icke kunde såsom den romerska kyrkans chef, sam
tycka att utgjuta den katolska kyrkans egna tysk?
och österrikiska söners blod. — Romarnes blod ä1
således mindre dyrbart!
KORRESPONDENS-ARTIKEL.
Paris den 14 Mars 4849
(Från Red:s korrespondent.)
Franska folkets uppmärksamhet är i närvarandf
stund fästad på Italien och dess framtida öde. Mar
kan lätt döma till den allmänna enthusiasmen här
för, då man vet och påminner sig huru fransmän
nen ömmat för det lidande och förtryckta Polen
huru mycket de önskat få skynda till dess hjelp di
det sista gången kämpade för sin befrielse och åte
föll, ett blödande offer för tyrannens ännu hårdart
jern-ok. Polen är dock ett för fransmännen frem
mande nordiskt land, då deremot Italien ligger den
så nära. Dess seder, händelser, minnen och revo
lutioner äro så lika, så öfverensstämmande met
Frankrikes. Dess forntida hbjeltar tjenade till mön
ster vid den första franska revolutionen, liksom nm
Italien tyckes hafva tagit franska republiken till mo
dell för sin egen. I denna som i andra frågor är
naturligtvis tankarne delade; folkets mening står ni
som vanligt i strid mot aristokratiens, hvilken sed
nare högt klagar öfver italienarnes förgripelse mo
Påfven, önskar honom åter in i sina stater mec
hela sin fordna makt, liksom den önskar sitt ege
-fädernesland tillbaka till monarkiens och despotis
mens dagar, samt när som helst skulle vara färdig
att åter inskjuta en ny docka på royauttens sköf.
lade schackbräde. Regeringen tyckes icke vara obe
nägen alt sträcka kyrkans öfyerhufvud en hjelpsan
hand till återfående af både andliga och verldslige
så kallade rättigheter; men skulle det suveräne
franska folket tillåta det? Se der den qvistigaste
frågan. I samma stund Frankrike intervenerar
Italien till förtryck för frihet och folkrätt, i samme:
stund är det troligt att den Barrotska ministerer
utkämpat sin sista strid. Må den förskansa sig mec
kanoner och bajonetter huru mycket som helst; di
rättvisan är på folkets sida, förblifva bajonetterne
:-maktlösa och luntorna oantändliga. — Den så myc
ket omtalta klubben i rue Poitiers, förut så enig
så öfverens i allt, börjar nu splittras och dela sig
olika partier. Legitimisternas planer, korsas af Or
leanisternas intriger och de som önska fullbordt
det påbörjade verket med att ombilda republiker
still ett kejsardöme hindras häruti fullkomligt af d:
öfriga partisanernes skiljda meningar. Hvar och er
ifrar för sin sak. Intet parti vill gifva vika til
fördel för ett annat, och resultatet blir att det äl
bäst bibehålla republiken, med hvilken man börja
finna sig ganska belåten och hemma tadd. — Et
bevis att lugnet och förtroendet fullkomligt åter
kommit är, att såväl enskilda som offentliga nöjer
dagligen omvexla. Den stolta förstaden S:t Germain:
högadliga innevånare, hvilka, tillgifae den äldre Bour
bonska grenen, så många år afhöllo sig från med
borgarkonungens hof, på hvilket de alltid nedblic-
kade med ett visst förakt, tyckas nu med nöje be
vista de glada fester som gifvas af republikens pre
.sident i det vackra Elysee National. Hvarje söndag
erbjuder Paris den lifligaste anblick. Hela den store
stadens befolkning samlas då på de större promena:
derna och företrädesvis i Tuileri-trädgården och
Champs-Elystes. Ekipagerna täfla i prakt, toilet
terna i smak och elegans. De rika hafva icke ännu
af sommaren blifvit bortjagade till lustslott eller
helsobrunnar, medelklassen har ännu icke börjat
sina söndagsturer på jernvägarne häromkring. Man
samlas i Champs-Elysåes för att der helsa vårens an-
komst, betrakta trädens späda grönska, tjusas af fåglår-
nes qvitter, lifvas af en mild och herrlig vårsol. — Vid
middagstiden gör vanligen Louis Bonaparte en tur
till Boulognerskogen. En mängd folk afvaktar hans
ankomst vid portarne till Elysee national, somlige
af nyfikenhet, and:sa för att på detta sätt få till ho-
nom sjelf framlemna sina böneskrifter och ansöknin-
gar. Vanligen åker han i en liten öppen vagn, med
2:ne hästar, en officer till sällskap, två betjenter
bakpå, samt kör sjelf. Det enkla ekipaget omringas
af en stor folkmassa. De papper han sjelf icke hin-
ner emottaga, kastas i vagnen, hvilken åtföljes un-
der lifliga rop af Lefve Republiken! som då och då
besvaras af presidenten med aftagande af hatten.
Förra söndagen var i vinterträdgården. en tillställ-
ning, lika ovanlig som vacker. Den hade fatt namn
af La föte de S:t Cloud och imiterade sommarfe
sten af samma namn, som hvarje år i Augusti må-
nad tillockar sig halfva Paris. Med undantag af de
höga vattenkonsterna, hvilka äro oefterhärmliga, Var
ingenting förglömdt eller åsidosatt. På olika punkter
i den vidsträckta, glasomslutna parken kunde man
efter behag förströ sig med målskjutningar, spel,
gungor, dans, teatrar samt muntrationer af alla slag.
De sceniska föreställningarne utfördes af de största
komiska talangerna vid f. d. Theatre du Palais
Royal, hvilken numera kallas Theatre Montausier.
Butikerna eller marknadsstånden voro icke allenast
fyllde med de vackraste och dyrbaraste saker, utan
äfven ordnade med den mest artistiska smak, och
säljerskorna utgjordes af en del teatrars mest om-
tyckta aktriser. En sålde kristallsaker, en annan
konfekt, den tredje korgar, den fjerde andra lockan-
de småsaker af alla möjliga slag. Särdeles utmärkte
sig m:me Octave vid Theatre du Vaudeville, så väl
för sitt vackra utseende, som sitt graciösa sätt att
tillocka sig allmänheten. Hon sålde biljetter till en
blifvande bal, som årligen ges till förmån för behöf-
vande dramatiska artister. Hvarje dans, till hvilken
bon för denna bal engagerades af pariser-lejonen,
uppskattade hon sjelf till ett visst antal biljetter å
40 francs stycket. Säljerskan var oemotståndlig,
man prutade icke på varan, man betalte dubbelt.
— Tvenne master voro uppresta i trädgården, från
hvilkas toppar lyste en mängd guld- och silfverpje-
ser, erbjudande sig såsom byte åt dem som ville
uppklättra och nedtaga sin prisbelöning. Företaget
var svårt, ty stängerna voro bestrukne med såpa;
men fransmännen äro viga och spara ingen möda
för erhållandet af en god vinst.
Bland de utmärktaste talanger, som i närvarande
stund vistas härstädes, är den unga violinspelerskan
Tertsa Milanollo. Född af fattiga föräldrar, började
hon redan vid 6 års ålder sin artistiska bana och
har nu, 18 år gammal, hopspart ett kapital af 2
millioner francs. Under loppet af vintren- har hon
åtskilliga gånger tjusat allmänheten med sina toner,
och sednast i går på Italienska operan, då hon bland
annat gaf Je Carneval de Venise samt ett Adieu