Vidare inhemtas af hr Palmblads förklaring,
att konservatismens förhoppningar om demo-
kratiens snara undergång hvila alltigenom på
sådana anakronistiska förbiseenden och på af
dem beroende historiska förvillelser. Han
låtsar förbise, att äfven den första Franska
revolutionen ägde sin föregångare i Nordame-
rikanernas då ännu unga demokrati; och lika-
så att det nu pågående demokratiska grund-
lagsarbetet utanföre Frankrike — eller egentli-
gen i Tyskland — har, för så vidt det ägt
framgång, alldeles icke i Frankrike sökt sina
mönster, utan hos Norrmännen, Schweizarne och
Nordamerikanerna. Han förtiger, att äfven Bel-
giens under förra årets stormar så lugna konsti-
tutionalism hvilar på en vid demokratisk grund-
val, och att Nederländska riket har genom för-
flyttningen på en dylik räddat sig undan verlds-
hvälfningarne. Men -hade han icke döljt allt
sådant för sina troende, så skulle de hyggliga
bilderna om lågtrumfen, bankrotten m. m.
genast visat sig lika haltande, som de om ug-
nenmn och kokgrytan; och huru skulle det då
sett ut med det lugnande i förklaringen?
Vill man icke blunda på detta vis, för verl-
dens verkliga ställning, då inser man genast,
att det ges flera strängar på frihetens båge
än en, och att när reaktionen lyckats utrota
demokratien äfven i Holland, Belgien, Norge,
Schweiz, Nordamerika — då först, men icke
förr, kan den låta uppstämma segerhymnen,
utan farhåga för sjelfbedrägeri. Men alltdess-
förinnan — och det ser ut att blifva länge —
äger verlden på denna samhällsform tillräck-
ligt många och tillräckligt vältaliga mönster
qvar; mönster att välja emellan äfven för
sjelfva Frankrike, ifall la republique une å
indivisible ännu en eller annan gång nödgas
vika för absolutismen och centralisationslyst-
naden, innan den kommer till insigten att den
har åtskilligt att lära af utländningarne, i stäl-
let för att tro sig uteslutande vara deras lä-
rarinna. Hvad fransmännen äfven i den hän-
delsen få lära, blir, sällsamt nog, att de med
konservatismen varit ensamme om den inbill-
ningen, att frihetens vänner utom Frankrike
satt sitt enda hopp, sin enda tröst på fran-
ska republikanismen.
förlngene sn
,