ETERN REVY AF TIDNINGARNE. Ibland de hundratals olika sätt hvarpå de konservativa å ena sidan, och de så kallade verkligt fria å den andra bland våra värda kolleger inom pressen plåga sin hjerna, för att städse utfinna något ämne till skrik emot Aftonbladet, märker man nu sednast, sedan historierna om Aftonbladets försäljning förlorat sitt behag, en ny chorus från fiera håll öfver det förmenta fördömliga sätt, hvarpå Aftonbladet skall hafva bedömt den sista katastrofen med tidningen Dagligt Allehanda. Östgötha Correspondenten visar sig här, lika som förut i försäljningshistorien, vara en af de beställsammaste att skarfva ihop något efter bästa förmåga emot Aftonbladet, hvars förläggare äfven här personligen framdrages. Den nobla och samvetsgranna Östg. Corresp. finner det vara oädelt att hånle på den afväpnades och frånvarandes rygg, aldrahelst då hr Lindman af hr Hjerta alltid bemöttes med ett vänskapligt smil, så länge ;hr Lindman hade vapen i hand Från några andra håll, t. ex. Eskilstuna Allehanda, som i sitt skaplynne har mycket tycke af Östgötha Correspondenten, höres samma lamentabile emot Aftonbladet af samma anledning. Det är mycken fråga om, huruvida icke utgifyaren af det upphörda Allehanda bör kanoniseras, åtminstore måste han betraktas såsom martyr, enligt dessa tidningars åsigter, och — vi hade så när glömt det, — ÖOstg. Corresp. tillägger, att om hr Hjerta också en gång skulle falla, och större kaxe än han har gjort det, skall ingen röst numera kunna höja sig till ett deltagande ord. — Vi skulle icke hafva fallit besvärliga med upptagande af detta ämne, så föga uppbyggligt för läsaren, om de tidningar om hvilka här varit nämndt, hade aftryckt Aftonbladets klandrade artikel bredvid sina omdömen. Publiken hade då sjelf kunnat jemföra det ena det andra. Men detta, man märke det väl, hafva Östg. Corresp. och Eskilstuna Allchanda framför allt aktat sig för. Aftonbladets artikel hade sjelf utgjort bästa vederläggningen af deras skrik; och det egentliga syftemålet hade då varit förfeladt, neml. att, så vidt det på dem berodde, kunna nedsmutsa Aftonbladets och dess förläggares karakter inför den delen af publiken, som icke läst Aftonbladets artikel, eller till äfventyrs glömt bort dess innehåll, eller kunde föreställa sig att något annat öfver ifrågavarande ämne stått att läsa i Aftonbladet, som hittills undgått deras uppmärksamhet. Man kan af det ofvanstående utdraget ur Östg. Corresp. icke draga annan slutsats, än att detsamma går ut på att beteckna Aftonbladets ifrågavarande yttrande såsom cen låghet. Antingen vet hr Ridderstad icke hvad han säger, hvilket vi till hans ursäkt gerna skulle vilja antaga, eller ock finnes icke minsta rum för annan tydning, än den här nu gjorda. Men den, som framträder med en så grav beskyllning, måste antingen kunna bevisa densamma, eller ock är han sjelf en stor stackare, om icke något innu värre. Vi skulle således uppfordra Östg. Korresp. att försöka en sådan bevisning, så framt det icke här tydligen företedde sig att den i sin nuvarande ilskna sinnesstämning mot Aftonbiadet farit åstad med sina beskyllningar och sitt stora deltagande, utan att hafva egt det minsta reda på de antecedentia, som föregått katastrofen med Allehanda. Om sakförhållanden för hr Ridderstad ega så mycket värde, att han behagar inhemta närmare detaljer af dem, som allra närmast omgifvit Allehandaredaktionen, så skall han erfara, att icke blott allt hvad Aftonbladet yttrade innebar bokstaflig sanning, utan ock att detta yttrande under så beskaffade omständigheter, då en tidningsförläggare förklarar sig bankrutt en månad efter prenumerationsmedlens upptagande, utan att något deraf återbäres — att, säga vi, vårt yttrande under sådana omständigheter var förenadt med all den granlagenhet som bjudes af den bekanta regeln: res est sacra miser. Det ärsannt, man kan säga att Aftonbladet helt och hållet kunnat förbigå orsakerna till Dagligt Allehandas bankrutt; men då denna händelse naturligtvis utgjorde föremål för allmän sensation och förvåning, så förefanns häri äfven ett fullgiltigt skäl att lemna några upplysningar härom. Serskildt är det ganska väl kändt, att många beställsamma tungor voro färdiga att tolka Dagligt Allehandas fall såsom ett bevis, att de demokratiska grundsatserna icke gillas eller omfattas af opinionen här i landet. Detta hade sedan i en lång tid kunnat blifva ämne för otroligt talrika och ståtliga broderier. Det kunde då icke vara olämpligt, att, till förekommande af allt onödigt besvär härmed, påpeka hvad som utgjorde verkliga förhållandet, eller aut visserligen icke de demokratiska principernas omfattande i Dagligt Allebanda, utan sättet hvarpå detta skett, samt förläggarens egen oförmåga och oerfarenhet af publicistbestyret, varit den egentligt Verkande orsaken; om man också derjemte visserligen måste söka en bidragande deruti, att de gamla medarbetarne i Dagligt Allehanda skiljde sig derifrån och uppsatte en annan tidning, samt drogo en del