förvandlas dessutom det tyska folkets beröm-
da enhet till en löjlighet; emedan till planen
hörer att bredvid den furstliga direktionen skall
ställas en så kallad tysk riksförsamling, inför
hvilken direktionens ministrar skulle vara an-
svarige för de af direktionen vidtagna åtgärder;
men hvilken församling hvarken eger någon
armå, någon flotta eller någon beviilningsrätt,
hvarigenom den kunde göra ansvarigheten gäl-
lande mat furstedirektionens minister, som sjelf
har både armöer, flottor och utskylder i sitt
våld.
På dessa vilkor vill Osterrike sluta sig till
Tyskland med hela sin makt, alla sina Slaver,
Ungrare och Italienare. Kort sagdft, det vill ha
Tyskland till förstärkande af sina hustrupper,
vill indraga det i sina utländska krig, och föl-
ja just samma bana som Habsburgarne alltid
följt, och på hvilken de för simma dynastiska in-
tressen låtit Tyskland blöda och betala. Preus-
sen skall i detta drama spela andra rollen, me-
dan Österrike öfvertager Direktionens represen-
tation utrikes. Ifade Preussen mod att vilja
en sann och värdig tysk frihet, då kunde man
skämta öfver dessa Österrikes öfvermodiga för-
slag; men samma skenkonstitutionalism, som
man uppställer till åskådning i den tyska Riks-
direktionea, vill man äfven befrämja i de ser-
skilda staterna, och detta förlamar furstarnes
sjelfständighet äfven mot fremmande kabinet-
ter. Mer än allt annat frukta hofven för de-
mokratien. De ängslas för den annalkande re-
publiken och åt denna skräckbild offra de allt.
- Man tviflar således intet ögonblick att icke
Osterrike och Preussen handla i fullkomlig
harmoni: att det skenbara missförståndet dem
emellan blott är ett maskeradspel, och att hof-
vens gemensamma intressen öfverväga alla iso-
lerade betänkligheter. Ogonblickets politik eger
icke något annat syfte, än att åt dynastierne
och hofven bibehålla deras gamla makt och
inflytande. Detta syfte underordnas all annan
politik. Hof- och kamarilla-politiken vill segra
för hvarje pris, och den skall segra. Följderna
komma likväl att svara mot dylika segrar.
Sannt är väl alt preussiska hofvet icke vill
gå så långt i tillbakaskridande, som det öster-
rikiska; det önskar förmedla anspråken —
som man säger — medelst en mängd halfhe-
ter, och äger härigenom hvarken förmåga till
ondt eller godt. Medan Österrikes kamarilla
låter utan tvekan bombardera och bränna, ar-
kebusera och hänga, och beskär sina underså-
tare kulor och krut, ser man laglösheten hos
oss alltjemnt hö!ja sig i en domino af laglig-
het; vi äro 15 millioner tyskar, allmänneligen
i besittning af en aning om rättvisa, som måste
skonas. I Frankfurt följes samma ofruktbara
system; men man tror sig hafva undkommit
det föraktade deri, genom att tid efter annan
påhitta deråt ett nytt namn. I stället för
Vermittlung (förmedling) kallades det innan
kort Vereinbarung; nu anser man alla an-
språk tillfredsställda genom att omdöpa det till
nVerständigung. Professorspedanteriets långa
öron sticka fram öfverallt. Ville parlamentet i
Frankfurt allt hvad kamarillan i Potsdam vill, så
skulle det nog i sin balfhetsyrsel kunna tillställa
ett krig emellan Osterrike och Preussen, och
skapa två tyska kejsardömen, såsom den tyska
enhetens sinnebilder: ett nordtyskt under Preus-
sen och ett sydtyskt under Österrike. Riksparla-
mentets republikanska och demokratiska ven-
ster har trädt i ett onaturligt jesuitiskt för-
hund med högerns österrikiskt-bäjerska afdel-
ning, och det är detta förbund man har att
tacka, för det i närvarande ögonblick helt och
hållet nominella påbudet om omedelbara val
utan census. Frankfurts österrikare, med hrr
von Schmerling och v. Sommaruga i spetsen,
hånle öfver denna fruktlösa frisinnighet; ty de
veta ganska väl, att kabinetterna aldrig god-
villigt gå in derpå, sedan de nu lyckats återfå
den väpnade styrkan i sina händer; de känna
både deras mening och makt. Men under ti-
den hafva de vunnit förmånen af vensterns
bistånd åt Osterrike mot Preussen, förmått
det demokratiska partiet att förkasta en
tysk centralmakt och alla förslager som skulle
kunna leda till en sådan enighet, samt för-
skaffat Osterrike fria händer att operera med
sina noter och myndighetskungörelser. Preus-
sen har naturligtvis funnit sig förnärmadt ge-
nom Frankfurterbesluten, men äfven afskräckt ;
dess ministeriella ombud Camphausen förklarar
bestämdt, att det parlamentariska valförslaget al-
drig kommer atti Preussen antagas. Den bestörta,
al partier söndrade och genom intriger under-
gräfda Frankfurterförsamlingen förenar sålunda
kabinetterna allt närmare och närmare med
hvarandra och förstärker fursteförbundet emot
folket. Detta förbund framträder nu mera
ohöljdt, och tycks utan all försynthet betrakta
året 1849 som sin tillhörighet. En rysk not
har kommit till dess understöd och fordrar i
botande språk att Tyskland måtte hålla sig fast
vid grunderna för 1813 års kongressbeslut, på
det att den så kallade europeiska jemnvigten
icke må störas. Ryssland, heter det, har ga-
ranterat dessa beslut; och om blott en enda
bland Tysklands 34 suveräna makter afviker ifrån
den deri utstakade banan, så protesterar Ryss-
land deremot, och skall veta att gifva efter-
svek åt sin Dnrotest.