och med mycken konstfärdighet utfördt af bild-
och stenhuggaren Klewing från Flensburg.
Det är förfärdigadt af bremer-sandsten och
bildar ett slags åttkantig pelare af 43 fots
nöjd i götiska former, krönt med emblemer i
romersk stil. På framsidan är under konun-
sens namnehiffer inlagdt en skifva af italiensk
marmor, som bär följande inskrift i förgyllda
bokstäfver:
Minde om Danske, Svenske og Normend, fald-
ne i Kampen for Danmarks Sag Aaret
1848.
Den dyre Broderpagt iBegrov vi Eder her —
Er bloddöbt vorden, 10g i vort Hjerte!
Og Kjerlighedens Magt ; ———
Er seet i Norden. l Efter Taareseden
Hav Tak, hver Broder kjer! Kommer Jubelhöst.
Med Sorg og Smerte i Ps. 1926, 5.
På baksidan synas tvenne basreliefs af cararisk
marmor: danska vapnet öfverst och en krigstrofe med
conungens namnschiffer i midten inunder. Ofvanpå
yelaren äro anbragte en romersk hjelm, ett svärd och
n kalk, omvirade med en lagerkrans — tapperhe-
tens och trons emblemer.
— I anledning af skrååldermännens i Köpen-
hamn bekanta reaktionära adress rörande nya
vallagen har på en mycket populär melodi en
visa der utkommit. De första verserna äro af
följande lydelse:
Hr Windisch Grässelig har de i Wien.
O hör, o hör, hvor det dundred! —
og General Wrangel i Berlin
med alle hans mange hundred
O hör, o hör, hvor det dundred!
Oz Danmark skulde nu også hae Spänd.
O hör, 0 hör, hvor det dundred!
Og så fik vi vore Oldermänd
som dog nok langt fra er hundred.
O hör, 0 hör, hvor de dundred!
De sagde nu intet Andet end: ån!
OQO hör, 0 hör, hver de dundred!
I har ikke Penge, derfor eri Fä,
men vi har mange hundred !
O hör, o hör, hvor de dundred!
Så gick de til Magistraten ind —
O hör, o hör, hvor de dundred! —
den sad i sit deilige Måneskin
og såe Spögelser mange hundred.
O hör, o hör, hvor det dundred! 2. o.
DE TVÅ ARTISTERNE.:
I anledning af hrr Torsslows och Dahlqvists upp-
trädande i titelroilen af Marc Fourniers skå-
despel: Calvin i Gentye.)
Uti Athen, i Greklands solskensdagar,
Då allmän hyllning gafs det skönas lagar,
I denna konstens rika gyllne tid,
Der hölls i Propyleerna en strid
Emellan två Hellener, segervana,
Som ofta mött hvarann på täflans bana.
I konsten att på duken trolla fram
Det skönaste naturen ger att skåda,
De egde afgjordt största rykte båda;
När derför folket i Athen förnam,
Att mellan dessa skulle täflan råda,
Det ville mangrannt kämpaspelet se,
Och hylla stridens segervinnare.
De taflor, som de båda utställt hade
Att granskas strängt af konstens Areopag,
Befunnos båda, hvarje i sitt slag,
Förträflliga, och till hvarann man sade:
Vi veta ej det finnes någon lag,
Som oss förbjuder begge att belöna,
Då deras taflor äro lika sköna,
Och röja lika stora snilledrag!
Men när nu domen skulle verkställd blifva,
Den ena konstnärn stiger fram att gilva
Ännu ett prof på sin fullkomlighet.
De stora snillen ega dristighet;
Han fram till taflan går, och kritan tager,
Och ögonblickligt öfver taflan drager
En linea med denna säkerhet,
Att linealn ej fått den mera rät.
Ett sådant drag var alla oförväntadt.
Att högre nå var ren omöjlighet!
Från öfverraskningen man knappt sig hemtat,
Förrn den medtäflande med fintlighet
Till samma tafla går, sin pensel doppar
I en af sina svarta färgers koppar,
Och så uti den hvita linien drar
Med hastig fart en mindre, men som var
Så fin, att i den förra den låg gjuten,
Som i sin slida dolken ligger sluten.
Af täflans resultat blott det man vet,
Att båda rättvist fingo lagerns krona.
IT konstens verld ju många makter throna?
Och snillet strålar i oändlighet.
Det ena stora höjer ju det andra,
Och hvarje storhet är ett helt för sig.
De sinsemellan föra intet krig
De sköna konsterna, men sammanvandra
Sin ljusa bana, stödda af hvarandra.
En dylik strid hos oss ock kämpad blef
Emellan tvenne Dramats älsklingssöner;
Hvem är, som båda ej med bifall kröner,
Då de oss ge Calvin uti Geneve?
När Marc Fournier sitt mästerstycke skref,
Och konstens Genius fick dikten skåda,
Hvad under om deraf han hänryckt blef,
Och bjöd: Calvin! Du hvilat länge! Lef
På scenen upp i dessa männer båda!
J konstens vigde! föll på eder lott
Den gudagäfva hvarmed mästarn blott
Benådas, båda j förtjent densamma;
Hos er den brinner herrligt, konstens flamma;
Som tvillingsstiernan högt uti det blå,
J visen vägen för de yngre andra
Som efter er på samma bana gå.
J kunnen värdigt stå bredvid hvarandra!
Samkonungar j ären begge två,
Och begge lagerns krona bära må!
Rent klinga strängarna på konstens lyra,
Så länge båda i dess rike styra.
J. I. Hr.
— NYTT KOoLERAMEDEL. I the Times för d.
1 Febr. 1849 läser man en underrättelse om nya
upptäckter i frågan om att bota -koleran. Medde-
tandet har skett officielt, medelst utdrag ur ett Cir-
kulär, som Londons Sundhetskollegium utfärdat och