taga lagens föreskrifter, att icke afvika från rätte-! gångsformerna, att icke emot bättre vetande, emot sakens tydliga beskaffenhet och egna gjorda medgifvanden söka förvända sanna förhållandet och bereda. menniskors förderf, så vore det väl en af justitviekanslersembetet tiliförordnad allmän åklagare. Ifall det medgifves att han har detta åliggande i allmänhet vid hvarje sak, deri han uppträder,, så måste han i dubbelt mått hafva det i ett mål af sådan beskaffenhet, som detta, ett mål, hvarom möjligtvis föreställningarne kunnat på nio månader sedan varit vilseförda, och som man under de väckta farhågornes infiytelse kunnat måla sig betydelsefullare och och vådfigare, än det verkligen var, men hvars ringhaltighet .den hållna ransakningen med hvarje dag alltmer bestyrkt; ett mål, hvari den offentlige åkla-j gaten, mer än någon annan, har en moralisk pligt att framställa sanningen i sin enkla gestalt och att icke genom dess förvridande och vanställande ytterligare missleda auktoriteterna och underhålla deras förutsättande begrepp om hotande samhällsvådor, i stället att söka lugna och upplysa dem. Huruvida aktor i närvarande fall uppfyllt eller öfverträdt dessa fordringar, skall jag, så vidt på mig ankommer, söka ädagalägga. Redan sjelfva målets rubricerande antyder den synpunkt, hvarunder aktor uppfattat saken och hvarunder han söker förmå domstolen att betrakta den. Han har nemligen emot mig som emot flere af de öfrige anklagade, åberopat missgernings-balkens 6 kap. och dess andra S. Man skall häraf kunna ledas till den förmodan, att han antingen icke kände detta lagrums innehåll eller ej kände hvad hela verlden nu känner: resultatet af den nu slutade undersökningen. Det åberopade kapitlet handlar om myteri och uppror. Hvad detta vill säga, förklares i sjelfva lagtexten, der det talas om den, som cupphitsar och styrker meniga man till olydnad emot korungen eller then som å öfverhetens vägnar bjuder och befaller, eller om när män samla sig tillhopa och sätta sig upp emot konungens eller thes befallningshafvyandes buda. Af aktors påstående skulle någon, med händelserna obekant möjligen kunna draga den slutföljd, att den dag, som här är i fråga, den 48 Mars, konungen eller dess befallningshafvande blifvit af den samlade folkhopen förnärmad och trotsad, kanske våldförd och dess bud och uppmaningar mötta af trots och hån. Sådant var emellertid, mig vetterligt och efter hvad allmänt kändt är, för ingen del fallet. Tvärtom vet man att H. M. konungen ticktes personligen begifva sig ut till folket och tilltala det, samt af detsamma bemöttes med skyldig vördnad, och att hr öfver-ståthållaren förfor på samma sätt och, så vidt han lyckades göra sin stäm-l. ma hörd, icke hade anledning att klaga öfver folkets vrånghet och uppstudsighet. Således föreföll den dagen ingenting, som ägde karakteren af myteril och uppror, och hela aktors ansvarspåstående är följakligen hemtadt, jag vill icke säga ur luften, men åtminstone icke från lagen och sakens beskaffenhet. Sådant det är mäste jag likväl upptaga det till besvarande med huru mycket obehag detta nu är förenadt, ett obehag, som mindre härrör från det äfventyr, hvarmed det synes hota mig och som jag icke fruktar, när ärendet är draget inför en upplyst svensk domstol, utan från den vidriga känsla, som måste väckas af att se en organ af den allmänna åklagaremakten med en viss skadefröjd spana efter brottslighet, der han vet sådan icke finnes, och, för att uppleta en sådan, ej tvekar att gifva brottets färg åt oskyldiga handlingar och söka trycka det onda uppsåtets stämpel på rena afsigter, ja, att förbise lagens tydliga bud och stadgade rättegångsformer. Dessa sistnämnda ålägga käranden att sitt käromål lagligen bevisa, emedan svaranden eljest är fri, och stadga