En betjent anmälde, att länsmannen i Gillbergs härad
jemte en fjerdingsman begärde alt få tala vid baronen.
Då ha vi henne här! utropade denne gladt. Om herr
grefven tillåter ...
Förstår sig! Låt dem komma in!, befallde grefven.
Nå, är hon med?, frågade baronen vid deras inträde.
Jo, visst ock, nådig haron och lagman! svarade läns-
mannen. Den här gången har hin håle hjelpt sin tje-
narinna. Nästet var tomt.
Hvad säger ni? Har hon flytt ?
Det vete den, som gick i fjol! Efter nådig lagmans
befalining tog jag fjerdingsmannen här med mig, och när
vi kommo så nära, att vi kunde se stugan, blefvo vi Jik-
som riktigt förvånade att se dörrn öppen på vid gaflvel;
och när vi kommo fram, så var det tomt och fanns inte
ett enda fnask qvar, utom sängstället och några trästolar.
Bekänn karl!... har du varnat henne? frågade ba-
Tonen.
Jag varnat henne? Hur kan nådig baron och lagman
säga så? Hvad behöfde bon för varning, som visste allt,
som skulle hända båd när och fjär?,
Duwald hade haft stor lust ått arrestera länsmannen,
men han besinnade sig och lät honom gå.
Förbannadt, att min plan skulle kantral utbrast han,
sedan ban och grefven åter blifvil ensamine.
Vi kunna vara lugna, herr baron! Det finns ett post-
scriptum bär i Mörners bref, hyviiket jag nyss förbisåg.
Han har underrättat ombudsrådet Fahlström om alitsam-
mans, och denne är en skicklig karl
Baronen hade ställt sig i fönstersmygen och stirrade
bistert ut genom rutorna...
Jag fruktar att ni icke ligger märke till mina ord...
fortfor grefven.
Mycket väl, herr grefve! men en person kommer jus!
na bit åkande öfver vindbryggan, om hvilken jag, med
herr grefvens tillåtelse minga gånger tänkt fråga, hven
han egentligen år; nemligen det der geheimerådet Ditt-
mar...
Å ht han är rätt välkommen!... Hvem han egentli-
, det set jag icke riktigt. Alen stora gods har har
FH Sachsen, Polen och Österrike ...