LITTERATUR. De två Baronessorna. Roman af H. G. Andersen. Öfversättning. Stöckholm, Bonnier. 1849. Den danska sköna litteraturen är numera hos oss så litet främling, att då och då en anmälan af dess värdefullare arbeten, äfven i en svensk tidning, kan vara på sin plats. Stora äro de krafter, som i grannriket bearbeta detta fält, och särskildt är Andersen, och det med full rätt, väl känd och värderad af den svenska allmänheten. Man säger om skalderna i allmänhet, att de äro fullvuxna barn. Andersen uppenbarar mer än de flesta ett sådant barnasinne i sina dikter, och kanske äro de af hans arbeten, som han serskildt beräknat för den spädare åldern, just hans mästerstycken. Men till detta skaldesinne hör derjemte en stor, klar och oförvillad blick öfver det stora och allmänna i lifvet och menskligheten. En skald behöfver icke, och får ej en gång under vanliga omständigheter, i sina skapelser uttala politiska partimeningar, men på visst sätt måste dock alltid det närvarande reflektera sig i hans dikter. — Afven denna bok har en sådan grundtanke, ehuru händelsen hvarken rörer sig omkring de slesvig-holsteinska diatriberna eller omkring de nya republikerna, utan är helt historiskt förlagd under Fredrik den sjettes regering. På de engelska örlogsskeppen är genom alla delar af tacklet, berättar oss författaren, är en röd tråd inväfd, och denna tråd betyder, att skeppet är kronans egendom. På samma sätt, tillägger han, går genom hvarje menniskas lif en osynlig tråd, som antyder att hon är Guds egendom. Denna gudomlighetens prägel är menniskans enda och sanna adelsmärke, ehvad den gömmer sig inom hofdrägten eller tiggarens trasor. Sådant är det grundthema, som behandlas i föreliggande arbete, och det är isynnerhet uti. de båda titelpersonerna, som författaren förnämligast söker uppvisa denna Mmensklighetens naturliga adel. Båda hade skickelsen upphöjt till deras friherrliga rang; båda voro fattigmans döttrar. En utarmad bonde hade af sin stränge godsherre blifvit, för sin oförmåga att utgöra de herrskapliga utskylderna, dömd till ett pinligt och vanärande straff, nu lyckligtvis förgätet, nemligen den så kallade trähästen. Detta ohyggliga skådespel uppfördes på den friherrliga boningens gårdsplan, inför den rättvise ägarens ögon. En liten flicka var vittne till fadrens qval, och stack obemärkt en liten sten under hans fot, för att skaffa honom ett ögonblicks lindring; men listen märktes af den förnäma bödeln, och med ett blodigt slag af hans ridpiska och en spark af hans fot pliktade barnet för sin dotterliga ömhet. ; Sådant hörde den tiden till ordningen för dagen. Men flickan växte upp; skönhetens makt är stor, skickelsens ännu större, och kort tid sedan den grymme godsherren nedstigit i sin graf, salt den lifegnes dotter vid hans sons sida såsom herrskarinna på samma gård, der hon fordom blödde under åsynen af sin faders marter och under slagen af sin blifvande svärfaders ridpiska. Det är den gamla baronessan. Tiderna förändrades och bonden blef fri; den förnäma. damen reste, såg verlden och fann sig hemmastadd i den nya kretsen, utan att likväl det närvarandes glans fördunklade hennes barndomsminnen. Originell och ovanlig i sitt yttre beteende, firad i salongen för sin rikedom och fruktad för sin Gvickhet, svängde hon satirens gissel öfver den ihåliga förnämheten, lika energiskt och egendomligt, som hon styrde sitt gods, upprätthöll sträng ordning der och var den fattiges försyn.