taga lagens föreskrifter, att icke afvika från rätte-!
gångsformerna, att icke emot bättre vetande, emot
sakens tydliga beskaffenhet och egna gjorda medgif-
vanden söka förvända sanna förhållandet och bereda.
menniskors förderf, så vore det väl en af justitvie-
kanslersembetet tiliförordnad allmän åklagare. Ifall
det medgifves att han har detta åliggande i allmän-
het vid hvarje sak, deri han uppträder,, så måste
han i dubbelt mått hafva det i ett mål af sådan
beskaffenhet, som detta, ett mål, hvarom möjligtvis
föreställningarne kunnat på nio månader sedan va-
rit vilseförda, och som man under de väckta farhå-
gornes infiytelse kunnat måla sig betydelsefullare och
och vådfigare, än det verkligen var, men hvars ring-
haltighet .den hållna ransakningen med hvarje dag
alltmer bestyrkt; ett mål, hvari den offentlige åkla-j
gaten, mer än någon annan, har en moralisk pligt
att framställa sanningen i sin enkla gestalt och att
icke genom dess förvridande och vanställande ytter-
ligare missleda auktoriteterna och underhålla de-
ras förutsättande begrepp om hotande samhälls-
vådor, i stället att söka lugna och upplysa dem. Hu-
ruvida aktor i närvarande fall uppfyllt eller öfver-
trädt dessa fordringar, skall jag, så vidt på mig an-
kommer, söka ädagalägga.
Redan sjelfva målets rubricerande antyder den
synpunkt, hvarunder aktor uppfattat saken och hvar-
under han söker förmå domstolen att betrakta den.
Han har nemligen emot mig som emot flere af de
öfrige anklagade, åberopat missgernings-balkens 6
kap. och dess andra S. Man skall häraf kunna le-
das till den förmodan, att han antingen icke kän-
de detta lagrums innehåll eller ej kände hvad hela
verlden nu känner: resultatet af den nu slutade un-
dersökningen. Det åberopade kapitlet handlar om
myteri och uppror. Hvad detta vill säga, förkla-
res i sjelfva lagtexten, der det talas om den, som
cupphitsar och styrker meniga man till olydnad
emot korungen eller then som å öfverhetens vägnar
bjuder och befaller, eller om när män samla sig
tillhopa och sätta sig upp emot konungens eller thes
befallningshafvyandes buda. Af aktors påstående skulle
någon, med händelserna obekant möjligen kunna
draga den slutföljd, att den dag, som här är i fråga,
den 48 Mars, konungen eller dess befallningshafvande
blifvit af den samlade folkhopen förnärmad och trot-
sad, kanske våldförd och dess bud och uppmanin-
gar mötta af trots och hån. Sådant var emellertid,
mig vetterligt och efter hvad allmänt kändt är, för
ingen del fallet. Tvärtom vet man att H. M. konungen
ticktes personligen begifva sig ut till folket och till-
tala det, samt af detsamma bemöttes med skyldig
vördnad, och att hr öfver-ståthållaren förfor på
samma sätt och, så vidt han lyckades göra sin stäm-l.
ma hörd, icke hade anledning att klaga öfver fol-
kets vrånghet och uppstudsighet. Således föreföll
den dagen ingenting, som ägde karakteren af myteril
och uppror, och hela aktors ansvarspåstående är
följakligen hemtadt, jag vill icke säga ur luften, men
åtminstone icke från lagen och sakens beskaffenhet.
Sådant det är mäste jag likväl upptaga det till be-
svarande med huru mycket obehag detta nu är för-
enadt, ett obehag, som mindre härrör från det
äfventyr, hvarmed det synes hota mig och som jag
icke fruktar, när ärendet är draget inför en upplyst
svensk domstol, utan från den vidriga känsla, som
måste väckas af att se en organ af den allmänna
åklagaremakten med en viss skadefröjd spana efter
brottslighet, der han vet sådan icke finnes, och, för
att uppleta en sådan, ej tvekar att gifva brottets
färg åt oskyldiga handlingar och söka trycka det
onda uppsåtets stämpel på rena afsigter, ja, att för-
bise lagens tydliga bud och stadgade rättegångsformer.
