LT. UVA. IMNUIU UR SVVÄVIS, TAMM
ålder, kön, kroppsstorlek, hull, färg och tecken, samt
äfven märkas och upptagas i förteckning. Men se-
dan detta ingalunda lätta arbete vore väl gjordt,
skulle ett fortfarande olidligt besvär. förorsakas ge-
nom beständiga ändringar, uppkomna genom slagt
och afsalu af djur å ena, samt tillköp å andra si-
lan, i det nya värderingar, beskrifningar och märk-
ningar af inköpta djur och afförandet ur förteck-
ningen af slagtade eller försålda, skulle göra ett stän-
digt fortgående bokhålleri nödvändigt, hvari äfven de
omvexlingar i värdet som uppkomma genom förän-
aringar i bull och ålder borde upptagas. Om nu
dödsfall genom tungsjuka inträffade, så behöfdes stän-
digt nya undersökningar för att kontrollera att just
det djuret, som ägareu uppgifvit, och icke något
annat, ersattes, samt dessutom värdering af kött, hud
och talg m. m. efter det slagtade sjuka djuret, hvar-
vid väl dessa ämnen måste uppvägas) och ändtli-
gen de misstag som skola uppstå genom bestämman-
de af hvad pris å samma ämnen som kunna anses
gångbara — ett bestämmande som den ena gången
måste blifva för högt den andra för lågt, i följd af
prisernes vanliga rörlighet, och i båda fallen alstra
missnöje öfver den orättvisa som skett och måste
ske, oaktadt de renaste afsigter.
Den andra methoden, eller att ersätta förlusterna
efter inom vissa klasser utsatt medelvärde å djuren,
har äfven blifvit tagen i öfvervägande. Men kom-
mittåen kunde icke heller finna densamma fullt lämp-
lig, helst då, såsom vanligt, ett maximibelopp för
medelvärdet i hvarje klass bestämmes. Härigenom
utestängas egarne af de bättre djuren från möjlighe-
ten att få sina kreatur uppskattade — och följakt-
ligen ersatta — till deras verkliga medelvärde. Men
äfven afsedt härifrån, skulle den orättvisa uppstå,
att om en dålig ko, vare sig genom köp eller på an-
nat sätt (möjligen äfven i afsigt att illudera lagen)
förflyttades till en ladugård af bättre djur, skulle
den genast erhålla ett större medelvärde, och ersät-
as, ifall den för sjukdomens skull måste slagtas, må-
hända dubbelt så högt, som hon verkligen vore värd.
Dertill kommer, att ganska få kor inom en ladugård
kunna anses hafva just medelvärdet; de flesta stå
naturligtvis öfver eller under detsamma, och detij.
skulle vara en särdeles tillfällighet om ersättnings-
beloppet skulle utfalla rättvist. Det sannolika är att
rättvisan i detta fall skulle komma att höra till un-
dantagen.
Svårigheten att för hvarje särskildt tillfälle rik-
tigt uppskatta det slagtade djurets qvarlefvor, hvilkas
värde också efter denna method bör afdragas från
-ersättningsbeloppet, qvarstår äfven här oförändrad.
Bättre synes väl att, såsom äfven blifvit föreslaget,
anse köttet ersätta halfva förlusten, och endast be-
tala halften af det åsatta medelvärdet; men det är
klart, att om t. ex. ett djur måste slagtas, som står
öfver medelvärdet, detta för lågt åsatta värde icke
blifver högre, för det att blott hälften deraf betalas.
Båda methoderna hafva således det felet att i till-
lämpningen dels icke vara fullt rättvisa, dels äfven
medföra en mängd mödosamma kontroller, af natur
att lätt kunna kasta misstankar på dem som skola
bandhafva dem.
Det ligger i båda dessa methoders natur, att alla
vid en egendom befintliga kreatur (af det slag hvar-
om här är fråga) böra försäkras, och inträde i bo-
laget förvägras den, som icke kan eller vill fullgöra
en sådan föreskrift. Men äfven denna föreskrift
möter i verkställigheten oöfvervinneliga svårigheter:
Om nemligen en statkarl, brukssmed eller å ägorne
inhyses boende person eger boskapskreatur och vä-
grar att i bolaget ingå, så utestänges äfven cgaren
genom hans vägran. Man må ej invända, att ega-
ren då har den utvägen att sjelf låta försäkra en
sådan persons kreatur och erlägga afgifterna derför.
