kammare. Man kan dock sa svarhgen varj sig från den tankan, att afsigten härmed icke ä så alldeles oskyldig, och att den gamla satsen: di vide impera,(söndra för att herrska) ännu ickt torde vara åsidosatt. Svenskaallmogen har dyrbar: minnen att vårda, skyldigheter mot samhälle och sig sjelf att fullgöra, som icke kunna gifvas till pris för hvad helst man behagar före. lägga den. Härom erinras man lifligast genom den just icke alltid opartiska representations. kommittcens yttrande i dess underdåniga betänkande pag. 16, så lydande: Och bland de fyra stånd, hvaraf vår nuvarande representation består, är det onekligen Bondestånde: ensamt, hvilket, — visst icke såsom slutet stånd, men såsom idkare af landets egentliga sig allt mer förkofrande modernäring och be,varare af den gamla odalfriheten, vår författnings oförstörliga grundval — stigit i politisk vigt och betydelse, alltsom de öfriga ståndens ppå privilegier grundade, konstlade företräder småningom försvunnit,. Detta erkännande a! svenska allmogens bestämmelse och pligt bör icke vara uttaladt för döfva öron eller förklinga såsom ett döende aftonljud, utan i stället kraftigt utmana — icke till ett envist fasthållande vid den gamla ståndsfördelningen som vållar landets förderf, utan till ett allvarlig! bemödande, att den grundval, som häfdat fosterjordens oberoende och bestånd från urminnes och i så mången stormig tid, må kunna bibehålla det inre sammanhang, den styrka och fasthet som trotsar både listen och våldet, samt bäst betryggar det allmännas jemte hvarje medborgares sanma fördel. Att om det hvilande repretentationsförslaget sålunda icke är egnadt att väcka allmogens synnerliga deltagande eller bifall, torde af det anförda kunna inhemtas. Det bibehåller icke, noga och rätt räknadt, allmogen vid dess nu ägande representationsrätt, emedan, om man äfven antager: att dess indirekt valda ombud i andra kammaren med understöd af ständernas — skulle der komma att utgöra majoriteten, så skulle dock förhållandet de båda kamrarne emellan och sättet för ärendenas behandling, otvifvelaktigt göra de aristokratiska, prelatentiska och embetsmannainteressena i det hela öfverlägsna. Man behöfver endast underkasta 124 8 af förslaget den uppmärksamhet som vederbör, för alt finna hurusom försök till ändring eller rättelse af grundlagen i de delar erfarenheten sådant skulle erfordra, äro med alla möjliga svårigheter kringgärdade och snart sagdt outförbara. Faran visar sig än större när man besinnar med hvilket antal embetsoch tjenstemän vårt land är välsignadt, hvilkas intresse är på det närmaste förenadt med alla deras som af staten draga inkomster och fördelar, och af hvilkas exemplariska sammanhållning den tyngst beskattade delen af nationen icke haft eller har någon egentlig konsideration att förvänta, hvarom, exempelvis, stats-utskottets strider vid 1840—41 samt debatterna å Riddarhuset och i Presteståndet, angående skatteförenklingsfrågan vid sista riksdag, bära de mest ojälviga vittnesbörd. Beträffande valsättet till, och sammansättningen af, den första kammaren, samt valnämnderna till densamma, så finnes väl ingen rimlig anledning att antaga, att allmogens ombud der skola vinna någon öfvervigt, sympatier eller understöd; man skall vara blind för att ej se, det rangen, förmögenbetsoch embetsmannainflytandet der företrädesvis komma att göra sig gällande. Ett indirekt beroende af landshöfdingarne, den långa tid uppdraget fortfar, jemte de måhända längre och kostsamma resor till valförrätltningarne som derföre erfordras, skall för allmogens deputerade göra denna befattning särdeles tryckande, helst om de befinna sig i fortfarande minoritet och sålunda förlustiga ett billigt anspråk. Att afhbjelpa förslagets hufvudsakliga olägenbeter och den brist på rättvisa mot en stor del af svenska folket som deri röjer sig, torde icke möta oöfvervinneliga svårigheter, om blott regeringen behagade inse nödvändigheten deraf, samt öfvertaga initiativet. Medlet består helt enkelt i, att bestämma indirekta val om man vill hafva sådana, af alla verkligen oberoende medborgare för den andra kammaren, med öppen röstning per capita, samt att, sedan den första kammaren första gången blifvit utsedd af de nu existerande stånden, låta densamma sedermera vid hvarje riksdags slut väljas af andra kammaren, till det antal som för hvarje gång erfordras och helst till det inskränktare som öfverensstämmer med landets tillgångar. Derigenom skulle representationen icke endast sägas — utan verkligen vara utgången från kärnan af nationen, blifva stark, enig och verksam, samt äfven respekterad och värdig dess höga bestämmelse. Ins. hoppas hafva visat sig icke vara en så afgjord vedersakare af det hvilande förslaget, att han ju icke äfven velat erkänna flera dess fördelar. Han har måhända mer än en gång offentligen yttrat sig anse detsamma såsom ett nödankare under de politiska stormar, som hotat och ännu bota att bringa vår verldsdel i den största fara och förvirring; men har dock vid närmare pröfning trott sig kunna och böra framhålla förslagets svagare sidor, på det dess beskaffenhet och verkningar måtte, genom den offentliga diskussionens skärseld, än säkrare framstå till deras rätta halt; och för att föranleda till noggrann pröfning af skälen för och emot af dem som ännu äro tvekande att bestämma sig. Detta må äfven utgöra hans ursäkt för dristigheten att i förväg, fast med svag hand vidröra det ämne som i närvarande stund fäster alla upplysta och tänkande medborgares uppmärksamhet, under afbidan på den handläggning som väntar frågon på den af många fosterlandsvänner beramade allmänna sammankomst. S. ; (Insändt.) 4 PROFESSOR EBERSTEIN OCH BISKOP FAXE.