säfhma linie som dess egen redaktion i det
hela; samt för att deraf hemta styrka för sina
slutsatser angående det liberala partiet i all-
mänhet. Skillnaden är emedlertid den, åtmin-
stone hvad hrr Richert och Bergfalk beträf-
far, att de ganska oförbehållsamt yttrat sin
bedröfvelse öfver det karga och otillfredsstäl-
lande i regeringens representationsförslag, och,
om vi ej misstaga oss, ingalunda för någon
dölja denna öfvertygelse. Om de, det oaktadt,
bestämt sig att icke motarbeta nämnde förslag,
utan hellre önska dess antagande, för att blifva
af med ståndsrepresentationen, än att vänta
ett eller par år för att få ett mera rationelt,
så hvilar denna åsigt på en smak eller en för-
hoppning om utslaget af valen, hvilken det
är hvars och ens rättighet att hysa, men som
vi måste bekänna förekommer oss mycket illu-
sorisk, ju mer man studerar förslagets både
grunder och detaljer. Detta är dock en helt
annan ståndpunkt än A. P:s; hvilken, om vi
ej fattat dess tanka orätt, försvarar sjelfva den
föreslagna representationsinrättningen såsom
god i och för sig, alltså såsom ett normaltill-
stånd, med hvilket man alldeles bör låta sig
nöja: den betraktar nemligen förslaget ungefär
på samma sätt som lord John Russel anser
1831 års reform af engelska underhuset —
såsom en finalmessyr. Märk väl denna åtskill-
nad! Om vi icke fruktade att göra denna ar-
tikel för lång, så vore i sanning ett godt till-
fälle här äfven för handen, att visa huru oärligt
och oefterrättligt A.P.i sammanhang med det
öfriga jemväl resonnerar om de liberala i Frank-
rike och Ttalien, samt ställer dem i jemförelse
med liberalismens kämpar härstädes. Men det
kan vara tillräckligt att upptaga en punkt
som lyder sålunda: I Frankrike var för ett
vår sedan ILamartine de fullt liberales afgud;
nu är äfven han grå,, och vågar till och
pmed anfalla röda republiken. De fleste inse
troligen redan sjelfmant hvilken grof sofism
ligger i detta påstående, till hvars åstadkom-
mande A.P. måst tillgripa tvenne osanningar,
utan att räkna en tredje. som befinner sig bak-
om. Först och främst äro de fullt liberale,
här genom sammanställningen behändigt satta
i bredd med den röda republiken, då det
likväl är bekant, att Lamartine just var den,
sam efter revolutionen afböjde den röda fanans
höjande, genom sitt ord höll ordningen vid
makt och stod emot Ledru Rollins och socia-
listernas parti, samt derföre afgudades, ifall
man så vill kalla det, icke blott af de fullt
liberale, utan äfven af hela Frankrike, som in-
såg att hans patriotiska ansträngningar mäkti-
gast hade bidragit att återhålla anarkiens ut-
brott. A. P:s insinuation, såsom skulle La-
martine numera antingen förändrat sin öfver-
tygelse till grå — nu är äfven han grån,
heter det ju uttryckligen i Aftonposten — och
först nu hafva opponerat sig emot den röda
republikenp, är således hvarken mer eller min-
dre än en faktisk osanning. Vidare har A.P.
här tydligt genom resonnemangets hela rikt-
ning ställt den röda republiken i Frankrike
på en och samma horizont med de liberale i
Sverige, emedan argumentet om opinionernas
föränderlighet hos liberalismen i andra länder
användes såsom bevis på inkonseqvensen hos
let liberala partiet i Sverige. Huru oredligt
ir icke detta? Om en jemförelse med de fullt
iberale, härstädes skulle sökas hos rågot parti
i Frankrike, så finge man icke en gång gå så
långt till venster derstädes som till sjelfva na-
tionalförsamlingens majoritet; ty den har ju
voterat för allmän rösträtt och enkammarsy-
stem; och likväl har denna, af folket i dess
helhet valda representation ständigt slutit sig
till ordningens sak, ja till den grad, att den-
samma för några månader sedan ganska skarpt
derför apostroferades af Aftonposten, så-om
den der icke förstod att bevara friheten eller
kunde uppfatta republikens id.
Det torde ursäktas om vi något omständligt
uppehållit oss vid dessa anmärkningar; men
det kan icke skada att emellanåt visa huru
vår kollega vill gå till väga, när han vill vara
rätt dräpande i sak.
