— Den stackars Aftonposten ansättes nu icke blott från de liberalas sida, utan äfven från den ultrakonservativa Tiden, för sin anmärkning häromdagen, att Tiden gifver regeringarna det förrädiska rådet att icke gifva efter i hvad rätt och billigt är,. Hvad vill det säga? menar nu Tiden: när har väl Tiden någonsin yttrat sig i sådan riktning? Tvärtom, det är just Vär kasus att det rätta och billiga aldrig ,må förvägras,. Hafve vi icke i somras yttrat oss ungefär i sådana ordalag, och blott tillagt att sådana reformer som äro rent af skadliga och obilliga aldrig böra beviljas, man må ropa huru som helst? Tiden går till och med så långt i liberalitet, att han vill medgifva sådana reformer, som väl till ingenting gagna, men också ej serdeles skadap. Aterslår nu blott frågan: hvad som är det rent af skadliga. Hit räknar naturligtvis Tiden representation med allmän eller samfäld valrätt, all enhet och verklig makt hos representantförsamlingen, reformer i lagskipningen, medelst införande af jury, de stående härarnas utbyte mot folkbeväpning, all inskränkning af exekutiva maktens godtycke, all inskränkning af statslyx, hofapparat och gunstens välde m. m. Tiden finner slutligen radikalismen farligare i storm, men pi lugna tider åter gråheheten, emedan. den som en mask omärkligt uppfräter och minerar den offentliga säkerhetens stödjepelaren. Man kan ej neka att det ligger en viss naivetetens friskhet i allt detta, som gör det temligen pikant. Tiden har äfven tyckt sig få ett synnerligen fast tag emot demokratien uti den omständigheten, att påfven i Bom blifvit alsatt och storhertigen af Toscana flytt. De hafva likväl, dessa båda furstar, förmenas det, varit de mest folkkära — se der lönen;o. s. v. Tiden har här vid lag lemnat ur sigte en serskild omständighet som verkat mer än allt annat, nemligen den italienska nationalitetskänslan, som fordrar afkastandet af österrikiska oket och de italienska staternas sammansmältning. Hvem kan väl neka att denna känsla skapade en force des choses som egentligen verkat till hvad som nu inträffat, äfven om man ej tager I hastlulag att Lhalfbatan i vafarmarna jam väl förorsakat de frågavarande furstarnas fall. Dessutom måste man ej förgäta, att både påfven och storhertig Leopoid sjelfve flytt och ej bufvit fördrifne; hade de stannat qvar och med mod slutit sig till den italienska rörelsen. så hade de troligen ingenting haft att befara för sin makt.