Nåväl ingen hade justitieministerns ord blifvit mycket missförstådda, eller måste meningen af dessa ord vara, att han förenade sig med de petitionärer, som uppfordrade församlingen att åtskiljas; ty mini-: stern hade sagt till församlingen: J kunnen ickel: vara vårs medarbetare; icke ens våra förtrogne; landet väntar allt af oss, men det kan icke hlifva något af, så länge j sitten på edra bänkar. (Skratt och rörelse.) Hvad vore den egentliga tvistefrågan? De, som yrkade åtskiljandet, säga: Landet har genom presidentvalet utdömt församlingen. Men denna tolkning stod icke tillsammans med presidentens ord, som den 20 December hade sagt: Jag har förtroende till; eder,. DBeremot har ministeren sagt: Jag har icke förtroende till eder,. — På hvilken har ministeren då här anspråk att stödja sig? Är man då redan så långt kommen, att församlingen bör åtskiljas, så snart en ministår förklarar sig i opposition med densamma? Är icke detta snarare ett språk från ministårens sida, som skall uppmuntra alla intriger af partierna? Ministeren, sade han, är således icke med presidenten, icke heller med församlingen, icke heller med allmänna opinionen, ty denna vill hafva ett system, och ministeren omtalar icke sitt system. Hvem skall då här döma, om icke församlingen? (Afbrott till höger.) Ministeren har haft ett tillfälle att låta landet bedöma sin politik: det vore uti förvaltningens organisation. Men hurudana äro de utnämningar ministeren gjort? Man upprepar öfverallt, att de hafva en tendens till monarkien; att ministeren består af män, bundne af sina monarkiska antecedentia ; att den vill monarkiens återställande. Jag vill tro att detta är förtal, men så säger man. Och hvad gör ministeren för att skingra detta förtal? Den har utnämnt prefekter, valda bland den gamla förvaltning, som dukat under för tyngden af sin egen korrup-l! tion. Och slutligen har ministeren framlagt för församlingen ett lagförslag (emot klubbarne) som väckt : en djup förvåning hos alla uppriktiga och moderata sinnen. Hvad har följden varit af detta otidiga förslag? Jo, det har i den stora hufvudstaden uppväckt passioner, som slumrade (Till venster: det är sannt! mycket bra!) och ändå är församlingen färdig att understödja ministrarne, om de vilja hålla sig inom banan af den konstitution, som de indirekt våldfört: (Buller till höger; till venster: Ja! ja!) Då kabinettet sålunda förnekat sina föregående tänkesätt, uppkallar nya stormar, och hopar militär kring församlingens portar, må man då icke i tribunen omtala, hvad man öfverallt utom detta hus hör vissa personer föra i munnen, att de vilja sluta med republiken. Om dessa personer komme till denna tribun, hvad voren j, dynastiens riddare, och den konstitutionella monarkiens försvarare, då den i Februari nedsjönk vid de ruiner, som j hafven tillskapat, och bland hvilka j sielfve hafven försvunnit? (Bifall till venster.) Hvad skullen j då i dag göra med monarkien, som j sjelfva så många gånger bidragit att störta? Den skulle endast blifva ett tvedrägtsäpple mellan partierna, midt ibland landets tårar och blod. (Allmänna och långvariga bravorop.) Se här hvad landet måste veta, nemligen att republiken är dess räddning; efter Februarirevolutionen, som förorsakats just af dem, som nu förneka den, måste landet veta, att man för alltid slutat med monarkien. (Rop af: Ja! ja! Mycket bra! från många håll.) Landet måste veta, att det är i den klokt organiserade republiken, som dess välstånd för framtiden ligger. Jag är derföre öfvertygad, sade han, att det närvarande förslaget blott är ett vapen åt de partier, som vilja återställa monarkien, hvilken endast skulle blifva ett verktyg till landets ruin. (Långvarigt bifall.) Då jag vYoterar mot förslaget, tror jag mig derföre votera för republiken, för landets välfärd. Härefter talade Victor Hugo för förslaget, hufvudsakligen på den grund, att församlingen borde göra så få organiska lagar som möjligt; och menade att samma argumenter, som den föregående tal. anfört, äfven hade blifvit åberopade till stöd för provisoriska regeringens fortfarande. Att hindra upplösningen och ett nytt val, vore att misstro landet, och på botten af detta misstroende låg en farhåga för sjelfva grundprincipens bestånd. Sedan många talare, som anmält sig, derefter afstått, och hr Combarel talat om att församlingens presidentkandidat blifvit besegrad vid valet, uppsteg general Cavaignac i tribunen, hvilket väckte mycket sensation, emedan han icke på länge yttrat sig. Han sade, att det vore med djup rörelse, som han uppträdde; men han kände ett behof af att söka göra slut på den dåliga vana, som började blifva gängse, att använda orden: segrare och besegrade, om de män, som varit folkets kandidater vid de val det haft att göra. Dessa ord kunde vara passande i deras mun, som uti sådana valstrider icke sågo annat än individuella ärelystnader; men hvad oss beträffar, sade han, som äro lifvade af en verklig republikansk känsla, som med vördnad och kärlek följt detta stora prof af republikens utöfning, på hvars möjlighet många icke kunde tro på förhand, så hafva vi icke frågat hyem den utvalde var. (Mycket bra!) Mcn vi hafva uli valaktens resultat sett en stor seger, vunnen af nationen. Jag upprepar det ännu en gång, iag har icke sett någon segrare eller besegrad den 40 December, utan endast en stor seger åt nationen; och det är till försvaret af denna seger jag skall helga hela min lefnad. — Tal. nedsteg ur tribu-en under en tredubbel salfva af handklappningar och bravorop. Nägra talare yttrade sig ännu, men kort; bland hvilka Lamartine. I 4 I j 4 1 ( j 1 L j Å 1 j j j : L ; j J f S ——— X-———— m JI— PR (—G5t65ÅN5SNS5S Votering företogs slutligen, huruvida förslaget oml. församlingens åtskiljande skulle förkastas, eller öfvergå till den andra läsningen, hvilket sednare vann pluralitet med 416 röster mot 405. — Följande dags session, den 30, börjades genast med en interpellation i afseende på föregående dagens militärdemonstration. Hr Sarrans erinrade om den oro, hvaraf stadens befolkning vore intagen, och frågade konseljpresidenten hyad som kunnat vara orsaken, att öfversten vid nationalgardets G6:te legion, Forestier, som under de förfärliga junidagarna gifvit beundransvärda bevis på sin tillgifvenhet för ordningens sak, hade, under det han befann sig i spetsen för sin legion, kl. 4 föregående eftermiddag blifvit uppfordrad att begifva sig till polisprefekturen, der han ännu qvarhölls. Denne öfverste, bekymrad för de vådor, som möjligen kunde träffa nationalförsamlingen under en orolig rörelse, hyars rätta anledning ännu var obekant, hade skrifvit en biljett till församlingens president, innehållande, att om församlingen vore hotad, kunde den räkna på hans legions biträde och finna en fristad i slöjdernas konservatorium, i fall den på något sätt blefye tvungen att öfvergifva sitt sessionsrum. Han hade äfven yttrat till en förening af sina officerare, att om församlingen i dag hotades, borde de komma densamma till hjelp, likasom de skulle biträda republikens president. Han frågade derföre ministrarne, hvad orsaken kunde vara att öfversten hade blifvit arresterad, just då han hade erbjudit sin lojala medverkan åt de konstitutionella makterna? Han begärde tillika, att det bref, som general Changarnier hade skrifve ll förgamlingaene nreacsdang din uKKnlicac Ach