den 1 begrepp att begiulva sig bort, men YvYandli om igen. När gevaldiger Thomasson med sitt sällskap ankom, hade Martin i enrum talat med gevaldigern, och hade vittnet, som icke kunde minnas sig hafva förut sett Martin, ej kunnat observera någon sinnesrörelse hos honom, hvarken när han underrättades om Thomassons tillämnade ankomst eller sedan han läst brefvet. Rådman Windrufva hade utrest i sällskap med Butsch och vid Hall hemtat kapten Fitinghoff. Vittnet hade åkt i ett särskildt åkdon och icke hört samtalet på andra sidan Norga mellan Thomasson och Butsch. När de träffat Martin hade denne ämnat sig till ett samqväm i trakten, men, enligt vittnets förmenande, af artighet vändt om. Någon sinnesrörelse hade vittnet icke hos honom observerat; hvarken när först blef tal om att Titomasson skulle komma efter, eller sedan denne aflemnat det medförda brefvet. Tvärtom hade vittnet, dåj Martin sågs läsa det af Thomasson lemnade brefvet, yttrat:l!s det är väl glada underrättelser från staden ? och dervid märkt att Martin med en vänlig och glad uppsyn dertill svarat ja!, Vittnet hade blott ett par gånger förut haft tillfälle att se Martin. vs AN -—— AV 9 frn Studeranden Svensson hade följt gevaldiger Thomasson och, eftersom han hade någotnär kännedom om brefvet och ärendet, haft anledning att nogare observera Martin, hvilken han flerfaldiga gånger sett förut på Malmens källare. Vittnet hade iakttagit, att Martin visat sig något orolig, ehuru han sökt dölja det. Pigan Forsling hade öppnat dörren för Martin, då han kom hem den 3 Jan. om natten, och derefter, sedan hon hunnit kläda sig, från åkdonet upphemtat i siv kammare grynpåsen och läderrullen, hvyilken hon om morgonen, då hon eldade i Martins kammare, medtagit ditin och lagt på bordet. Minderårige gossen Anders Carlsson, som icke fick aflägga ed, berättade att han varit i sällskap med drängen som inledde kon till försäljning, och vid utresan hade man stannat vid Länna, dit Martin ingått, utan ÅA. Carlsson sett om han tagit med sig nattsäcken. Vid Fors gästgifvargård hade man också stadnat, och Martin gått in på en kort stund, men vid qvarnen, der man stadnat för tredje gången, hade drängen gått upp och Martin gått fram och tillbaka på landsvägen vid vagnen. Vid närheten af detta ställe uppgaf br de Berg det skulle finnas en ström, och frågade om icke Anders Carlsson sett att Martin någon stund gått bort, men erhöll ett nej till svar. Pigan Carolina Flodin fick derefter aflägga en berättelse om förloppet vid Danviksberget, och upplyste slutligen att hon i går hört af arbetskarlar vid beckbruket, att de sett en qvinna den uppgifne dagen ungefär så klädd som den hvilken Flodin anträffat, passera Beckbruket både fram åt staden och äfven tillbaka. Martin, tillspord om hvad han hade att säga om den händelse Flodin anmält, yttrade att den förekom honom mycket besynnerlig, och förmodade han att det blott varit en tillställning. Man hade yttrat tillfölje af de inkomna brefven och dylikt, att Martin skulie ha vänner; men han förmodade snarare sjelf att de åstadkommits af hans 6vänner. Såsom vidare upplysande med afseende derå, att obehöriga personer sökt inverka på honom, berättade han att han två dagar efter sitt inmanande i häkte mottagit besök af en person, som han icke visste på hvad sätt han inkommit. Denne, som sagt sig vara öfverste Bruce, hade uppgifvit att han magnetiserat en person, som upplyst honom om allt hvad Martin förehaft vid och efter det tilfälle då barnet försvunnit. Örfverste Bruee hade då uppgifvit att Martin varit mycket orolig om natten och besökt flera kyrkogårdar; men detta bade Martin förklarat sig veta vara osanning. , Slutligen