— Tidningen Bore för i går imehåller nå-
gra temligen skarpa anmärkningar vid befor-
dringssystemet, serdeles inom den militäriska
hierarkien. Denna artikel, som synes vara
skrilven för att framkalla ett svar, lyder i det
vVäsendtliga som följer:
Man trodde och hoppades för några år sedan, i
följd af regeringens temligen högt uttalade protester
mot föregående regimens befordringsåtgärder, att den
hungrande svenska titelsjukan icke, som brukligt
varit, vidare skulle mättas med innehållslösa titlar
oth bandstumpar. Det räckte en tid och med sträng
konseqvens, så att gamla, i tjensten utslitna rege-
mentschefer, som på slagfältet spillt sitt blod och
vunnit hederstecken, afskedades — utan att den
kungliga nåden fann sig befogad att tillägga något
på deras ranglista; tills att nyligen en löjtnant vid
Svea garde blef från den oncekligt vackra regeln ett
äQndantag. Föresatsen, sålunda en gång förbisedd,
var till spillo gifven, dammarna för konsiderations-
strömmen brutna; och nu skulle nådens utgjutelser
välsigna subalterngraderna.
Det såg ut, som ville man i dessa stormiga tider
deplojera på det omogna unga. Men ungdomen
upptäckte snart, att de händer som smekte, voro
försedda med klor att sönderrifva. Så blef under
Skånska lägret förlidne året en löjtnant, hvilken vid
något tillfälle vågat missgilla den politik, som in-
blandade svenska nationen i danska tvistefrågorna,
af krigsministern och på hög befallning strängt till-
Tättavisad för sitt oskick att som militär hafva en
öfvertygelse i strid med vederbörandes, samt slutli-
gen underrättad derom, att i händelse en sådan
djerfhet vidare skulle ge sig luft, vore ingen lycka
att, som embetsman, vidare förvänta.
Posttidningen offentliggjorde icke längesedan en
befordran, som har någon bismak af förföljelse. An-
dre majoren vid Smålands hussarregemente stär der
förbigången till förste majorsplatsen af — 6:e rytt-
mästaren! oaktadt den förstnämnde åtskilliga gånger
skött den ifrågavarande tjensten äfvensom regements-
befälet, erhållit sin första militärbildning vid samma
regemente der en hög person vunnit sin, samt der-
till tjenat i trettiotre år.
Vi känna alltför väl, att förslaget till en dylik
befordran utgår från regementschefen; men vi kunna
omöjligt föreställa oss att hr öfverste Lagercrantz
gifvit anledning till denna deconfiture åt sin närma-
ste man, som, mer är en gång, i hans stad och ställe
fört regementet.
Det vore upplysande, om hr krigsministern ville
offentligen afgitva, de skäl, som kunna ligga till
grund för ifrågavarande befordringsmål; ty utan skäl
kan ej konung Oscar, vi tro det så gerna, låta en
medborgare grunda sin lycka på en annans bekost-
nat. Man fick då icke allenast veta: hvarföre den
förbigångne blifvit undanträngd, utan äfven hvar-
före den gynnade blifvit framskuffad, och med en
fart, som tydiigen tillkännagifver de största capaci-
teter. Den utnötta frasen: att konungen ej är nå-
gor skyldig redogörelse för sina befordringsåtgärder,
hoppas vi ej blir svaret på spörjsmålet; emedan in-
kastet i sig sjelft är ett misstag, på hvilket systemet
fåfängt söker uppklifva till någon efterlängtad stånd-
punkt, der det kan stå utom skotthåll för det all-
männa tänkesättets alltid träffande tillrättavisningar.
Sat Sapienli.
— a