den 1 begrepp att begiulva sig bort, men YvYandli om
igen. När gevaldiger Thomasson med sitt sällskap
ankom, hade Martin i enrum talat med gevaldigern,
och hade vittnet, som icke kunde minnas sig hafva
förut sett Martin, ej kunnat observera någon sin-
nesrörelse hos honom, hvarken när han underrätta-
des om Thomassons tillämnade ankomst eller sedan
han läst brefvet.
Rådman Windrufva hade utrest i sällskap med
Butsch och vid Hall hemtat kapten Fitinghoff. Vitt-
net hade åkt i ett särskildt åkdon och icke hört
samtalet på andra sidan Norga mellan Thomasson
och Butsch. När de träffat Martin hade denne äm-
nat sig till ett samqväm i trakten, men, enligt vitt-
nets förmenande, af artighet vändt om. Någon sin-
nesrörelse hade vittnet icke hos honom observerat;
hvarken när först blef tal om att Titomasson skulle
komma efter, eller sedan denne aflemnat det med-
förda brefvet. Tvärtom hade vittnet, dåj Martin
sågs läsa det af Thomasson lemnade brefvet, yttrat:l!s
det är väl glada underrättelser från staden ? och
dervid märkt att Martin med en vänlig och glad
uppsyn dertill svarat ja!, Vittnet hade blott ett
par gånger förut haft tillfälle att se Martin.
- vs - AN -—- — AV 9 frn -
Studeranden Svensson hade följt gevaldiger Tho-
masson och, eftersom han hade någotnär kännedom
om brefvet och ärendet, haft anledning att nogare
observera Martin, hvilken han flerfaldiga gånger sett
förut på Malmens källare. Vittnet hade iakttagit,
att Martin visat sig något orolig, ehuru han sökt
dölja det.
Pigan Forsling hade öppnat dörren för Martin, då
han kom hem den 3 Jan. om natten, och derefter,
sedan hon hunnit kläda sig, från åkdonet upphem-
tat i siv kammare grynpåsen och läderrullen, hvyil-
ken hon om morgonen, då hon eldade i Martins
kammare, medtagit ditin och lagt på bordet.
Minderårige gossen Anders Carlsson, som icke
fick aflägga ed, berättade att han varit i sällskap med
drängen som inledde kon till försäljning, och vid utre-
san hade man stannat vid Länna, dit Martin ingått,
utan ÅA. Carlsson sett om han tagit med sig natt-
säcken. Vid Fors gästgifvargård hade man också
stadnat, och Martin gått in på en kort stund, men
vid qvarnen, der man stadnat för tredje gången,
hade drängen gått upp och Martin gått fram och
tillbaka på landsvägen vid vagnen. Vid närheten af
detta ställe uppgaf br de Berg det skulle finnas en
ström, och frågade om icke Anders Carlsson sett
att Martin någon stund gått bort, men erhöll ett
nej till svar.
Pigan Carolina Flodin fick derefter aflägga en
berättelse om förloppet vid Danviksberget, och upp-
lyste slutligen att hon i går hört af arbetskarlar vid
beckbruket, att de sett en qvinna den uppgifne da-
gen ungefär så klädd som den hvilken Flodin an-
träffat, passera Beckbruket både fram åt staden och
äfven tillbaka. Martin, tillspord om hvad han hade
att säga om den händelse Flodin anmält, yttrade att
den förekom honom mycket besynnerlig, och förmo-
dade han att det blott varit en tillställning. Man
hade yttrat tillfölje af de inkomna brefven och dy-
likt, att Martin skulie ha vänner; men han förmo-
dade snarare sjelf att de åstadkommits af hans 6vän-
ner. Såsom vidare upplysande med afseende derå,
att obehöriga personer sökt inverka på honom, be-
rättade han att han två dagar efter sitt inmanande i
häkte mottagit besök af en person, som han icke
visste på hvad sätt han inkommit. Denne, som sagt
sig vara öfverste Bruce, hade uppgifvit att han mag-
netiserat en person, som upplyst honom om allt hvad
Martin förehaft vid och efter det tilfälle då barnet
försvunnit. Örfverste Bruee hade då uppgifvit att
Martin varit mycket orolig om natten och besökt
flera kyrkogårdar; men detta bade Martin förklarat
sig veta vara osanning. ,
Slutligen började Martin sin bekännelse. Han
bade redan vid sitt arresteringstillfälle varit sinnad
att omtala allt för polismästaren, men allmänhetens!
uppretade sinnesstämning mot honom håde förmått
bonom att dermed uppskjura i förhoppning att ovil-
jan mot honom skulle något lägga sig. Martin ha-l
de sedan Johansson aflägsnat sig och barnet fått man-
delmassa, invecklat det i en rock och nedlagt det i
byrålådan, hvilken han icke helt och hållet tillslu-
tit. Då Johansson och Berg återkommit första gån-
gen, hade han sagt at barnet blifvit bortlemnadt.
