Jules Favre: Och då man hade slutat med dern-
ia församling, veten j emot hvem partierna då skulle
rikta sina anfall? J veten det lika väl som jag.
Det skulle då hända hvarje representant, att mino-
iteten kunde komma och säga: Jag är departemen-
Let; och i departementets namn förklarar jag, att
den och den representanten har förlorat landets för-
troende. — Vissa petitionärer hafva icke dragit i
betänkande att gå så långt, att de till och med i
allmänna lagens-namn velat ålägga församlingen att
skiljas. Det felades nästan endast en exekutionsbe-
tjent för att utföra befallningen. (Munterhet.) Dessa
manövrer hade påmint honom om den olycksaliga
dag, då församlingens värdighet våldfördes af emö-
tens inträngande i församlingen (den 45 Maj); han
hade då hört personer säga till ledamöterna: ni är
bara våra kommissionärer.
Man borde besinna, att denna församling, ehvad
man än må räsonnera om dess konstituerande eller
lagstiftande karakter, framförallt representerar den
regerande makten. Då monarkien i Februari kull
kastades genom ett fenomen, som ingen kunnat för-
utse, och som ingenting kunde hejda; då de män,
som i sin fosterlandskärlek hemtade en nödvändig
t att bjuda spetsen åt denna förfärliga belägen-
he: kallade hela landet att välja den församling,
sor. txulle representera detsamma — hvilket var då
de fu:lmäktiges uppdrag? Jo, att organisera demo-
kratien. Se der verkliga förhållandet! (Mycket bra!)
— I det ögonblick församlingen sammankallades, låg
allt i ruiner. Samhället arbetade med tusen svårig-
heter. Hafven j uppfyllt ert uppdrag att rädda?
Långt ifrån mig att vilja bålla ett loftal öfver den-
na församling inom dess eget sköte; jag frågar blott
dem, som säga att allt hvad församlingen gjort, med
undantag af sjelfva konstitutionen, är en inkrakt-
ning, om detta äfven var förhållandet när försam-
lingen nedsteg på gatorna och frälsade republiken
med priset af sitt adtlaste blod? (Sensation.)
Men nu har man tappat af detta blod så mycket
man önskar; nu vill man skicka bort församlingen.
Veten j hvarföre? Jo, emedan hon försvarar en re-
publik, som hon grundat. (Lifligt bifall till venster.)
Församlingen har fått uppdrag att återställa ordnin-
gen och tillika att hindra återkomsten af dessa mo-
narkier, som skulle falla för föraktet, om de icke
föllo i blod. (Bra!)
Om detta är församlingens uppdrag, så är frågan
icke blott om skeppet är färdigbygdt, utan om det
kan flyta säkert och uthärda stormarna, under leds
ning af em skicklig lots.
Tal. ingick härefter uti en argumentation: och vi-
sade, att församlingen, enligt art. 75 i konstitutio-
nen, var skyldig ätt fastställa de organiska lagarne.
Man hade äfven sagt, att konstituerande försam-
lingen vore för mäktig, nedtryckte den exekutiva
makten, och hindrade den att utöfva allt det goda
den tillämnat. Här vore först en ärlighetsfråga att
besvara. Månne icke, i det ögonblick då president-
skapet voterades, hela verlden förutsatte att försam-
lingen skulle fortfara att fungera bredvid presiden-
ten, till dess de organiska lagarne blifvit färdiga?
Han hade med yttersta förvåning hört justitiemini-
stern förebrå församlingen, att den befattade sig för
mycket med regeringen, och icke nog med lagstift-
ningen. Han hade likväl hört samma talare uti för-
samlingarne under monarkien yttra, att den enda
suverän, mot hvilken motståndet vore upproriskt,
vore nationens församling. Detta borde då så myc-
ket mer kunna tillämpas på närvarande församling,
som jemväl innesluter något när alla de föregående
regeringarnes parlamentariska notabiliteter. Det-är
sannt, att församlingen utgör ett hinder för något
eller för någon, som icke visar sig, men:som har
anspråk på att styra allt. (Långvarig rörelse. Tal.
syftade härmed på hr Thiers.) Men det är också
visst, att ingenting svagare finnes, än en ministör.
som står under andras beskydd.
Tal. undersökte härefter församlingens förhållande
till regeringen efter presidentvalet. Majoriteten af
församlingen hade vid detta val visserligen gifvit
sina röster åt general Cavaignac; men detta var
icke något förkastelsevotum cmot ett annat namn.
Man hade mycket påstått. att presidentens ut-
nämning utgjort en dementi åt den föregående po-
litiken; men man hade glömt, att den ansvarige
chefen för verkställande makten hade gifvit en osvik-
lig underpant åt ordningens politik, då han frälsat
samhället. (Bra! Bra!) Nej, presidentvalet innefat-
tade icke någon protest ergot den föregående politi-
ken eller mot republiken; landet hade endast fästat
sig vid ett ärofullt namn, derföre att den, som förut
uppburit detsamma så högt, utmärkt sig för sin
kärlek till folket, och minnet bäraf ännu lefde hos
folket. — Han erinrade vidare, att om församlin-
gen varit drifven af ett obehörigt maktbegär, som
man nu vill tillvita den, så hade den haft två till-
I fällen att visa detta: det ena när fråga var om sät-
tet att välja president, då församlingen hade isin
makt att besluta häröfver; det andra vid frågan om
tiden för presidentvalet, som den kunnat aflägsna.
Tal. bad härvid att få erinra om ett faktum, som
satte en glänsande krona på handiingen af den 40
IDecember: nemligen att 8 millioner valmän, på en
lenda dag varit i rörelse för en politisk handling,
Jutan att en enda oordning egt rum. Detta vare
nog att skingra den fruktan, som man från några
Tbåll sökt uppväcka. Och när valresultatet blifvit
Ikändt, månne det då fallit någon in att säga, att
,Idervid funnits segrare och besegrade? Ja, några
I voro besegrade, neml. de, hvilka -grundat sin för-
hoppning på de oroligheter, som de ansågo oskiljak-
-Itiga från valet. Dessa hade blifvit flata, och upp-
Iskjutit sina planer. Nationalörsamlingen, åter, hade
I omedelbart vändt sig till den af folket utvalde med en
-lvördnad, som alla goda medborgare borde visa ho-
-Inom. Man hade sedan hört det tal, som ban hål-
Mit efter sitt val: har det uppväckt något misstro-
slende? Nej; det har innefattat moderationens och
r fredens, på samma gång som styrkans språk.
I Af allt detta drog tal. den slutsatsen, att emellan
-Ipresidenten och församlingen en fullkomlig harmoni
a I varit rådande.
il Han öfvergick härefter till betraktande af mini-
-Isteren, men kom dervid icke till samma slutsats.
a
?
Ministrarne voro icke valde för fyra år af folket;
och man bar sett konseljer, som räckt kortare tid.
(Munterhet.) Han anmärkte härvid, för att närmare
kunna uppskatta denna ministers ståndpunkt, som
-Inu yrkade på församlingens åtskiljande, att i det
ögonblick, då presidentvalet egt rum, var fråga om