— Den stackars Aftonposten ansättes nu icke
blott från de liberalas sida, utan äfven från den
ultrakonservativa Tiden, för sin anmärkning
häromdagen, att Tiden gifver regeringarna det
förrädiska rådet att icke gifva efter i hvad
rätt och billigt är,. Hvad vill det säga? me-
nar nu Tiden: när har väl Tiden någonsin yt-
trat sig i sådan riktning? Tvärtom, det är
just Vär kasus att det rätta och billiga aldrig
,må förvägras,. Hafve vi icke i somras yt-
trat oss ungefär i sådana ordalag, och blott
tillagt att sådana reformer som äro rent af
skadliga och obilliga aldrig böra beviljas, man
må ropa huru som helst? Tiden går till och
med så långt i liberalitet, att han vill med-
gifva sådana reformer, som väl till ingenting
gagna, men också ej serdeles skadap.
Aterslår nu blott frågan: hvad som är det
rent af skadliga. Hit räknar naturligtvis Ti-
den representation med allmän eller samfäld
valrätt, all enhet och verklig makt hos repre-
sentantförsamlingen, reformer i lagskipningen,
medelst införande af jury, de stående härarnas
utbyte mot folkbeväpning, all inskränkning af
exekutiva maktens godtycke, all inskränkning
af statslyx, hofapparat och gunstens välde m.
m. Tiden finner slutligen radikalismen farli-
gare i storm, men pi lugna tider åter gråhe-
heten, emedan. den som en mask omärkligt
uppfräter och minerar den offentliga säker-
hetens stödjepelaren.
Man kan ej neka att det ligger en viss nai-
vetetens friskhet i allt detta, som gör det
temligen pikant.
Tiden har äfven tyckt sig få ett synnerligen
fast tag emot demokratien uti den omstän-
digheten, att påfven i Bom blifvit alsatt och
storhertigen af Toscana flytt. De hafva lik-
väl, dessa båda furstar, förmenas det, varit de
mest folkkära — se der lönen;o. s. v. Tiden
har här vid lag lemnat ur sigte en serskild
omständighet som verkat mer än allt annat,
nemligen den italienska nationalitetskänslan,
som fordrar afkastandet af österrikiska oket
och de italienska staternas sammansmältning.
Hvem kan väl neka att denna känsla skapade en
force des choses som egentligen verkat till
hvad som nu inträffat, äfven om man ej tager
I hastlulag att Lhalfbatan i vafarmarna jam väl
förorsakat de frågavarande furstarnas fall. Dess-
utom måste man ej förgäta, att både påfven
och storhertig Leopoid sjelfve flytt och ej
bufvit fördrifne; hade de stannat qvar och
med mod slutit sig till den italienska rörelsen.
så hade de troligen ingenting haft att befara
för sin makt.