LITTERATUR.
De två Baronessorna. Roman af H. G. An-
dersen. Öfversättning. Stöckholm, Bonnier.
1849.
Den danska sköna litteraturen är numera
hos oss så litet främling, att då och då en an-
mälan af dess värdefullare arbeten, äfven i en
svensk tidning, kan vara på sin plats. Stora
äro de krafter, som i grannriket bearbeta detta
fält, och särskildt är Andersen, och det med
full rätt, väl känd och värderad af den sven-
ska allmänheten.
Man säger om skalderna i allmänhet, att de
äro fullvuxna barn. Andersen uppenbarar mer
än de flesta ett sådant barnasinne i sina dik-
ter, och kanske äro de af hans arbeten, som
han serskildt beräknat för den spädare åldern,
just hans mästerstycken. Men till detta skalde-
sinne hör derjemte en stor, klar och oförvil-
lad blick öfver det stora och allmänna i lifvet
och menskligheten. En skald behöfver icke,
och får ej en gång under vanliga omständig-
heter, i sina skapelser uttala politiska parti-
meningar, men på visst sätt måste dock alltid
det närvarande reflektera sig i hans dikter. —
Afven denna bok har en sådan grundtanke,
ehuru händelsen hvarken rörer sig omkring de
slesvig-holsteinska diatriberna eller omkring de
nya republikerna, utan är helt historiskt för-
lagd under Fredrik den sjettes regering.
På de engelska örlogsskeppen är genom alla
delar af tacklet, berättar oss författaren, är en
röd tråd inväfd, och denna tråd betyder, att
skeppet är kronans egendom. På samma sätt,
tillägger han, går genom hvarje menniskas lif
en osynlig tråd, som antyder att hon är Guds
egendom. Denna gudomlighetens prägel är
menniskans enda och sanna adelsmärke, ehvad
den gömmer sig inom hofdrägten eller tigga-
rens trasor.
Sådant är det grundthema, som behandlas
i föreliggande arbete, och det är isynner-
het uti. de båda titelpersonerna, som för-
fattaren förnämligast söker uppvisa denna
Mmensklighetens naturliga adel. Båda hade
skickelsen upphöjt till deras friherrliga rang;
båda voro fattigmans döttrar. En utarmad
bonde hade af sin stränge godsherre blifvit,
för sin oförmåga att utgöra de herrskapliga
utskylderna, dömd till ett pinligt och van-
ärande straff, nu lyckligtvis förgätet, nemligen
den så kallade trähästen. Detta ohyggliga skå-
despel uppfördes på den friherrliga boningens
gårdsplan, inför den rättvise ägarens ögon. En
liten flicka var vittne till fadrens qval, och
stack obemärkt en liten sten under hans fot,
för att skaffa honom ett ögonblicks lindring;
men listen märktes af den förnäma bödeln, och
med ett blodigt slag af hans ridpiska och en
spark af hans fot pliktade barnet för sin dot-
terliga ömhet. ;
Sådant hörde den tiden till ordningen för da-
gen. Men flickan växte upp; skönhetens makt
är stor, skickelsens ännu större, och kort tid
sedan den grymme godsherren nedstigit i sin
graf, salt den lifegnes dotter vid hans sons
sida såsom herrskarinna på samma gård, der
hon fordom blödde under åsynen af sin faders
marter och under slagen af sin blifvande svär-
faders ridpiska. Det är den gamla baronessan.
Tiderna förändrades och bonden blef fri; den
förnäma. damen reste, såg verlden och fann sig
hemmastadd i den nya kretsen, utan att likväl
det närvarandes glans fördunklade hennes barn-
domsminnen. Originell och ovanlig i sitt yttre
beteende, firad i salongen för sin rikedom och
fruktad för sin Gvickhet, svängde hon satirens
gissel öfver den ihåliga förnämheten, lika ener-
giskt och egendomligt, som hon styrde sitt
gods, upprätthöll sträng ordning der och var
den fattiges försyn.