Sedan de åter aflägsnåt sig, hade han nedgått och i
bodarne efterhört om qvinnorna aflägsnat sig, samt
sedan han i hökarboden fått veta att de bortgålt,
tillsagt den förmenta bondqvinnan att komma upp
och afhemta barnet. När han derefter ensam upp-
gått hade han träffat städerskan Borgström i rum-
met och hade hon genast aflägsnat sig, derefter fann
han byrålådan tillsluten och då qvinnan uppkom för
alt mottaga harnet och Martin aftagit detsamma roc-
ken samt framräckt det, så hade han trott att det
sof, men qvinnan hade då utropat det är ju dödt!
Han hade då blifvit förskräckt och lofvat henne 50
rdr bko om hon ville ombestyra dess begrafning, hvil-
ket hon äfven åtagit sig, då hon terhållit penningarne.
De barnkläder, som icke varit barnet påklädde, ha-
de Martin fört med sig till landet och gömt dem en
trappa upp i en korg innehållande annat skräp, och
borde de der ännu finnas qvar.
Martin syntes under ransakningen mycket med-
tagen och tilläts på begäran att en stund få sitta
inför domstolen; men man kan icke undertrycka den
öfvertygelse, som hvar och en ofelbarligen måste få
af hvad som förekom, at hans ensamhetsfångelse
måste varit af någon serskild beskaffenhet, då han
syntes på förhand hafva kännedom om händelsen
som Flodin anmält och äfven erfarit allmänhetens
tanke om upphofyet till brefven.
Vid förhandlingens slut tycktes rättens ordförande
vara beredd att aflåta skrifvelse till öfverståthållar-
embetet om Martins förflyttande i annat rum, eme-
dan hans helsa skulle lida i det som nu är hans ar-
rest, och aktor biföll detsamma. Derom är intet att
säga: men torde det vara af vigt att tillse, det icke
bela iden af ett ensamhetsfängelses användande för-
derfvas geaom den tilltalades samspråk med andra
än vederbör.
Den knappa tiden i dag tillåter icke att så
noggrant, som man kunde önska referera hvarje del
af dagens förhandling, hvarföre i morgonbladet refe-
ratet skall blifva fullständigat.
— Söndagsbladsredaktören Sjöberg gjorde i dag
inför kämnersrättens fjerde afdelning offentlig afbön
för hr. kyrkoherden EkdahbV för emot denne i Sjö-
bergs tidning i och för embetet gjorda förklenliga
och smädliga tillmälen. Hr Ekdahl förklarade på
förhand, att han önskat och hoppats att få efter-
skänka Sjöberg denna del af det honom ådömda
straffet, men då Sjöberg idkeligen upprepat sina an-
fall mot hans karakter, ansåg sig hr Ekdahl skyldig
att mottaga den upprättelse, som lagen dömt Sjö-
berg att lemna. — Sjöberg yttrade, att han aldrig
tviflat på hr Ekdahls kristliga tänkesätt och förkla-
rade, att hvad han skref i bladet borde icke här bli
tal om. — Derefter försiggick sjelfva ceremonien,
som slutades med Sjöbergs anhållan om tillgift af hr
Ekdahl. Vid dess slut började allmänheten stoja,
men tystades snart af ordföranden.
— Angående den eldsvåda, som var nära att för-
lidne fredags afton utbryta i kryddkramhandlanden
Törnqvists salubod vid Drottninggatan, och hvarom
en kort notis meddelades i lördagsbladet, må ytter-
ligare tilläggas följande: Om aftonen hade bodbetjen-
ten Bergdahl, som vanligt, kl. straxt efter 9 stängt boden
samt medtagit nycklårne till sitt hemvist i Ålands gränd,