Dessa sistnämnda ålägga käranden att sitt käro-
mål lagligen bevisa, emedan svaranden eljest är fri,
och stadga att tu vittnen äro fullt bevis, deri de
sammanstämma. Innan er offentllig åklagare mot
en svensk medborgare, en tjensteman, en husfader,!
en oförvitlig menniska yrkar ett urbota och skymf-
ligt straff, borde han väl hafva dessa lagliga bevis,
och mången välsinnad akter skulle äfven då tveka l
att göra sådane påståenden, som de emot mig an-
förda, helst sjelfva de lagrum han åberopar dertill,
gifva full anledning, då det heter: är någon min-
dre delaktig i denna gerning, straffas efter omstän-
digheterna. Detta om jag varit skyldig; men då
jag är fullkomligt oskyldig, då ingen vet det bättre
än aktor sjelf, är hans ansvarspåstående emot mig
så mycket sällsammare. Jag vill ej derom nyttja
någon annan benämning.
Aktor säger, att jag uppmanat folkhoparne till
våldsamheter och oljud samt till orostiftarne utdelat
penningar; att jag tillsagt en hop, som önskat taga
till flykten, att icke springa, utan hålla sig tillsam-.
mans; att jag med folkhopen inträngt i stadsvaktens
corps de garde för att tillse det konungens befall-
ning om fångarnes frigifvande verkställdes; att jag
till en af militärbefälhafvarne ytrat, att militären
endast retade folket, och att mina politiska betrak-
telser i mina tal till folket måste anses mindre lämp-
liga. Nu äro alla dessa beskyllningar sådana, att de
antingen blifvit under ransakningens lopp bestämdt
vederlagde, eller att aktor sjelf i sitt eget slutpåstå-
ende vederlägger dem eller att de, i händelse de
funnes sanna, icke innebure någon brottslighet, så -
som fallet är med mina föregifna politiska betrak-
telser, emedan sådana göras alla dagar, enskildt och
offentligt, i tal och tryck; men hr de Marc är den
förste som det faller in, att deri finna något siraff-
bart. Af sådan art är endast lögnen och smädelsen,
och något dylikt har han icke alls försökt att till-
vita mig. Min tillsägelse till folket att ej fly, er-
känner han vara en följd af mitt bemödande att
förmå hopen stanna och afhöra hr öfverståthållarens
tal, och penningeutdelningen vara frambringad af
nödvändigheten att skydda mig mot hopens tilltag-
senhet. När dessa anklagelsepunkter, till följd af
aktors eget erkännande försvinna, återstå blott tven-
ne, nemligen att jag skulle uppmanat. folket till
våldsamheter och oljud och att jag inträngt i stads-
vaktens corps de garde. Det sistnämnda är egentli-
gen icke någon slags förseelse, enär han icke ens
sökt föregifva, att jag dit inträngt med våld. Det
är således blott ett sätt att tala och man har sett,
att aktor- i detta fall har sitt epet sätt, likasom han
har sin egen logik. Men äfven inom denna position
kan jag icke lemna honom, utan måste, till hans
fördrifvande derifrån, åberopa sergeanten Jurling,
hvilken, såsom behörig person, vittnat, att jag icke
inträngt, utan ingått 1 vakten, undersökt huruvida
någon fånge der förvarades och sedan försäkrat det
misstrogna folket, att ingen fanns der qvarhållen.
Mitt inträde i vakten skedde således i en god afsigt
för a t skingra folkhopens misstankar och afböja dess
inträngande dit.
Nu återstår således beskyllningen för att jag skulle
uppmanat folkhopen till våldsamheser och oljud.
Detta har aktor sökt styrka med 4 (säger fyra) po-
lisbetjenters vittnesmål. Det heter i rätteg.baikens
17 kap. 20 8: Äro å båda sidor jemngoda bevis
och vittnen, thå gällen the, som svaranden värja,
förthy att domaren äger hellre fria än fälla. I falls
jag således hade å min sida fyra vittnen, som inty-
gade motsatsen, eller att jag sökt lugna och stilla
folket, sökt afstyra våldsamheterna och oljudet, så
borde jag vara fri från käromålet; men nu har jag
å min sida följande vittnen:
Hr expeditionssekreteraren Gyllenskjöld, som in-
tygat, att jag till folket hållit ett patriotiskt tal i
lugnande anda;
Hr dekarteraren Slenbom, som intygat riktighe-
man rr.
f.