Han kan fcke göra detta, emedan han saknar alll
utväg att tillförbinda statkarlen eller inhysesmannen
att i allt öfrigt ställa sig bolagets reglor till efter-
rättelse.
I betraktande af alla dessa svårigheter, och inse-
ende omöjligheten att fullkomligen riktigt kunnal
bestämma värdet af de djur som skola försäkras,
och möjligtvis ersättas, har kommitteen trott sigl
finna den mätare som kommer närmast det rätta
förhållandet uti viglen af djurets kött. Det är
sannt att, om de väga lika, en dålig mjölk-ko här-
igenom ersättes lika högt som cen god, ett djur af
vanligt slag lika högt som ett ädelt djur 0. s. v.;
men dessa tillfälliga egenskaper kunna svårligen
uppskattas, äfven der regeln om förutgående värde-
ring är antagen, utan att lemna godtycket ett
alltför fritt spelrum, och de måste derföre lemnas
alldeles å sido. Deremot är hvar och en egare af
djur, vare sig herreman eller af allmogen, i allmän-
het van och öfvad att uppskatta ett lefvände djurs
köttvigt, och kan derefter värdera och försäkra sina
kreatur. Misstag häri äro föga att befara, och kunna,
såsom längre ned skall visas, endast drabba egaren
sjelf. Stödd på denna grundsats har kommitten
antagit följande åsigter:
1. Hvar och en egare eller brukare af. jord är be-
rättigad till inträde i bolaget.
2. Hvar och en kan försäkra djur till en viss, af
försäkringstagaren sjelf bestämd summa, och det står
honom således fritt att försäkra det hela eller en del
af sin ladugård.
3. Försäkringssumman beståmmer så väl afgiften,
som ersättningsbeloppet, och det sistnämnda kan icke
öfverstiga denna summa.
4. Slagtas djur, som af lungsjuka är angripet, så
erhåller egaren i ersättning 2 rdr rgs för hvarje
lispund användbart kött, samt full rätt att sig till
godo använda hvad som är brukbart af det slagtade
kreaturet.
Motiverna till 4:a punkten hafva redan ofvanföre
blifvit anförde.
Hvad den andra beträffar, så kan deremot invän-
das, att egare till kreatur kan a) taga försäkring
till större belopp än hela hans ladugård motsvarar;
men han får då betala hög afgift utan möjlighet att
få högre ersättning än som motsvarar köttvigten af
de djur, som för sjukdomens skull måste dödas.
Härmed har således ingen fara. Eller ock kan han
b) endast försäkra hälften, fjerdedelen, ja tjugonde-
delen af sina djur. Han får då ej heller ersatt mer
än samma del, och för hvad som derutöfver för-
loras får han öatet. Äfven här är bolaget skyddadt
för all opåräknad förlust och fördelen å försäkrings-
tagarens sida motsvaras af en lika stor risk. — Nå-
gon synnerligt stor uppmuntran att blott försäkra
en del af kreaturen är således icke för handen, och
i öfrigt kan det, som utgör en rättighet för alla,
icke vara en obillighet mot någon. En orättvisa
ligger tydligen i de grunder, som göra nödigt att
gårdens alla kreatur försäkras, i thy att den som är
mycket utsatt för smitta. och den som icke är det
t. ex. bor på en ö, blir med afgifter till bolaget lika
betungad, då deremot, enligt värt förslag, hvar och
en får bedöma sin ställning sjelf, och ingå för så
stor summa, som han anser faran kräfva.
Den ofyvanför nämnda svårigheten vid stadgandet
att alla boskapskreaturen på en egendom mäste för-
säkras, bortfaller här fullkomligt. i
Den af kommittten antagna försäkringsgrunden
gör icke orättvisa ät nNägon. — Herremannen, bon-
den och torparen njuta lika fördelar. Egaren af
stora djur betalar mera, ty de väga mera, egaren af