ligen är i fara, men ej att blottställa ditt eget, din ära
och bela din framtida lycka, och än mindre att inveckla
fröken och hennes far i en högmålsprocess.
Hvad vill det säga? frågade Bernhard och Elisabeth
på en gång. .
Jag skall straxt visa er huru dermed kommer att till-
så. Till följe af frökens berättelse skaffar du dig en häst
— ty att hon och du ej gerna kunna resa tillsammans,
insen j lätt —; du rider som sjelfva Carl red ifrån Tur-
kiet, kommer fram, kastar dig för hans fötter, yppar att
en konspiration är å bane, att man ämnar mörda honom.
Första frågan blir då : hvem? hvilka ?
Han vände sig till Elisabeth, men då hon ej svarade,
fortfor han:
Hur vet ni det? blir den andra frågan. Hvad vil
du svara? Du nämner din sagesman. Då blir fröken före-
kallad. flon berättar att hon, Gud vet hur, kommit i be-
sittning af några papper eller bref... Hvar äro de? Hor
svarar att de blifvit henne frånröfvad.... Kände ni iger
stilarne? Kan ni ta på er ed alt ni kände brefskrifvarne:
handstilar? Att de ej kunde vara efterapade? Det sist-
nämnda måste alltid blifva en förmodan. Nu förutsätte
jag; alt alla edra uppgifter voro sanna... Tror inte ni all
personer, invecklade i en sådan sak, tagit alla möj!iga mått
och steg för all sälta sig i säkerhet? I thy fall, min kära
Bernhard! blottställde du dig för deras hämnd, och der
kunde bi grym nog... Har ni hört talas om hvita hä
sten. OM rosenkammarn ?,
Vid de sa förfärliga namn kände Elisabeth all sin styrk:
försvinna... hon blef likblek. . Å
Ni kan ingenting bevisan, fortfor Dittmar; till ocl
med om bref funnos, tjenade dedock aldrig till bevis
Bernhard häktas, såsom den der velat kalomniera hög
och förnäma personer, och straffas, skyldig eller ejn
Skall då konungen falla? utbrast Elisabeth i för
vilan.
. Förr uppoffrar jag lif et genmälde Bernhard.
2 OMNej! ban skall ej folta! inföll Diltmar; ag bedyra
det. Bernhard reser genast till Skåne. Fröken. och ja
da om, ty vid denna tid intröffar troligen er kammar
viga I Arboga, och hon får ej märka det minsta. Tage