förvandlas dessutom det tyska folkets berömda enhet till en löjlighet; emedan till planen hörer att bredvid den furstliga direktionen skall ställas en så kallad tysk riksförsamling, inför hvilken direktionens ministrar skulle vara ansvarige för de af direktionen vidtagna åtgärder; men hvilken församling hvarken eger någon armå, någon flotta eller någon beviilningsrätt, hvarigenom den kunde göra ansvarigheten gällande mat furstedirektionens minister, som sjelf har både armöer, flottor och utskylder i sitt våld. På dessa vilkor vill Osterrike sluta sig till Tyskland med hela sin makt, alla sina Slaver, Ungrare och Italienare. Kort sagdft, det vill ha Tyskland till förstärkande af sina hustrupper, vill indraga det i sina utländska krig, och följa just samma bana som Habsburgarne alltid följt, och på hvilken de för simma dynastiska intressen låtit Tyskland blöda och betala. Preussen skall i detta drama spela andra rollen, medan Österrike öfvertager Direktionens representation utrikes. Ifade Preussen mod att vilja en sann och värdig tysk frihet, då kunde man skämta öfver dessa Österrikes öfvermodiga förslag; men samma skenkonstitutionalism, som man uppställer till åskådning i den tyska Riksdirektionea, vill man äfven befrämja i de serskilda staterna, och detta förlamar furstarnes sjelfständighet äfven mot fremmande kabinetter. Mer än allt annat frukta hofven för demokratien. De ängslas för den annalkande republiken och åt denna skräckbild offra de allt. Man tviflar således intet ögonblick att icke Osterrike och Preussen handla i fullkomlig harmoni: att det skenbara missförståndet dem emellan blott är ett maskeradspel, och att hofvens gemensamma intressen öfverväga alla isolerade betänkligheter. Ogonblickets politik eger icke något annat syfte, än att åt dynastierne och hofven bibehålla deras gamla makt och inflytande. Detta syfte underordnas all annan politik. Hofoch kamarilla-politiken vill segra för hvarje pris, och den skall segra. Följderna komma likväl att svara mot dylika segrar. Sannt är väl alt preussiska hofvet icke vill gå så långt i tillbakaskridande, som det österrikiska; det önskar förmedla anspråken — som man säger — medelst en mängd halfheter, och äger härigenom hvarken förmåga till ondt eller godt. Medan Österrikes kamarilla låter utan tvekan bombardera och bränna, arkebusera och hänga, och beskär sina undersåtare kulor och krut, ser man laglösheten hos oss alltjemnt hö!ja sig i en domino af laglighet; vi äro 15 millioner tyskar, allmänneligen i besittning af en aning om rättvisa, som måste skonas. I Frankfurt följes samma ofruktbara system; men man tror sig hafva undkommit det föraktade deri, genom att tid efter annan påhitta deråt ett nytt namn. I stället för Vermittlung (förmedling) kallades det innan kort Vereinbarung; nu anser man alla anspråk tillfredsställda genom att omdöpa det till nVerständigung. Professorspedanteriets långa öron sticka fram öfverallt. Ville parlamentet i Frankfurt allt hvad kamarillan i Potsdam vill, så skulle det nog i sin balfhetsyrsel kunna tillställa ett krig emellan Osterrike och Preussen, och skapa två tyska kejsardömen, såsom den tyska enhetens sinnebilder: ett nordtyskt under Preussen och ett sydtyskt under Österrike. Riksparlamentets republikanska och demokratiska venster har trädt i ett onaturligt jesuitiskt förhund med högerns österrikiskt-bäjerska afdelning, och det är detta förbund man har att tacka, för det i närvarande ögonblick helt och hållet nominella påbudet om omedelbara val utan census. Frankfurts österrikare, med hrr von Schmerling och v. Sommaruga i spetsen, hånle öfver denna fruktlösa frisinnighet; ty de veta ganska väl, att kabinetterna aldrig godvilligt gå in derpå, sedan de nu lyckats återfå den väpnade styrkan i sina händer; de känna både deras mening och makt. Men under tiden hafva de vunnit förmånen af vensterns bistånd åt Osterrike mot Preussen, förmått det demokratiska partiet att förkasta en tysk centralmakt och alla förslager som skulle kunna leda till en sådan enighet, samt förskaffat Osterrike fria händer att operera med sina noter och myndighetskungörelser. Preussen har naturligtvis funnit sig förnärmadt genom Frankfurterbesluten, men äfven afskräckt ; dess ministeriella ombud Camphausen förklarar bestämdt, att det parlamentariska valförslaget aldrig kommer atti Preussen antagas. Den bestörta, al partier söndrade och genom intriger undergräfda Frankfurterförsamlingen förenar sålunda kabinetterna allt närmare och närmare med hvarandra och förstärker fursteförbundet emot folket. Detta förbund framträder nu mera ohöljdt, och tycks utan all försynthet betrakta året 1849 som sin tillhörighet. En rysk not har kommit till dess understöd och fordrar i botande språk att Tyskland måtte hålla sig fast vid grunderna för 1813 års kongressbeslut, på det att den så kallade europeiska jemnvigten icke må störas. Ryssland, heter det, har garanterat dessa beslut; och om blott en enda bland Tysklands 34 suveräna makter afviker ifrån den deri utstakade banan, så protesterar Ryssland deremot, och skall veta att gifva eftersvek åt sin Dnrotest.