OM FÖRSÄKRINGS-BOLAG MOT
BOSKAPSSJUKA.
Uti Tidningen Bore för den 18 Febr. lästes
angående detta ämne en artikel, hvaraf Red.
från flere håll blifvit anmodad meddela ett
utdrag, för att göra den allmännare känd, en
b-gäran, den vi med nöje efterkomma, då de
deruti uttryckta åsigterna synas oss ganska
vilgrundade. Bore söker ådagalägga behofvet
att i afseende på dylika inrättningar icke in-
skränka sig inom för små distrikter och yttrar
i denna syftning, efter en inledning om för-
säkringsanstalter i allmänhet, följande:
Om nyttan och nödvändigheten af en förening
till ersättande af förluster genom boskapssjuka kun-
na anses aldeles gifna och obestridliga, torde dere-
mot så mycket mer vara att säga om sättet för bil-
dande af en sådan försäkringsanstalt. Det kan icke
bestridas att ju flera som deltaga i ersättandet af
hvarje liden förlust, desto mindre blir hvarje cen-
skilds bidrag. Vidare är det af erfarenheten be-
kräftadt att sådana olyckor som sjukdomar icke
synnerligen utbreda sig på vidden, utan vanligen
fästa sig vid vissa punkter, der de anställa så myc-
ket större förödelser. Sammanställa vi dessa båda
sanningar, kan man ur dem draga den slutsats, att
ju slörre distrikt ett försäkringsbolag omfattar,
desto mindre kännbara mäste ersättningsbelop-
pen i allmänhet blifva. Vid stiftandet af de läns-
vis upprättade Brandstodsbolagen har man förbisett
denna sanning. Detta har hämnat sig. Under det
att de årliga ersättningsbidragen i några län varit
ganska måttliga, hafva de åter i andra uppgått till
så betydliga belopp, att mer än en, synnerligen bland
allmogen, blifvit afskräckt från att i dessa brand-
sg odsbolag ingå.
Må detta förhållande lända oss till varning att
icke länsvis stifta försäkringsinrätltningar emot
förluster genom boskapssjuka.
Bland den myckna krafternas splittring, som gjort
Sverige svagare än Försynen ämnat det, är icke
provinssplittringen den minst betydelsefulla. AN!
ifrån den tid Sveriges provinser utgjorde särskilda
riken, som under sina Fylkiskonungar förde blodiga
krig emot hvarandra, har, om icke afund, kitterhe!
och misssämja, åtminstone ett visst främlingsskap
en brist på innerligare sammanhang egt rum emel-
lan dem. Detta har på mångfaldiga sätt verka
hämmande på utvecklingen af vårt materiella lif
Landshöfdingarne, vår tids fylkeskonungar, hafva äf-
ven i sin mån bidragit och bidraga ännu att, om
icke öka, åtminstone underhålla denna olägenhet
På det cna stället finnes nemligen en fjeskandt
landshöfding, som sätter all ära uti att först för sit
1äin upprätta den eller den anstalten. Detta ske