det mal de önskade och, att efter hans bedömande, hade jag varit anledningen dertill att folket ifrån Storkyrkobrinken tågat upp åt Stortorget och der åt spridda håll skingrat sig. Hr hårfrisören Sundell, att mitt tal icke åsyftat oordningar eller uppmaning dertill, utan snarare sökt verka till folkets lugnande och åtskiljande. Hr källarmästaren Söderstedt, att hr t. f. öfverståthållaren velat afböja min afsigt att söka lugna folket, men att jag svarat det jag ville gå fram för att verka till detta ändamål, samt att han bifallit detta under uttryck: ja, kan herrn göra det, så stå vi i obligation. Hr doktor Ellmin, att jag i mitt tal till folket flere gånger ropat: lefve Konungen! och att folket skingrat sig åt alla håll, hvilket efter doktorns omdöme varit en följd af mitt föredrag. Hr studeranden Sjöberger, att jag otvetydigt uppmanat fredstörarne till lugn och ordning, och att verkan häraf hade straxt försports, i det många aflägsnat sig under yttrande till de öfrige: kom låt oss gå, dethär ge vi fan, och att han sett mig samtala med hr öfverståthållaren, som kort innan vi åtskiljts, klappat mig på axeln under det han yttrat: ja, var god och ställ om det. Hr viktualiehandlanden Kihlman, att jag sagt: skingra er go vänner; så här kan inte något vinnas; det skall ske på lagligt sätt. Hr skomakaremästaren Wallin, det jag till folket vitrat, att det horde lugna sig och söka på lagliga vägar, ej genom stenkastning och andra våldsamheter vinna sitt mål och att bästa sättet härtill är, att varmt älska sin Konung och sitt fädernesland, Skomakaregesällen Dahlin, att jag sagt: Hvad tron j er kunna vinna med att våldföra enskilda personer ? Hr kapten Brunkrona, att jag sagt: Gå beskedligt hem hvar och en till sig, ni få nog rätt ändå. Hr kapten Rosenblad, hvilken lärer vara den af aktor åberopade militär-befälhafvare, till hvilken jag skolat yttra: att militären endast retade folket, har inför kämnersrätten intygat motsatsen. Hr kassören Lind, att jag icke kommit till eller förut kunnat vara i Storkyrkobrinken förr än efter kl. 8. Hr skomakaremästaren Söderström, att jag i lugnande anda talat till folket. Således 23 (säger 23) sammanstämmande vittnen, som alla intyga att jag sökt lugna folket och förmå det skingra sig, vittnen, som till en stor del anföra af mig samma ordalag och alla samma syftning; således nära sex gånger så många fr ande som anklagande vittnen. Antingen måste aktor förklara alla dessa allasammans välkända och aktningsvärda personer, några ex oflicio tillstädesvarande, för menedare och falska vittnen, hvilket jag förmodar han ej lärer göra, eller också måste det vara säkert och algjordt, att jag icke, såsom han föregifver, sökt uppmana folket till våldsamheter och oljud. Jag skulle eljest ena ögonblicket sökt tända lågan och nästa ögonblick släcka den; ena gången reta folket till våldsamheter och andra gången afråda det derifrån, och detta på samma ställen och på samma tid! Sådant vore ett dårhushjons handlingssätt, icke en förnuftig menniskas. I fall jag således verkligen hade fyra vittnen emot mig, men tjugutre för mig, så vore jag enligt lagens bokstaf, fri. Men det är mig för min medborgerliga och tjenstemanna-existimation angeläget att visa, det jag äfven inför moralens och det sunda förnuftets domstol måste frikännas, och att jag ej blott har vittnen för mig, utan att jag äfven i sjelfva verket har intet emot mig, och jag måste således taga de af aktor producerade vittnesmålen i något närmare skärskådande. Man har sett, hvilka personer jag åberopat till vittnen. De äro ansedda embetsmän och borgare i hufyudstaden, IMvilka äro deremot aktors? Fyra