Vidare inhemtas af hr Palmblads förklaring, att konservatismens förhoppningar om demokratiens snara undergång hvila alltigenom på sådana anakronistiska förbiseenden och på af dem beroende historiska förvillelser. Han låtsar förbise, att äfven den första Franska revolutionen ägde sin föregångare i Nordamerikanernas då ännu unga demokrati; och likaså att det nu pågående demokratiska grundlagsarbetet utanföre Frankrike — eller egentligen i Tyskland — har, för så vidt det ägt framgång, alldeles icke i Frankrike sökt sina mönster, utan hos Norrmännen, Schweizarne och Nordamerikanerna. Han förtiger, att äfven Belgiens under förra årets stormar så lugna konstitutionalism hvilar på en vid demokratisk grundval, och att Nederländska riket har genom förflyttningen på en dylik räddat sig undan verldshvälfningarne. Men -hade han icke döljt allt sådant för sina troende, så skulle de hyggliga bilderna om lågtrumfen, bankrotten m. m. genast visat sig lika haltande, som de om ugnenmn och kokgrytan; och huru skulle det då sett ut med det lugnande i förklaringen? Vill man icke blunda på detta vis, för verldens verkliga ställning, då inser man genast, att det ges flera strängar på frihetens båge än en, och att när reaktionen lyckats utrota demokratien äfven i Holland, Belgien, Norge, Schweiz, Nordamerika — då först, men icke förr, kan den låta uppstämma segerhymnen, utan farhåga för sjelfbedrägeri. Men alltdessförinnan — och det ser ut att blifva länge — äger verlden på denna samhällsform tillräckligt många och tillräckligt vältaliga mönster qvar; mönster att välja emellan äfven för sjelfva Frankrike, ifall la republique une å indivisible ännu en eller annan gång nödgas vika för absolutismen och centralisationslystnaden, innan den kommer till insigten att den har åtskilligt att lära af utländningarne, i stället för att tro sig uteslutande vara deras lärarinna. Hvad fransmännen äfven i den händelsen få lära, blir, sällsamt nog, att de med konservatismen varit ensamme om den inbillningen, att frihetens vänner utom Frankrike satt sitt enda hopp, sin enda tröst på franska republikanismen. förlngene sn ,