att tu vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma. Innan er offentllig åklagare mot en svensk medborgare, en tjensteman, en husfader,! en oförvitlig menniska yrkar ett urbota och skymfligt straff, borde han väl hafva dessa lagliga bevis, och mången välsinnad akter skulle äfven då tveka l att göra sådane påståenden, som de emot mig anförda, helst sjelfva de lagrum han åberopar dertill, gifva full anledning, då det heter: är någon mindre delaktig i denna gerning, straffas efter omständigheterna. Detta om jag varit skyldig; men då jag är fullkomligt oskyldig, då ingen vet det bättre än aktor sjelf, är hans ansvarspåstående emot mig så mycket sällsammare. Jag vill ej derom nyttja någon annan benämning. Aktor säger, att jag uppmanat folkhoparne till våldsamheter och oljud samt till orostiftarne utdelat penningar; att jag tillsagt en hop, som önskat taga till flykten, att icke springa, utan hålla sig tillsam-. mans; att jag med folkhopen inträngt i stadsvaktens corps de garde för att tillse det konungens befallning om fångarnes frigifvande verkställdes; att jag till en af militärbefälhafvarne ytrat, att militären endast retade folket, och att mina politiska betraktelser i mina tal till folket måste anses mindre lämpliga. Nu äro alla dessa beskyllningar sådana, att de antingen blifvit under ransakningens lopp bestämdt vederlagde, eller att aktor sjelf i sitt eget slutpåstående vederlägger dem eller att de, i händelse de funnes sanna, icke innebure någon brottslighet, så som fallet är med mina föregifna politiska betraktelser, emedan sådana göras alla dagar, enskildt och offentligt, i tal och tryck; men hr de Marc är den förste som det faller in, att deri finna något siraffbart. Af sådan art är endast lögnen och smädelsen, och något dylikt har han icke alls försökt att tillvita mig. Min tillsägelse till folket att ej fly, erkänner han vara en följd af mitt bemödande att förmå hopen stanna och afhöra hr öfverståthållarens tal, och penningeutdelningen vara frambringad af nödvändigheten att skydda mig mot hopens tilltagsenhet. När dessa anklagelsepunkter, till följd af aktors eget erkännande försvinna, återstå blott tvenne, nemligen att jag skulle uppmanat. folket till våldsamheter och oljud och att jag inträngt i stadsvaktens corps de garde. Det sistnämnda är egentligen icke någon slags förseelse, enär han icke ens sökt föregifva, att jag dit inträngt med våld. Det är således blott ett sätt att tala och man har sett, att aktori detta fall har sitt epet sätt, likasom han har sin egen logik. Men äfven inom denna position kan jag icke lemna honom, utan måste, till hans fördrifvande derifrån, åberopa sergeanten Jurling, hvilken, såsom behörig person, vittnat, att jag icke inträngt, utan ingått 1 vakten, undersökt huruvida någon fånge der förvarades och sedan försäkrat det misstrogna folket, att ingen fanns der qvarhållen. Mitt inträde i vakten skedde således i en god afsigt för a t skingra folkhopens misstankar och afböja dess inträngande dit. Nu återstår således beskyllningen för att jag skulle uppmanat folkhopen till våldsamheser och oljud. Detta har aktor sökt styrka med 4 (säger fyra) polisbetjenters vittnesmål. Det heter i rätteg.baikens 17 kap. 20 8: Äro å båda sidor jemngoda bevis och vittnen, thå gällen the, som svaranden värja, förthy att domaren äger hellre fria än fälla. I falls jag således hade å min sida fyra vittnen, som intygade motsatsen, eller att jag sökt lugna och stilla folket, sökt afstyra våldsamheterna och oljudet, så borde jag vara fri från käromålet; men nu har jag å min sida följande vittnen: Hr expeditionssekreteraren Gyllenskjöld, som intygat, att jag till folket hållit ett patriotiskt tal i lugnande anda; Hr dekarteraren Slenbom, som intygat riktigheman rr. f.