mående äfven vanligen äro mest bekanta, skall Isåledes, eller kan åtminstone — och lagen bör licke tillåta en sådan möjlighet — välja ut blott dem, hvilka äro ansedda såsom regeringens trogna tjenare och blinda anhängare. Men listan är ännu icke nog ren; derföre Tunderkastas den en ny luttring! — 8 67 beIstämmer: Fjorton dagar före den tid då vederbörande jurydomstols sittningsperiod börjar, insändert rtegeringspresidenten en förteckning på 60 ur årslistan uttagna personer till den domstol, som finnes der juryn har sitt säten. SeJdan således regeringspresidenten fått nog lång Itid på sig att inhemta underrättelser om veI derbörandes pålitlighet, är han då färdig med urvalet af dessa, i regeringens anda, ,bättre i personer! — Om de kompletteringslistor han har att upprätta gälla samma anmärkningar, med tillägg likväl att han, för att icke komma i förlägenhet om lämpliga sujetter, för dem behöfver upptaga blott så många han skälgt pröfvarn. Man skulle nu tro att embetsmannaväldet kunde anse sig hafva utsofrat de mest pålitliga män; men det tror sig ännu icke nog säkert I med dessa tvenne reningsprocesser. 8 68 föreskrilver: Den såsom ordförande uti jurydomstolen ansiällde domaren, som är en juridisk embetsman, reducerar genom urval dessa 60 personer till ett antal af 36, efter som han för godt pröfvar dem passande. Desse 36 äro Jjurymän vid jurydomstolen för den ifrågavarande sittningsperioden. För att likväl icke möjligen kunna i något kinkigt fall komma i bryderi för utgången, är lännu den fjerde utsofringen ombesörjd genom jen af justitieministern tillsatt embetsman, nemligen åklagaren, hvilken, liksom regeringspresidenten icke tillhör domareståndet, utan förvaltningen, och är bercende af en ledamot i reigeringen. Hans makt att utsofra beror på hans kännedom om jurymännens tänkesätt. Såsom embetsman har han alla möjliga medel i händerna att förskaffa sig denna kännedom, och tillräcklig tid dertill kan han hafva om han erhåller listorna tidigt. Visserligen tyckes denna utöfning af åklagaren för den anklagade hafva sin motsvarighet uti den sednares rätt alt vidtaga en lika stor rensning — både åklagare och anklagad hafva nemligen enligt 8S, 86 joch 90 rätt att af de 12, genom lottning för hvarje mål bestämda jurymännen, utesluta ett lika antal af dem — men skillnaden är blott att den anklagade icke har samma medel att underrätta sig om jurymännens tänkesätt, och det är till och med icke föreskrifvet om listan skall meddelas honom före sittningens början eller icke; ja ofta är han alldeles ur stånd att inbemta ringaste kännedom om sina domares karakter, ty han är innesluten bakom fängelsets murar. Det hela af denna inrättning är således, såsom man ser, en ny, snart sagdt oförändrad, upplaga af franska kriminal-process-ordningen af 41808. De förändringar som skett synas också icke vara förbättringar utan tvärtom försämringar. Det ålåg t. ex. presidenten uti juryn enligt franska författningen, att inom 24 timmar efter delfåendet af prefekteas lista utvälja jurymännen; i Preussen är ingenting härom bestämt, utan kan han taga sig tillräcklig tid för att skaffa sig underrättelser om de af regeringspresidenten utvalda 60 personernas tänkesätt. Ar han nitisk för regeringens syften, så gör han det; ty äfven inom det i allmänhet aktningsväda preussiska domareståndet finnas servila lycksökare, hvilka låta bruka sig som blinda verktyg af regeringen. Den fran ska juryinrättningen af 1808 måste likväl upphäfvas, och det var till och med under Bourbonernas välde som allmänna opinionen om dess förkastlighet framtvingade lagen af den 2 Maj 41827, hvarigenom detta Napoleons farliga konststycke till maktens utvidgande blef afskaffadt. Hvarföre skulle då nu Preussens konung taga upp den? Den är ett värdigt motstycke till den oktrojerade författningen af den 5 Dec. 1848 om representationen. De äro båda lika svekfulla liberala skyltar på konservativa föremål. Den förre var visserligen i någon mån god, men hvad maktfullkomligheten gifvit efter i December, har den i Januari med mycken skicklighet insnärjt i en säker snara. Det är icke tänkbart att, efter så många utsofringar af regeringens män, inom juryn skulle finnas något element till motstånd mot den fördolda kraft, som ofvan ifrån och ned sätter hela machineriet i rörelse. Visserligen skall man blott sällan begagna denna kraft, ty på personer af mindre betydenhet kommer den icke att nötas; men i vigtiga fall, då statsmakten behöfver stödja sina politiska grundsatser eller afväpna dessas motståndare, skall man i Preussen, lksom i Frankrike under kejsardömet och restaurationen, alltid kunna verka i den riktning man önskar till fällande eller frikännelse. Bruket af den är möjligt, och om det sker ofta eller sällan kan väl vara ett vittsnesbörd om regeringens karakter är ond eller god, men ändrar icke omdömet om det moraliska värdet af en så skadlig inrättning. LITTERATUR. . FREY, 53—54 häftena M 1 och 2 för 1849.1 Den gamla, välbekanta tidskriften Frey an-l mäler sig äfven i år till allmänhetens hug-ls komst, och de två första häftena af den nyalt irgången hafva visat sig i det offentliga. Förl, opartiskhetens skull måste wi tillstå det Frey ll