lor en OFPUCHUIBR OCh Lagt Gl Uvialv,y Alen deremot förer ett oordentligt lif, rumlar bort sin dagspenning och försummar sitt arbete för att i kroglifvets atmosfer tillfredsställa sin olyckliga böjelse. Etienne bevakar sin brors alla steg och gör allt för att återföra honom till ett ordentligt lefnadssätt. Marcel har en älskarinna, Agathe-Lindmark, och priset för vinnandet af hennes hand är en sparpenning af 1000 franes; men Marcel har en rival, Sansonnet-Stjernström, som väl icke gynnas af Agathe, men så mycket mer af hennes far, emedan han är en flitig och ordentlig arbetare och redan lagt af större delen af den summa, som Agathes far bestämt för sin dotters ägande. Men intrigens trådar börja inveckla sig. Hr Delamarre-Torslow, den entrepenör hos hvilken bröderna arbeta, har förstört en ansenlig ärfd förmögenhet och befinner sig för närvarande i den belägenhet, att han endast kan hålla sina affärer uppe om han skyndsamt kan fullända ett på entreprenad erhållet byggnadsarbete samt utbekomma betalningssumman derför. Hr Delamarre är just sysselsatt med begrundandet af sin kritiska belägenhet, då en ny person uppträder på scenen och på det besynnerligaste sätt ingriper i händelsernas utveckling. Rollin-Zetterholm, en till murararbetare förklädd person af tvetydig karakter, erbjuder sig, efter att först -på ett kränkande sätt hafva röjt sin nära bekantskap med Delamarres belägenhet, att rädda honom från den förestående ruinen. Rollin berättar att den man, för hvars räkning huset bygges, har nyss lagt in; att en rik onkel testamenterat hela sin förmögenhet — Delamarres sista förhoppning — till ett adopteradt oäkta barn, och att således Delamarre måste välja mellan att gå sin ruin och vanära till mötes eller... Rollin är en man, som smyger omkring på hemliga vägar och uppmanar mörka makter till sitt bistånd. Han erbjuder hr Delamarre att bringa de der millionerna efter onkeln i hans händer, hvartill blott erfordras att han midnattstiden infinner sig vid kyrkan NotreDame. Nu följer en scen af skakande effekt. Det är midnatt; månen speglar sig hemlighetsfullt i Seinens vågor; kyrkan Notre-Dame reser imponerande sina herrliga former mot de af månen matt belysta molnen; orgelns toner susa, likt hviskningar af det godas vakande genier, genom nattens stillhet, och ett matt ljussken flämtar från de majestätiska fönsterhvalfven. Hr Delamarre visar sig, vid tornklockans tolfslag, upprörd och bäfvande på mötesplatsen. En vagn nalkas; den stannar; Bollins handtlangare tager en deruti åkande ung flicka sina armar och kastar henne i Seinen. Herr Delamarre räsonnerar nu med sitt samvete. Han skall ärfva sin Onkels millioner; ett brott har tillskyndat honom denna rikedom, men han känner ju icke mördaren, har ej lagt hand vid illgerningen och kan derföre vara lugn. Rollin infinner sig för att få sin andel af rofvet. Jag känner er ejl är det svar han erhåller på sitt förtroliga tilltal. Men den fulländade skurken har på förhand beredt sig härpå. I ett språk, hånfullt och giftigt, demaskerar han sig sjelf och tecknar, liksom triumferande öfver lågheten af sin karaktär, sitt förflutna lif ..... Ett vidrigt hån leker på mördarens läppar då han, såsom sista länken af sin lefnadsteckning, räcker hr Delamarre, arftagaren, den brottslige handen såsom sin — kusin. De båda kusinerna äro lika berättigade till arfvet och Rollin ämnar ej afstå från sin andel.... Men ödets lek för i detta ögonblick den rätta arftagerskan inför de blottsliges ögon. CecileTorslow har blifvit räddad ur strömmen af Etienne, som uti henne igenfunnit sina ungdomsdrömmars ideal, och nu uppträder såsom hennes beskyddare. Ränksmidaren Rollin och hans medintressent uppgöra nu nya anslag mot den unga flickan. En plan uppgöres att frånröfva henne de dokumenter, som tillförsäkra Lenne om hennes fars förmögenhet. Den strid, som i följd häraf uppstår mellan Rollin och hans verktyg å ena sidan, samt den unga flickans beskyddare å den andra, gilfver anledning till några scener af djupt skakande effekt. Segern blifver slutligen på den förföljda arftagerskans sida; Rollin öfverantvardas i rättvisans händer och hr Delamarre skjuter sig för pannan. Etienne, den unge svärmande arbetaren, emottager tacksamt den hand, som erbjudes honom af hans ideal. Styckets intrig är väl anlagd och händelserna följa hvarandra så raskt i spåren, att åskådaren knappast hinner följa med den snabba och rörliga omvexlingen från scen till scen. Man kunde anmärka, att författaren alltför frikostigt slösat med gripande effekter och känsloscener, af hvilka i synnerhet några äro särdeles egnade att hålla sinnet i en pinsam spänning. De inom en alltför trång ram sammanpressade händelsernas omfång har nekat förf. att annorlunda än såsom med lätt hand tecknade skizzer framställa personernas karakterer. — Etienne företer en med vanliga begrepp föga öfverensstämmande teckning af en arbetare, och hans första uppträdande fö refaller derföre något onaturligt; på det sätt hriSwartz uppfattade rollen, tyckte man sig snarare hafva för sig en sentimental ung man, som nyss lemnat studerkammaren, än en timmerarbetare; sjelfva rollens natur rättfärdigar dock till någon del denna uppfattning. — Ceciles parti återgafs på ett naturligt och intagande sätt af m:ll Torslow. Stycket gafs för öfrigt med utmärkt ensemble; hvar och en fyllde väl sin plats, och flera nya, väl lyekade dekorationer förhöjde effekten af det hela. Efter spektaklets slut inropades recettagaren och hr Swartz. sense snksntrrnn Serena REPRESENTATIONSREFORMEN OCH LANDSORTSPR RÅRSKN