började Martin sin bekännelse. Han bade redan vid sitt arresteringstillfälle varit sinnad att omtala allt för polismästaren, men allmänhetens! uppretade sinnesstämning mot honom håde förmått bonom att dermed uppskjura i förhoppning att oviljan mot honom skulle något lägga sig. Martin ha-l de sedan Johansson aflägsnat sig och barnet fått mandelmassa, invecklat det i en rock och nedlagt det i byrålådan, hvilken han icke helt och hållet tillslutit. Då Johansson och Berg återkommit första gången, hade han sagt at barnet blifvit bortlemnadt. Sedan de åter aflägsnåt sig, hade han nedgått och i bodarne efterhört om qvinnorna aflägsnat sig, samt sedan han i hökarboden fått veta att de bortgålt, tillsagt den förmenta bondqvinnan att komma upp och afhemta barnet. När han derefter ensam uppgått hade han träffat städerskan Borgström i rummet och hade hon genast aflägsnat sig, derefter fann han byrålådan tillsluten och då qvinnan uppkom för alt mottaga harnet och Martin aftagit detsamma rocken samt framräckt det, så hade han trott att det sof, men qvinnan hade då utropat det är ju dödt! Han hade då blifvit förskräckt och lofvat henne 50 rdr bko om hon ville ombestyra dess begrafning, hvilket hon äfven åtagit sig, då hon terhållit penningarne. De barnkläder, som icke varit barnet påklädde, hade Martin fört med sig till landet och gömt dem en trappa upp i en korg innehållande annat skräp, och borde de der ännu finnas qvar. Martin syntes under ransakningen mycket medtagen och tilläts på begäran att en stund få sitta inför domstolen; men man kan icke undertrycka den öfvertygelse, som hvar och en ofelbarligen måste få af hvad som förekom, at hans ensamhetsfångelse måste varit af någon serskild beskaffenhet, då han syntes på förhand hafva kännedom om händelsen som Flodin anmält och äfven erfarit allmänhetens tanke om upphofyet till brefven. Vid förhandlingens slut tycktes rättens ordförande vara beredd att aflåta skrifvelse till öfverståthållarembetet om Martins förflyttande i annat rum, emedan hans helsa skulle lida i det som nu är hans arrest, och aktor biföll detsamma. Derom är intet att säga: men torde det vara af vigt att tillse, det icke bela iden af ett ensamhetsfängelses användande förderfvas geaom den tilltalades samspråk med andra än vederbör. Den knappa tiden i dag tillåter icke att så noggrant, som man kunde önska referera hvarje del af dagens förhandling, hvarföre i morgonbladet referatet skall blifva fullständigat. — Söndagsbladsredaktören Sjöberg gjorde i dag inför kämnersrättens fjerde afdelning offentlig afbön för hr. kyrkoherden EkdahbV för emot denne i Sjöbergs tidning i och för embetet gjorda förklenliga och smädliga tillmälen. Hr Ekdahl förklarade på förhand, att han önskat och hoppats att få efterskänka Sjöberg denna del af det honom ådömda straffet, men då Sjöberg idkeligen upprepat sina anfall mot hans karakter, ansåg sig hr Ekdahl skyldig att mottaga den upprättelse, som lagen dömt Sjöberg att lemna. — Sjöberg yttrade, att han aldrig tviflat på hr Ekdahls kristliga tänkesätt och förklarade, att hvad han skref i bladet borde icke här bli tal om. — Derefter försiggick sjelfva ceremonien, som slutades med Sjöbergs anhållan om tillgift af hr Ekdahl. Vid dess slut började allmänheten stoja, men tystades snart af ordföranden. — Angående den eldsvåda, som var nära att förlidne fredags afton utbryta i kryddkramhandlanden Törnqvists salubod vid Drottninggatan, och hvarom en kort notis meddelades i lördagsbladet, må ytterligare tilläggas följande: Om aftonen hade bodbetjenten Bergdahl, som vanligt, kl. straxt efter 9 stängt boden samt medtagit nycklårne till sitt hemvist i Ålands gränd,