LT. UVA. IMNUIU UR SVVÄVIS, TAMM ålder, kön, kroppsstorlek, hull, färg och tecken, samt äfven märkas och upptagas i förteckning. Men sedan detta ingalunda lätta arbete vore väl gjordt, skulle ett fortfarande olidligt besvär. förorsakas genom beständiga ändringar, uppkomna genom slagt och afsalu af djur å ena, samt tillköp å andra silan, i det nya värderingar, beskrifningar och märkningar af inköpta djur och afförandet ur förteckningen af slagtade eller försålda, skulle göra ett ständigt fortgående bokhålleri nödvändigt, hvari äfven de omvexlingar i värdet som uppkomma genom föränaringar i bull och ålder borde upptagas. Om nu dödsfall genom tungsjuka inträffade, så behöfdes ständigt nya undersökningar för att kontrollera att just det djuret, som ägareu uppgifvit, och icke något annat, ersattes, samt dessutom värdering af kött, hud och talg m. m. efter det slagtade sjuka djuret, hvarvid väl dessa ämnen måste uppvägas) och ändtligen de misstag som skola uppstå genom bestämmande af hvad pris å samma ämnen som kunna anses gångbara — ett bestämmande som den ena gången måste blifva för högt den andra för lågt, i följd af prisernes vanliga rörlighet, och i båda fallen alstra missnöje öfver den orättvisa som skett och måste ske, oaktadt de renaste afsigter. Den andra methoden, eller att ersätta förlusterna efter inom vissa klasser utsatt medelvärde å djuren, har äfven blifvit tagen i öfvervägande. Men kommittåen kunde icke heller finna densamma fullt lämplig, helst då, såsom vanligt, ett maximibelopp för medelvärdet i hvarje klass bestämmes. Härigenom utestängas egarne af de bättre djuren från möjligheten att få sina kreatur uppskattade — och följaktligen ersatta — till deras verkliga medelvärde. Men äfven afsedt härifrån, skulle den orättvisa uppstå, att om en dålig ko, vare sig genom köp eller på annat sätt (möjligen äfven i afsigt att illudera lagen) förflyttades till en ladugård af bättre djur, skulle den genast erhålla ett större medelvärde, och ersätas, ifall den för sjukdomens skull måste slagtas, måhända dubbelt så högt, som hon verkligen vore värd. Dertill kommer, att ganska få kor inom en ladugård kunna anses hafva just medelvärdet; de flesta stå naturligtvis öfver eller under detsamma, och detij. skulle vara en särdeles tillfällighet om ersättningsbeloppet skulle utfalla rättvist. Det sannolika är att rättvisan i detta fall skulle komma att höra till undantagen. Svårigheten att för hvarje särskildt tillfälle riktigt uppskatta det slagtade djurets qvarlefvor, hvilkas värde också efter denna method bör afdragas från -ersättningsbeloppet, qvarstår äfven här oförändrad. Bättre synes väl att, såsom äfven blifvit föreslaget, anse köttet ersätta halfva förlusten, och endast betala halften af det åsatta medelvärdet; men det är klart, att om t. ex. ett djur måste slagtas, som står öfver medelvärdet, detta för lågt åsatta värde icke blifver högre, för det att blott hälften deraf betalas. Båda methoderna hafva således det felet att i tilllämpningen dels icke vara fullt rättvisa, dels äfven medföra en mängd mödosamma kontroller, af natur att lätt kunna kasta misstankar på dem som skola bandhafva dem. Det ligger i båda dessa methoders natur, att alla vid en egendom befintliga kreatur (af det slag hvarom här är fråga) böra försäkras, och inträde i bolaget förvägras den, som icke kan eller vill fullgöra en sådan föreskrift. Men äfven denna föreskrift möter i verkställigheten oöfvervinneliga svårigheter: Om nemligen en statkarl, brukssmed eller å ägorne inhyses boende person eger boskapskreatur och vägrar att i