polisbetjenter. Det är ej min afsigt att kasta nägon skugga på denna corps och att bestrida dess ledamöter goda egenskaper såsom polisuppsyningsmän och menniskor; men för att visa halten af deras förfarande vid det ifrågavarande tillfället och följaktligen halten af det vitsord, deras utsagor förtjena, torde det vara mig tillåtet påpeka följande tvenne omständigheter : ; Polisuppsyningsmannen Moxen och uppbördsskrifvaren Moberg, som för tillfället lärer varit konstituerad polisbetjent, hade, enligt Mobergs berättelse, söndagsaftonen den 49 sistl. Mars sett mig på Stortorget tala till en folkhop, och, ehuru de ej hörde kvad jag sade, öfverlade de likväl om att arrestera mig eller, rättare sagdt den person, de togo för mig, då genom trenne vittnen styrkt är, att jag icke var utom min bostad samma afton. Så långt gick här dessa personers tjenstenit. Deremot uppgifva uppsyningsmännen Lindahl, Ericsson, Lindvall, Söder lund, Möller, Frid och Kennedy, att de icke till öfverstäthållareembetet inlemnat några rapporter om hvad de sett och iakttagit förr, än deras hörande blifvit påfordradt. Det är bekant att de gjorde ringa för att hindra och afstyra oväsendet, eller att skydda de hus, hvilkas fönster inslogos. Nu säga de sjelfva, att de icke ens till sina förmän inberättat hvad de kände om förloppet. Jag frågar då domstolen och hvarje tänkande menniska: huru skall man bedöma polisuppsyningsmän, hvilka så i alla hänseenden uraktlåta sin pligt, som icke skydda den allmänna ordningen, hvars väktare de äro, och när de försummat detta, icke ens sätta sina förmän i kännedom om hvilka, enligt deras förmenande och uppfattning, varit ordningens störare? Hyad gjorde de då på stället? Och kan polisen verkligen vara belåten med så beskaffade biträden? Men om de ej inrapporterat till sine förmän hvad de sett, huru kunde då aktor veta att de hade sig någonting bekant om förloppet och särdeles om mig? De måste då för andra hafva omtalat hvad de trodde sig hafva iakttagit; de äro följaktligen de som ryk.et derom utspridt, och kunna således, enligt rättegängsbalkens 47 kap. 7 , icke vittna. Men churu jag sålunda visat att aktors vittnen enligt lag äro ogiltiga och sakna vitsord, vill jag dock, för att icke lemna skymt af skugga å mitt handlingssätt, bevisa, att äfven om de kunde anses vittnesgilda, således gällde för halft bevis, och jag, i brist af motvittnen, borde mig med ed värja, de likväl icke ens hafva denna egenskap, utan sakna alla de qvalifikationer, ett vittne bör äga. Polisuppsyningsmannen Möller har sagt att under det folkhopen sönderslog fönstren hos hr presidenten vy. Hartmansdorff, hade jag ropat: Bravo, gossar, hurra. Detta skulle ha skett något efter kl. sju på aftonen. Men hr kassören Lind har intygat att jag icke kom till stället förr än efter kl. 8 (åtta) således sedan stenkastningen var förbi, och aktor har sjelf medgifvit, att detta vittnesmål var fullt bevis i anseende till tiden. Derjemte har hr kapten Silfverhjelm vittnat, att han varit tillstädes i Storkyrkobrinken under hela fönsterinslagningen derstädes, men icke förr än den var slut der blifvit mig varse. Således två vittnen som intyga motsatsen emot hvad ingifvaren eller ryktesutspridaren uppgifvit. Polis-uppsyningsmanen Kennedy säger sig vid samma tillfälle ha hört mig yttra: Det var rätt B0ssar, gå på! Som det redan är bevist, att jag icke anns i kyrkobrinken under stenkastningen, lärer appgiften om hvad jag vid tillfället skulle sagt, af sig sjelf förfalla. Polis-uppsyningsmannen Lindahl berättar, att jag omkring kl. 40 på aftonen till det hurrande och sorande fulket yttrat: Hyem är dot i hurren för?