torvarades 7
Carlier. Det var ett slags arsenal för polispre-
fekturen, hvilken der hade ett vapenförråd, för att
i nödfall kunna betjena sig deraf emot nationalgar-
det och styrelsen. - N
Ordföranden. Hvad! Emot nationalgardet och
styrelsen ?- Men ni sade ju att det var ett slags ar-
senal för polisprefekturen ?
Carlier. Ja, hr president.
Ordföranden. Sobrier hade ifrån början blifvit
utnämnd, jemte Caussidiere till ombud för polispre-
fekturen. Sedermera uppstod en söndring dem e-
mellan. Känner ni orsaken till denna söndring?
Carlier. Jag kan ingenting upplysa derom; jag
befann mig vid det tillfället icke i Paris.
Ordföranden. När klubbarne åtskildes, samman-
trädde de ju åter hos Caussidicre?
Carlier. Ja. Caussidieres vänner samlade sig hos
honom, när de lemnat klubbarne Sobrier och La
revolution.
Ordföranden. Kan ni bestämdt säga hvem som
tillställde manifestationen den 45 Maj?
Carlier. Det skulle blifva ganska svårt.
Ordföranden. Ni har likväl vid det hemliga för-
höret hos instruktionsdomaren yttrat, att Blanqui
och Sobrier voro tillställarne. .
Carlier. Jag har sagt att Blanqui och Sobrier
borde företrädesvis anses såsom tillställare.
Barockhe. Stod vittnet icke i förhållanden med
den tilltalade Vilain, vid det tillfälle, då de allmänna
valen egde rum?
Carlier. Jo. Han besökte ministeren söndagen
förut. Han sade mig att organisationen af Sam-
fundet för menniskans rättigheter vore fullstän-
dig: att detta samfund räknade 45,000 ledamöter,
och att om denna inrättning hade funnits förut, så
skulle sakerna tagit en annan utgång. Han lemnade
mig handlingar...
Vilain. - De voro icke för er.
Carlier. De voro för hr Carteret, och när jag
talade med denne derom, svarade han: man bör ej
fästa uppmärksamhet på hvad han säger.
Baroche. Vilain! Harni sagt att Samfundet för
menniskans rättigheter var organiseradt och hade
45,000 ledamöter?
- Vilain. Ja; och detvar för atticke synas skryta
som jag uppgaf antalet till endast 135,000; ty det var
långt större, och är det ännu mera nu.
Ordföranden. Och dessa menniskor stodo under
er ledning?
Vilain. Ja; på den tiden.
Ordföranden. Medförde ni äfven handlingar till
inrikes ministeren?
Vilain. Ja, jag medförde en öfversigt öfver sam-
fundets åtgärder.
Ordföranden. Ni sade äfven att händelserna den
46 April skulle tagit en annan vändning om Sam-
fundet för menniskans rättigheter då hade varit or-
ganiseradt?
Vilain. Nej, detta har jag icke sagt; det skulle
hafva varit alltför enfaldigt. Uppträdet d. 46 April
var dessutom endast ett gyckel.
Blanqui. Här erfordras några förklaringar, hvar-
förutan vittnets uppgifter skulle låta som mesopota-
miska. Vid instruktionsdomarens hemliga förhör har
man uppbjudit allt, för att åt anklagelsen gifva öf-
verdrifna proportioner, i ändamål att väcka fördom
emot de personer, som man önskade nedsätta i all-
männa omdömet. Man har till och-med sökt fram-
ställa dem såsom sammansvurna att begå mord. Nu,
när samma vittnen höras offentligt och på ed, hop-
krympa alla dessa beskyllningar, som man ser, till
uppgifter utan all betydelse. Hr Carlier har sagt att
han känner mig: hvad kan meningen vara dermed?
Carlier. Det vill säga att jag kan känna igen er,
när jag får se er.
Blanqui. Äfven hans vittnesmål, så förfärligt vid
instruktionsdomarens hemliga förhör, der man sökte
vanfrejda hederliga medborgare för deras tillgifven-
het för en sak, som de icke komma att öfvergifva:
äfven detta vittnesmål har så bleknat vid den of-
fentliga rättegångens öppna dager, att det visar sig
som en fulikomlig nullitet. Inför instruktionsdoma-
ren skildrade detta vittne mig såsom em -blodsmen-
niska, en beframjare af lönmord. Men då man i dag
viker undan för dylik smuts, så låtom oss gå vidare!
Baroche. Hr Carlier talar här såsom vittne; han
kan icke omnämna andra facta än dem han sjelf
åsett.
Blanqui. Jag ber herrar jurymän gifra akt på
gränsen emellan verklighetens område och diktens —
smädelsernas! Jag hoppas man skall inse att hela an-
klagelsen icke hvilar på några facta, utan på före-
gifvanden och uppgjorda beskyllningar. Bevisningen
kan uttryckas algebraiskt, som ett bråk, hvars näm-
nare är noll, och hvars omätligheten uttryckande
täljare heter smädelse. Viitnesmålet i dag betraktar
jag som ett ångerfullt samvetes afbön.
Ordföranden. Blanqui! Ni bör hålla vittnet räk-
ning för dess moderation.
Blanqui. Jag kan ej anse den för mer än en
billig upprättelse. Hvad är i sjelfva verket att
säga annat om ett vittnesmål, sådant som detta,
af samme man, som förut skildrat medborgaren Blan-
qui såsom sysselsatt med förslag att mörda proviso-
riska styrelsen!
Vilain. Jag förenar mig med hvad Blanqui nyss
sagt. Bland instruktionsbeskyllningarna mot oss fö-
rekommer äfven, att om provisoriska styrelsens Ie-
damöter icke blefvo mördade, så kom det deraf att
Blanqui och jag icke voro ense om hvilken af oss
begge som skulle mottaga diktaturen.
General Courtais. -Jag afhåller mig från allt som
icke rör mig personligen i denna tvist. Men då hr
Carlier inför instruktionsdomaren äfven sagtsig kän-
na mig, så anhåller jag att få veta på hvad sätt han
känner ,mig.
Carlier. Jag har flera gånger sett hr Courtais i
inrikes ministeren, på den tiden då han var gene-
ral för nationalgardet: men jag har aldrig stått i nå-
gra förhållanden till honom, ej heller afgifvit rappor-
ter till honom.
Courtais. Det sednare måste jag beklaga; ty de
rapporter, som afgäfvos dagen före den 45 Maj, skola,
som man påstår, varit högst förfärande, och likväl
erhöll jag ingen del deraf, hvarken från polispre-
fckturen eller inrikesministern.
Carlier. Jag egde icke att aflägga någon rapport
hos hr Courtais. Den minister, under hvars befäl
jag stod, nämnde för öfrigt att generalen blifvit un-
derrättad och skulle vidtaga alla nödiga försigtig-
hetsmått. (Forts.)
STOGKTIO
H. M. Konungen, med D. K. H. Kronprin-
sen samt hertigarne Gustaf och Oscar bivistade