill det helas rikedom, hvilket ingen likväl
ärer anse menligt.
Det -kan icke skada, att vid detta tillfälle
ämna hvad de sista tyska tidningarne för-
näla, nemligen att ifrån åtskilliga preussiska
täder nu inskickas protester till Berlin emot
en oktroyerade inskränkning i näringsfrihe-!
en, hvilken Fahlumannen kallar en tidsen-
ig näringslag, Det vore då nog eget, om
n reaktion hos oss skulle komma såsom en
arodi ofvanpå allt detta.
—