2 kyrkan. Den aktade upphofsmannen till för-
slaget af en sådan kyrkosångs införande i våra
församlingar ty-kes icke hafva gjort sig rätt
reda för ämnets sönderfallande i tvenne skilda
ämnen: 4) sång för egen uppbyggelse, under det
man sjelf sjunger; och 2) sång för andras upp-
byggelse, hvilka endast afhöra, utan att sjelf-
va deltaga i sången. Nu är det klart, att den
kyrkosång, som skall utföras af hela den ge-
mensamt sjungande församlingen, måste vara
baserad på principen af de sjungandes egna upp-
byggelse, under det de sjunga (alltså på N:o 4). Men
i psalmsång är det väl endast melodien, som
kan sägas tjena den sjungande sjelf till andakts-
full lyftning. Vore fyrstämmig sång införd, så
skulle då blott en fjerdedel af församlingen
kunna komma i åtnjutande af det egentligen
uppbyggande psalmsången medför under guds-
tiensten. De tre fjerdedelarne, som sjönge bas
och mellanstämmor, hvilka såsom sådana i de
flesta fall omöjligen ensamne i och för sig hos
den sjungande sjelf kunna ingifva någon syn-
nerlig andakt, blefve således i saknad af psalm-
sångens väsendtligast påräknade gagn; ty man
får ej antaga, att en mellanstämmas utförare
eller utförarinna i kyrkan kan alltför mycket
lyssna till sången i det hela och deraf taga in-
trycket, enär detta sidolyssnande säkert skulle
göra det för de flesta alldeles omöjligt att hålla
sig rätt inne i sin aparta stämma. Missljuden
skulle härigenom blifva oräkneliga; utom att
själens spänning till uppmärksamhet att sjunga
sin stämma rätt, skulle absorbera all annan
tanke på psalmen sjelf och känslan för andakten.
Helt annat är förhållandet med en enskild, för
kyrkosång vald och inöfvad chör, hvilken från
orgelläktaren eller altaret sjunger till den öfriga,
lyssnande församlingens uppbyggelse. Denna
sista hör då blott. Men att höra på fyrstämmig
psalmsång är något helt annat än att sjunga
den sjelf: ett sådant hörande kan medföra stor
lyftning, djup andakt. Den är således ända-
målsenlig. Chören är här icke församlingen
sjelf, utan är att betrakta blott. som ett slags
instrument, hvarifrån församlingen hemtar upp-
byggelse. Chören, såsom endast bestående af
ett litet antal, och dessutom enkom inöfvade
personer, behöfver derföre icke sjelf blifva i
saknad af andakt under gudstjensten; men den
är egentligen tjenstgörande, och dess egen an-
dakt är således att anse analog med klockarens
och prestens. Om nu detta är sant, som väl
ej kan nekas, följer, att bäst vore, det försam-
lingen i sin helhet icke alls sjönge, likasom
den icke predikar, icke messar. Skall den lik-
väl sjunga, blir förhållandet säkert andaktsful-
last, och således jemförelsevis bättre, när den
— såsom nu allmännast sker — sjunger uni-
sont. Hvarje sjungande församlingsmedlem nju-
ter då först och främst hela inflytelsen af den
uppbyggelse melodien skänker, emedan alla
sjunga melodien; och för det andra kan hvar
och en, utan fara att rubbas i sitt eget före-
drag (ja, till och med, med vinst af att stärkas,
att upprätthållas i detta), lyssna på hvad alla de
öfriga sjunga. Detta bevisar, såsom man ser,
sjelfva ofördelaktigheten af att införa fyrstäm-
migt föredrag såsom allmän kyrkosång, äfven
om utförandet vore rätt möjligt. Nu har, till
ytterligare motvigt, kongl. musikal. akad. äfven
gjort klar nära nog omöjligheten af sakens ut-
förande. — Hela denna affär kan väl ock nu
kallas på sitt sätt antiquerad; men vi hafva
icke destomindre ansett det löna mödan att
göra allmänheten uppmärksam på frågans grund,
till förekommande af vidare onödiga försök i
en sak utan gagn.
En annan pikant afdelning i denna lagsam-
linge utgöres af sjelfva kongl. musikaliska aka-
demiens stadgar, sanktionerade af konungen d.
9 Mars 4844. Denna urkunds allmängörande
har ej saknat anledning, och torde väl komma
alt bära sina frukter. Hr Södling har ackom-
pagnerat stadgarnes text med noter, i form af
upplysningar och anmärkningar öfver en mängd
saker, som enligt hans tanke skolat ske, men
icke skett, eller dock ej skett enligt stadgarne.
Det förekommer oss, att hrS. i åtskilligt här vid
lag kanske varit nog skarp; och, om han äfven på
det hela ej haft orätt, dock för litet tagit aka-
demiens medellöshet i betraktande, hvadan
klandret för det mesta drabbar sjelfva (de Fri-
gelska?) stadgarne, men mindre akademien,
hvilken ej kunnat uträtta det omöjliga, äfven
då det varit föreskrifvet. Riktigheten af alla
hr S:s anmärkningar kunna vi i öfrigt ej kon-
trollera; men anse det hela af saken förtjena
sakkunniges uppmärksamhet, måhända litet
mera, än hittills varit fallet.
Hr S. slutar sin musikaliska lagsamling med
ett utförligt supplement, innehållande flere
tänkvärda curiosa, i synnerhet egnade att in-
tressera den del af publiken, som har musik-
direktörers, klockares och organisters väl om
hjertat.
RE
— FÖRA ÅRTVG An DAT TRISS A ET: