ORER an T dagens nyheter, måste vi ännu en eller par dagar låta denna belysning hvyvila. TIDEN) FÖRDJUPAR SIG I STRATEGISKA FUNDERINGAR RÖRANDE UNGERSKA KRIGET. Hvad den der katedertonen ändå kläder en professor i grekiskan, äfven då han gör sina utflykter på ett fält, så främmande för hans vyer, som strategiens mysterier! Den som vill se och njuta af den skarpsinnighet, hvarmed Tiden utbreder sig öfver ett ämne, långt mindre befryndadt med grekiskan än sjelfva det mesopotamiske sprog, bör läsa Tiden för den 21 dennes, der trenne hela spalter ärc egnade krigshändelserna i Ungern, för hvilka hr Palmblad redogör på det honom så egendomliga phistoriska sätt. Sedan Tids-byrån flyttades till akademistaden och hr Palmblad sjelf fått bättre tillfälle att taga de ultrakonservativas organ om händer, har Tiden blifvit något mera lifaktig, än då den i hufvudstaden framsläpade ett sjukligt, borttvinande lif. Man igenkänner nu de välbekanta dragen i den der phistoriska pennan, som vid Tidens begynnelse med så mycken aplomb tog det schweiziska sonderbundets operationer och syfte i försvar. Man erinrar sig med hvilken kontenans Tiden då uppdukade, såsom historiska facta, de orimligaste sagor, de uppenbaraste osanningar, och vidhöll dem, oaktadt de officielt blifvit återtagna af Guizots organ i Paris, som satt dem i omlopp. Då nu professorn hårdt ansattes för detta uppenbara förakt för sanningen, parerade han undan och ställde Brockhaus konversationslexikon i sticket för alltsammans. Hr P. hade nemligen inhemtat sitt vetande om dagens händelser i Schweiz ur nämnde källa!! Efter all anledning har den der fatala Brockhaus ånyo varit framme och spelat Tiden ett fult spratt. Det gäller här den ungerska insurrektionen och strategien, likasom det förra gången gällde schweiziska insurrektionen och jesuitismen! I schweiziska frågan var Tiden på insurrektionens sida ... Hvarföre? Jo, derföre att den kämpade emot frihetens, ordningens och mensklighetens sak, samt hade till bundsförvandter jesuiternas parti samt den emot all folkfrihet fiendtlige Guizot. I ungerska frågan deremot rangerar sig professorn emot insurgenterna, emedan de kämpa för sin frihet och nationalitet, samt hafva till motståndare män af Metternichska skolan, med bombardemangsmannen Windisch-Grätz i spetsen. I schweiziska frågan ljusnade Tidens anlete, när den berättade om Frankrikes tillämnade intervention till insurgenternas fördel; i den ungerska utbreder professorn sin vältalighet om vigten af Rysslands intervention i Ungern emot Magyarerna. — Af denna sammanställning finner läsaren, att Tiden icke alltid är afvogt sinnad mot insurrektioner; den känner sig lika villig som pligtig att ställa sig på deras sida, när deras syfte är frihetens inskränkning, men deremot så mycket eftertryckligare fördöma och lasta dem, när de kämpa frihetens kamp. Detta är utan tvifvel konseqvent handladt, sedt från Tidens synpunkt; man bör ej fördöma att den någongång så der tager ut steget fullt, och emellanåt bortlägger den mask af sympati för lagbunden frihet,, hvarunder den ibland söker dölja sina autokratiska tänkesätt. Innan vi öfvergå till en närmare granskning af Tidens ifrågavarande betraktelser rörande ungerska kriget, få vi fästa läsarens uppmärksamhet på en omständighet, som kastar en egen dager på professorns sätt att polemisera. Sedan Tiden framhållit de österrikiska vapnens segrar, alltifrån Wiens bombarderande ända till Pesths intagande, återkommer professorn till de vanliga insinuationerna, att Aftonbladet skulle hafva partiskt refererat dessa händelser, och hela tiden velat förespegla, att insärgenterna oupphörligt haft framgång samt återkommer ännu en gång till den så flitigt idislade historien om Aftonbladets utbasunande af Polaekarnes segrar,. Det är knappast möjligt att på ett mera 0generadt sätt slå sanningen vid örat. Aftonbladet har, utförligare än någon annan svensk tidning, redogjort för ungrarnes nederlag när sådana verkligen ägt rum, och för öfrigt aldrig framställt något eget omdöme, uttryckande förhoppning om insurrektionens slutliga seger. Tvärtom följde vi i våra referater uppgifterna från Wien, och de Windisch-Grätzska rapporterna med alltför stort förtroende till deras sannfärdighet, hvaraf hände att vi, missledda af dessa källor, i början ansågo insurrektionens qväfning snart vara förhanden. Följande utdrag ur Aftonbladet må anföras såsom bevis härpå. Uti Aftonbladet för den 30 December meddelades en fullständig berättelse om ungrarnes första väsendtliga nederlag den 16 och 17 December, samt Pressburgs, Oedenbuzgs och Wieselburgs besättande af österrikarna. Uti ingressen till detta referat heter det: Fälttåget pmot Ungern öppnades den 15 dennes. Alla nunderrättelser öfverensstämma deruti, att ungrarna på alla punkter blifvit slagne, och efter all sannolikhet kommer affären alt slutas amed de kejserligas fullständiga seger, revolutionens qväsande och Kossuths fall Pressburg hade redan fallit i furst Windisch-Grätz händer, och den kejserliga armeen troddes redan inom denna månads utgång kunna slå nsilt hufvudläger i Ungerns hufvudstads. — Behagar Tidens strategiske professor göra sig mödan att ytterligare uppleta Aftonbladet för den 18 Januari, skall han deruti finna en annan utförlig redogörelse för ungrarnes nederlag, under rubrik: Kossulh flyktad; Ofen och Pesth utan svärdslag öfverlemnade åt de kejserligay. Och detta kallar nu vår professor i Upsala