kammare. Man kan dock sa svarhgen varj
sig från den tankan, att afsigten härmed icke ä
så alldeles oskyldig, och att den gamla satsen: di
vide impera,(söndra för att herrska) ännu ickt
torde vara åsidosatt. Svenskaallmogen har dyrbar:
minnen att vårda, skyldigheter mot samhälle
och sig sjelf att fullgöra, som icke kunna gif-
vas till pris för hvad helst man behagar före.
lägga den. Härom erinras man lifligast genom
den just icke alltid opartiska representations.
kommittcens yttrande i dess underdåniga be-
tänkande pag. 16, så lydande: Och bland de
fyra stånd, hvaraf vår nuvarande representa-
tion består, är det onekligen Bondestånde:
ensamt, hvilket, — visst icke såsom slutet
stånd, men såsom idkare af landets egentliga
sig allt mer förkofrande modernäring och be-
,varare af den gamla odalfriheten, vår författ-
nings oförstörliga grundval — stigit i politisk
vigt och betydelse, alltsom de öfriga ståndens
ppå privilegier grundade, konstlade företräder
småningom försvunnit,. Detta erkännande a!
svenska allmogens bestämmelse och pligt bör
icke vara uttaladt för döfva öron eller för-
klinga såsom ett döende aftonljud, utan i stäl-
let kraftigt utmana — icke till ett envist fast-
hållande vid den gamla ståndsfördelningen som
vållar landets förderf, utan till ett allvarlig!
bemödande, att den grundval, som häfdat fo-
sterjordens oberoende och bestånd från ur-
minnes och i så mången stormig tid, må kun-
na bibehålla det inre sammanhang, den styrka
och fasthet som trotsar både listen och våldet,
samt bäst betryggar det allmännas jemte hvarje
medborgares sanma fördel. Att om det hvi-
lande repretentationsförslaget sålunda icke är
egnadt att väcka allmogens synnerliga delta-
gande eller bifall, torde af det anförda kunna
inhemtas. Det bibehåller icke, noga och rätt
räknadt, allmogen vid dess nu ägande repre-
sentationsrätt, emedan, om man äfven antager:
att dess indirekt valda ombud i andra kam-
maren med understöd af ständernas — skulle
der komma att utgöra majoriteten, så skulle
dock förhållandet de båda kamrarne emellan
och sättet för ärendenas behandling, otvifvel-
aktigt göra de aristokratiska, prelatentiska och
embetsmannainteressena i det hela öfverlägsna.
Man behöfver endast underkasta 124 8 af för-
slaget den uppmärksamhet som vederbör, för
alt finna hurusom försök till ändring eller
rättelse af grundlagen i de delar erfarenheten
sådant skulle erfordra, äro med alla möjliga
svårigheter kringgärdade och snart sagdt out-
förbara. Faran visar sig än större när man
besinnar med hvilket antal embets- och tjen-
stemän vårt land är välsignadt, hvilkas intresse
är på det närmaste förenadt med alla deras
som af staten draga inkomster och fördelar,
och af hvilkas exemplariska sammanhållning
den tyngst beskattade delen af nationen icke
haft eller har någon egentlig konsideration att
förvänta, hvarom, exempelvis, stats-utskottets
strider vid 1840—41 samt debatterna å Rid-
darhuset och i Presteståndet, angående skatte-
förenklingsfrågan vid sista riksdag, bära de
mest ojälviga vittnesbörd. Beträffande valsät-
tet till, och sammansättningen af, den första
kammaren, samt valnämnderna till densamma,
så finnes väl ingen rimlig anledning att an-
taga, att allmogens ombud der skola vinna nå-
gon öfvervigt, sympatier eller understöd; man
skall vara blind för att ej se, det rangen, för-
mögenbets- och embetsmannainflytandet der
företrädesvis komma att göra sig gällande.
Ett indirekt beroende af landshöfdingar-
ne, den långa tid uppdraget fortfar, jemte
de måhända längre och kostsamma resor till
valförrätltningarne som derföre erfordras, skall
för allmogens deputerade göra denna befatt-
ning särdeles tryckande, helst om de befinna
sig i fortfarande minoritet och sålunda förlu-
stiga ett billigt anspråk.
Att afhbjelpa förslagets hufvudsakliga olägen-
beter och den brist på rättvisa mot en stor
del af svenska folket som deri röjer sig, torde
icke möta oöfvervinneliga svårigheter, om
blott regeringen behagade inse nödvändigheten
deraf, samt öfvertaga initiativet. Medlet består
helt enkelt i, att bestämma indirekta val om
man vill hafva sådana, af alla verkligen obe-
roende medborgare för den andra kammaren,
med öppen röstning per capita, samt att, se-
dan den första kammaren första gången blif-
vit utsedd af de nu existerande stånden, låta
densamma sedermera vid hvarje riksdags slut
väljas af andra kammaren, till det antal som
för hvarje gång erfordras och helst till det in-
skränktare som öfverensstämmer med landets
tillgångar. Derigenom skulle representationen
icke endast sägas — utan verkligen vara ut-
gången från kärnan af nationen, blifva stark,
enig och verksam, samt äfven respekterad och
värdig dess höga bestämmelse.
Ins. hoppas hafva visat sig icke vara en så
afgjord vedersakare af det hvilande förslaget,
att han ju icke äfven velat erkänna flera dess
fördelar. Han har måhända mer än en gång
offentligen yttrat sig anse detsamma såsom ett
nödankare under de politiska stormar, som hotat
och ännu bota att bringa vår verldsdel i den
största fara och förvirring; men har dock vid
närmare pröfning trott sig kunna och böra
framhålla förslagets svagare sidor, på det dess
beskaffenhet och verkningar måtte, genom den
offentliga diskussionens skärseld, än säkrare
framstå till deras rätta halt; och för att för-
anleda till noggrann pröfning af skälen för och
emot af dem som ännu äro tvekande att be-
stämma sig. Detta må äfven utgöra hans ur-
säkt för dristigheten att i förväg, fast med svag
hand vidröra det ämne som i närvarande stund
fäster alla upplysta och tänkande medborgares
uppmärksamhet, under afbidan på den hand-
läggning som väntar frågon på den af många
fosterlandsvänner beramade allmänna samman-
komst. S.
; (Insändt.) 4
PROFESSOR EBERSTEIN OCH BISKOP FAXE.