2 kyrkan. Den aktade upphofsmannen till förslaget af en sådan kyrkosångs införande i våra församlingar ty-kes icke hafva gjort sig rätt reda för ämnets sönderfallande i tvenne skilda ämnen: 4) sång för egen uppbyggelse, under det man sjelf sjunger; och 2) sång för andras uppbyggelse, hvilka endast afhöra, utan att sjelfva deltaga i sången. Nu är det klart, att den kyrkosång, som skall utföras af hela den gemensamt sjungande församlingen, måste vara baserad på principen af de sjungandes egna uppbyggelse, under det de sjunga (alltså på N:o 4). Men i psalmsång är det väl endast melodien, som kan sägas tjena den sjungande sjelf till andaktsfull lyftning. Vore fyrstämmig sång införd, så skulle då blott en fjerdedel af församlingen kunna komma i åtnjutande af det egentligen uppbyggande psalmsången medför under gudstiensten. De tre fjerdedelarne, som sjönge bas och mellanstämmor, hvilka såsom sådana i de flesta fall omöjligen ensamne i och för sig hos den sjungande sjelf kunna ingifva någon synnerlig andakt, blefve således i saknad af psalmsångens väsendtligast påräknade gagn; ty man får ej antaga, att en mellanstämmas utförare eller utförarinna i kyrkan kan alltför mycket lyssna till sången i det hela och deraf taga intrycket, enär detta sidolyssnande säkert skulle göra det för de flesta alldeles omöjligt att hålla sig rätt inne i sin aparta stämma. Missljuden skulle härigenom blifva oräkneliga; utom att själens spänning till uppmärksamhet att sjunga sin stämma rätt, skulle absorbera all annan tanke på psalmen sjelf och känslan för andakten. Helt annat är förhållandet med en enskild, för kyrkosång vald och inöfvad chör, hvilken från orgelläktaren eller altaret sjunger till den öfriga, lyssnande församlingens uppbyggelse. Denna sista hör då blott. Men att höra på fyrstämmig psalmsång är något helt annat än att sjunga den sjelf: ett sådant hörande kan medföra stor lyftning, djup andakt. Den är således ändamålsenlig. Chören är här icke församlingen sjelf, utan är att betrakta blott. som ett slags instrument, hvarifrån församlingen hemtar uppbyggelse. Chören, såsom endast bestående af ett litet antal, och dessutom enkom inöfvade personer, behöfver derföre icke sjelf blifva i saknad af andakt under gudstjensten; men den är egentligen tjenstgörande, och dess egen andakt är således att anse analog med klockarens och prestens. Om nu detta är sant, som väl ej kan nekas, följer, att bäst vore, det församlingen i sin helhet icke alls sjönge, likasom den icke predikar, icke messar. Skall den likväl sjunga, blir förhållandet säkert andaktsfullast, och således jemförelsevis bättre, när den — såsom nu allmännast sker — sjunger unisont. Hvarje sjungande församlingsmedlem njuter då först och främst hela inflytelsen af den uppbyggelse melodien skänker, emedan alla sjunga melodien; och för det andra kan hvar och en, utan fara att rubbas i sitt eget föredrag (ja, till och med, med vinst af att stärkas, att upprätthållas i detta), lyssna på hvad alla de öfriga sjunga. Detta bevisar, såsom man ser, sjelfva ofördelaktigheten af att införa fyrstämmigt föredrag såsom allmän kyrkosång, äfven om utförandet vore rätt möjligt. Nu har, till ytterligare motvigt, kongl. musikal. akad. äfven gjort klar nära nog omöjligheten af sakens utförande. — Hela denna affär kan väl ock nu kallas på sitt sätt antiquerad; men vi hafva icke destomindre ansett det löna mödan att göra allmänheten uppmärksam på frågans grund, till förekommande af vidare onödiga försök i en sak utan gagn. En annan pikant afdelning i denna lagsamlinge utgöres af sjelfva kongl. musikaliska akademiens stadgar, sanktionerade af konungen d. 9 Mars 4844. Denna urkunds allmängörande har ej saknat anledning, och torde väl komma alt bära sina frukter. Hr Södling har ackompagnerat stadgarnes text med noter, i form af upplysningar och anmärkningar öfver en mängd saker, som enligt hans tanke skolat ske, men icke skett, eller dock ej skett enligt stadgarne. Det förekommer oss, att hrS. i åtskilligt här vid lag kanske varit nog skarp; och, om han äfven på det hela ej haft orätt, dock för litet tagit akademiens medellöshet i betraktande, hvadan klandret för det mesta drabbar sjelfva (de Frigelska?) stadgarne, men mindre akademien, hvilken ej kunnat uträtta det omöjliga, äfven då det varit föreskrifvet. Riktigheten af alla hr S:s anmärkningar kunna vi i öfrigt ej kontrollera; men anse det hela af saken förtjena sakkunniges uppmärksamhet, måhända litet mera, än hittills varit fallet. Hr S. slutar sin musikaliska lagsamling med ett utförligt supplement, innehållande flere tänkvärda curiosa, i synnerhet egnade att intressera den del af publiken, som har musikdirektörers, klockares och organisters väl om hjertat. RE — FÖRA ÅRTVG An DAT TRISS A ET: