En dyrbar balsam skall snart läka hennes och Sverges
sår. Ännu en dag, och målet är hunnet.
Sedan aftonbönen var slutad hos gref Horn, och han
återfört sin grefvinna till hennes rum, sammanträffade
Gyllenstjerna och Dittmar på besök hos honom i hans ka-
bibett. i .
Gyllenstjerna omtalade sitt möte med prinsen.
Jag undrar ej på hans oro,, svarade Horn. Åfven
mitt hjerta klappar af något dylikt ...
Det är gilvetI inföll Dittmar. Men jag trör, vi
kunna hoppas. Jag skulle kanske tvifla, om ej Torden-
sköld. ..
Mekaniskt fattade de hvarandras händer och betrak-
tade hvarann med blickar, hvilka klart uttryckte deras
triumf.
Plötsligt uppkom buller i yttre rummet... Dörrn öpp-
nades och kammartjenaren nästan störtade in..-
Förlåt, nådig herr grefve! men här är en kurir ifrån
Skåne !l
Till mig? frågade Horn.
Nej, herr grefve! Till herr geheimerådet von Dittmar.
Men han har blifvit hitvisad; och en annan lärer ban ha
i hamn och häl efter sig.- Den är till prinsessan.
Låt honom komma ... eller snarare, låt honom vänta
och tag hit hans bref! befallte Dittmar.
En lång minut förflöt, den djupaste tystnad herrskade,
knappt afbruten af ett andetag.
Kammartjenaren inkom med flera bref på en silfver-
bricka. Hvar och en grep efter sina.
Ännu en minut förflöt, innan de förmådde bryta dessa
bräckliga sigiller, som oftast äro glädjens, vänskapens och
kärlekens, men icke sällan förräderiets, dödens oeh bedröf-
velsens stumma vakter.
Ändtligen ... liksom på ett kommando-ord ... brötos
brefven, och trenne bleka, vålnadslika figurer stirrade på
hvarann.
Kungen hade lyckligt undgått alla faror, och den 18
dennes landstigit vid Trelleborg.
Prins Fredrik erhöll genast underrättelse härom, och
näppeligen kunde Dittmars anmärkning — der Krug gcehi
so lange nach Wasser, bis er bricht — lugna honom. De
sammansvurne hade gjort sig för säkra ... och den oro
de låtsat, var endast en liten maskerad, som de spelat för
hvarann.
Tidigt på morgonen derefter besökte Ulrika sin gemål
bon fann honom vaken och vid dåligt lynne.