det mal de önskade och, att efter hans bedömande,
hade jag varit anledningen dertill att folket ifrån
Storkyrkobrinken tågat upp åt Stortorget och der åt
spridda håll skingrat sig.
Hr hårfrisören Sundell, att mitt tal icke åsyftat
oordningar eller uppmaning dertill, utan snarare
sökt verka till folkets lugnande och åtskiljande.
Hr källarmästaren Söderstedt, att hr t. f. öfver-
ståthållaren velat afböja min afsigt att söka lugna
folket, men att jag svarat det jag ville gå fram för
att verka till detta ändamål, samt att han bifallit
detta under uttryck: ja, kan herrn göra det, så stå
vi i obligation.
Hr doktor Ellmin, att jag i mitt tal till folket
flere gånger ropat: lefve Konungen! och att folket
skingrat sig åt alla håll, hvilket efter doktorns om-
döme varit en följd af mitt föredrag.
Hr studeranden Sjöberger, att jag otvetydigt upp-
manat fredstörarne till lugn och ordning, och att
verkan häraf hade straxt försports, i det många af-
lägsnat sig under yttrande till de öfrige: kom låt
oss gå, dethär ge vi fan, och att han sett mig
samtala med hr öfverståthållaren, som kort innan
vi åtskiljts, klappat mig på axeln under det han
yttrat: ja, var god och ställ om det.
Hr viktualiehandlanden Kihlman, att jag sagt:
skingra er go vänner; så här kan inte något
vinnas; det skall ske på lagligt sätt.
Hr skomakaremästaren Wallin, det jag till folket
vitrat, att det horde lugna sig och söka på lagliga
vägar, ej genom stenkastning och andra våldsamhe-
ter vinna sitt mål och att bästa sättet härtill är, att
varmt älska sin Konung och sitt fädernesland,
Skomakaregesällen Dahlin, att jag sagt: Hvad
tron j er kunna vinna med att våldföra enskilda
personer ?
Hr kapten Brunkrona, att jag sagt: Gå besked-
ligt hem hvar och en till sig, ni få nog rätt ändå.
Hr kapten Rosenblad, hvilken lärer vara den af
aktor åberopade militär-befälhafvare, till hvilken jag
skolat yttra: att militären endast retade folket, har
inför kämnersrätten intygat motsatsen.
Hr kassören Lind, att jag icke kommit till eller
förut kunnat vara i Storkyrkobrinken förr än efter
kl. 8.
Hr skomakaremästaren Söderström, att jag i lug-
nande anda talat till folket.
Således 23 (säger 23) sammanstämmande vittnen,
som alla intyga att jag sökt lugna folket och förmå
det skingra sig, vittnen, som till en stor del anföra
af mig samma ordalag och alla samma syftning;
således nära sex gånger så många fr ande som an-
klagande vittnen. Antingen måste aktor förklara
alla dessa allasammans välkända och aktningsvärda
personer, några ex oflicio tillstädesvarande, för men-
edare och falska vittnen, hvilket jag förmodar han
ej lärer göra, eller också måste det vara säkert och
algjordt, att jag icke, såsom han föregifver, sökt
uppmana folket till våldsamheter och oljud. Jag
skulle eljest ena ögonblicket sökt tända lågan och
nästa ögonblick släcka den; ena gången reta folket
till våldsamheter och andra gången afråda det deri-
från, och detta på samma ställen och på samma
tid! Sådant vore ett dårhushjons handlingssätt, icke
en förnuftig menniskas. I fall jag således verkligen
hade fyra vittnen emot mig, men tjugutre för mig,
så vore jag enligt lagens bokstaf, fri. Men det är
mig för min medborgerliga och tjenstemanna-existi-
mation angeläget att visa, det jag äfven inför mo-
ralens och det sunda förnuftets domstol måste fri-
kännas, och att jag ej blott har vittnen för mig,
utan att jag äfven i sjelfva verket har intet emot
mig, och jag måste således taga de af aktor produ-
cerade vittnesmålen i något närmare skärskådande.
Man har sett, hvilka personer jag åberopat till
vittnen. De äro ansedda embetsmän och borgare i
hufyudstaden, IMvilka äro deremot aktors? Fyra po-
lisbetjenter. Det är ej min afsigt att kasta nägon
skugga på denna corps och att bestrida dess leda-
möter goda egenskaper såsom polisuppsyningsmän
och menniskor; men för att visa halten af deras för-
farande vid det ifrågavarande tillfället och följaktli-
gen halten af det vitsord, deras utsagor förtjena,
torde det vara mig tillåtet påpeka följande tvenne
omständigheter : ;
Polisuppsyningsmannen Moxen och uppbördsskrif-
varen Moberg, som för tillfället lärer varit konsti-
tuerad polisbetjent, hade, enligt Mobergs berättelse,
söndagsaftonen den 49 sistl. Mars sett mig på Stor-
torget tala till en folkhop, och, ehuru de ej hörde
kvad jag sade, öfverlade de likväl om att arrestera
mig eller, rättare sagdt den person, de togo för mig,
då genom trenne vittnen styrkt är, att jag icke var
utom min bostad samma afton. Så långt gick här
dessa personers tjenstenit. Deremot uppgifva upp-
syningsmännen Lindahl, Ericsson, Lindvall, Söder
lund, Möller, Frid och Kennedy, att de icke till öf-
verstäthållareembetet inlemnat några rapporter om
hvad de sett och iakttagit förr, än deras hörande
blifvit påfordradt. Det är bekant att de gjorde rin-
ga för att hindra och afstyra oväsendet, eller att
skydda de hus, hvilkas fönster inslogos. Nu säga
de sjelfva, att de icke ens till sina förmän inberät-
tat hvad de kände om förloppet. Jag frågar då dom-
stolen och hvarje tänkande menniska: huru skall
man bedöma polisuppsyningsmän, hvilka så i alla
hänseenden uraktlåta sin pligt, som icke skydda den
allmänna ordningen, hvars väktare de äro, och när
de försummat detta, icke ens sätta sina förmän i
kännedom om hvilka, enligt deras förmenande och
uppfattning, varit ordningens störare? Hyad gjorde
de då på stället? Och kan polisen verkligen vara
belåten med så beskaffade biträden?
Men om de ej inrapporterat till sine förmän hvad
de sett, huru kunde då aktor veta att de hade sig
någonting bekant om förloppet och särdeles om mig?
De måste då för andra hafva omtalat hvad de trodde
sig hafva iakttagit; de äro följaktligen de som ryk-
.et derom utspridt, och kunna således, enligt rätte-
gängsbalkens 47 kap. 7 , icke vittna.
Men churu jag sålunda visat att aktors vittnen
enligt lag äro ogiltiga och sakna vitsord, vill jag
dock, för att icke lemna skymt af skugga å mitt
handlingssätt, bevisa, att äfven om de kunde anses
vittnesgilda, således gällde för halft bevis, och jag, i
brist af motvittnen, borde mig med ed värja, de
likväl icke ens hafva denna egenskap, utan sakna
alla de qvalifikationer, ett vittne bör äga.
Polisuppsyningsmannen Möller har sagt att under
det folkhopen sönderslog fönstren hos hr presidenten
vy. Hartmansdorff, hade jag ropat: Bravo, gossar,
hurra. Detta skulle ha skett något efter kl. sju på
aftonen. Men hr kassören Lind har intygat att jag
icke kom till stället förr än efter kl. 8 (åtta) således
sedan stenkastningen var förbi, och aktor har sjelf
medgifvit, att detta vittnesmål var fullt bevis i an-
seende till tiden. Derjemte har hr kapten Silfver-
hjelm vittnat, att han varit tillstädes i Storkyrko-
brinken under hela fönsterinslagningen derstädes, men
icke förr än den var slut der blifvit mig varse. Så-
ledes två vittnen som intyga motsatsen emot hvad
ingifvaren eller ryktesutspridaren uppgifvit.
Polis-uppsyningsmanen Kennedy säger sig vid
samma tillfälle ha hört mig yttra: Det var rätt
B0ssar, gå på! Som det redan är bevist, att jag icke
anns i kyrkobrinken under stenkastningen, lärer
appgiften om hvad jag vid tillfället skulle sagt, af sig
sjelf förfalla.
Polis-uppsyningsmannen Lindahl berättar, att jag
omkring kl. 40 på aftonen till det hurrande och sor-
ande fulket yttrat: Hyem är dot i hurren för?