bolaget ingå, så utestänges äfven cgaren genom hans vägran. Man må ej invända, att egaren då har den utvägen att sjelf låta försäkra en sådan persons kreatur och erlägga afgifterna derför. Han kan fcke göra detta, emedan han saknar alll utväg att tillförbinda statkarlen eller inhysesmannen att i allt öfrigt ställa sig bolagets reglor till efterrättelse. I betraktande af alla dessa svårigheter, och inseende omöjligheten att fullkomligen riktigt kunnal bestämma värdet af de djur som skola försäkras, och möjligtvis ersättas, har kommitteen trott sigl finna den mätare som kommer närmast det rätta förhållandet uti viglen af djurets kött. Det är sannt att, om de väga lika, en dålig mjölk-ko härigenom ersättes lika högt som cen god, ett djur af vanligt slag lika högt som ett ädelt djur 0. s. v.; men dessa tillfälliga egenskaper kunna svårligen uppskattas, äfven der regeln om förutgående värdering är antagen, utan att lemna godtycket ett alltför fritt spelrum, och de måste derföre lemnas alldeles å sido. Deremot är hvar och en egare af djur, vare sig herreman eller af allmogen, i allmänhet van och öfvad att uppskatta ett lefvände djurs köttvigt, och kan derefter värdera och försäkra sina kreatur. Misstag häri äro föga att befara, och kunna, såsom längre ned skall visas, endast drabba egaren sjelf. Stödd på denna grundsats har kommitten antagit följande åsigter: 1. Hvar och en egare eller brukare af. jord är berättigad till inträde i bolaget. 2. Hvar och en kan försäkra djur till en viss, af försäkringstagaren sjelf bestämd summa, och det står honom således fritt att försäkra det hela eller en del af sin ladugård. 3. Försäkringssumman beståmmer så väl afgiften, som ersättningsbeloppet, och det sistnämnda kan icke öfverstiga denna summa. 4. Slagtas djur, som af lungsjuka är angripet, så erhåller egaren i ersättning 2 rdr rgs för hvarje lispund användbart kött, samt full rätt att sig till godo använda hvad som är brukbart af det slagtade kreaturet. Motiverna till 4:a punkten hafva redan ofvanföre blifvit anförde. Hvad den andra beträffar, så kan deremot invändas, att egare till kreatur kan a) taga försäkring till större belopp än hela hans ladugård motsvarar; men han får då betala hög afgift utan möjlighet att få högre ersättning än som motsvarar köttvigten af de djur, som för sjukdomens skull måste dödas. Härmed har således ingen fara. Eller ock kan han b) endast försäkra hälften, fjerdedelen, ja tjugondedelen af sina djur. Han får då ej heller ersatt mer än samma del, och för hvad som derutöfver förloras får han öatet. Äfven här är bolaget skyddadt för all opåräknad förlust och fördelen å försäkringstagarens sida motsvaras af en lika stor risk. — Någon synnerligt stor uppmuntran att blott försäkra en del af kreaturen är således icke för handen, och i öfrigt kan det, som utgör en rättighet för alla, icke vara en obillighet mot någon. En orättvisa ligger tydligen i de grunder, som göra nödigt att gårdens alla kreatur försäkras, i thy att den som är mycket utsatt för smitta. och den som icke är det t. ex. bor på en ö, blir med afgifter till bolaget lika betungad, då deremot, enligt värt förslag, hvar och en får bedöma sin ställning sjelf, och ingå för så stor summa, som han anser faran kräfva. Den ofyvanför nämnda svårigheten vid stadgandet att alla boskapskreaturen på en egendom mäste försäkras, bortfaller här fullkomligt. i Den af kommittten antagna försäkringsgrunden gör icke orättvisa ät nNägon. — Herremannen, bonden och torparen njuta lika fördelar. Egaren af stora djur betalar mera, ty de väga mera, egaren af