ligen är i fara, men ej att blottställa ditt eget, din ära och bela din framtida lycka, och än mindre att inveckla fröken och hennes far i en högmålsprocess. Hvad vill det säga? frågade Bernhard och Elisabeth på en gång. . Jag skall straxt visa er huru dermed kommer att tillså. Till följe af frökens berättelse skaffar du dig en häst — ty att hon och du ej gerna kunna resa tillsammans, insen j lätt —; du rider som sjelfva Carl red ifrån Turkiet, kommer fram, kastar dig för hans fötter, yppar att en konspiration är å bane, att man ämnar mörda honom. Första frågan blir då : hvem? hvilka ? Han vände sig till Elisabeth, men då hon ej svarade, fortfor han: Hur vet ni det? blir den andra frågan. Hvad vil du svara? Du nämner din sagesman. Då blir fröken förekallad. flon berättar att hon, Gud vet hur, kommit i besittning af några papper eller bref... Hvar äro de? Hor svarar att de blifvit henne frånröfvad.... Kände ni iger stilarne? Kan ni ta på er ed alt ni kände brefskrifvarne: handstilar? Att de ej kunde vara efterapade? Det sistnämnda måste alltid blifva en förmodan. Nu förutsätte jag; alt alla edra uppgifter voro sanna... Tror inte ni all personer, invecklade i en sådan sak, tagit alla möj!iga mått och steg för all sälta sig i säkerhet? I thy fall, min kära Bernhard! blottställde du dig för deras hämnd, och der kunde bi grym nog... Har ni hört talas om hvita hä sten. OM rosenkammarn ?, Vid de sa förfärliga namn kände Elisabeth all sin styrk: försvinna... hon blef likblek. . Å Ni kan ingenting bevisan, fortfor Dittmar; till ocl med om bref funnos, tjenade dedock aldrig till bevis Bernhard häktas, såsom den der velat kalomniera hög och förnäma personer, och straffas, skyldig eller ejn Skall då konungen falla? utbrast Elisabeth i för vilan. . Förr uppoffrar jag lif et genmälde Bernhard. 2 OMNej! ban skall ej folta! inföll Diltmar; ag bedyra det. Bernhard reser genast till Skåne. Fröken. och ja da om, ty vid denna tid intröffar troligen er kammar viga I Arboga, och hon får ej märka det minsta. Tage