Jag dCi div CE ce ora
dömen till dess ännu ett års erfarenhet blifvit för-
värfyad, och utgången då hunnit visa, huru de fån-It
gar, som frin cellfängelset blifvit frigifne, i allmän-
het gjort tiuk af sin frihet. Jag säger i allmänhet,)
ty ingen är väl nog obillig , att af ett ransaknings-ls
cellfängelse fordra, det hvarje fånge, som blott någon,
kortare tid der varit förvarad, vid utgången derur
skulle med fångdrägten helt och hållet aflägga den
gamla menniskan. Det behöfs icke någon särdeles !
stor erfarenhet af menniskohjertats och det ondas!
natur, att inse svårigheten att till kristendom och!
samhällso återföra brottslingar, som ofta frän !!
sin tidigaste barndom blifvit uppfostrade i förakt för:
gudomlig och mensklig lag och i hat mot bättre ,;
j
I
j
L
l
L
1
lottade likar. Äfven om det kan lyckas religionslä-
raren att hos Gylika beklagansvärda medmenniskor,
under en längre fängelsetid väcka bättre känslor och
föresatser: huru lätt stranda dock icke dessa mot
den bittra verklighet, som möter fången vid dess
utgång ur fängelset! Vill man derföre hoppas något
af det andliga understöd, som lemnas fången i fån-
genskapen, si mäste man äfven, när han återfått
friheten, bispringa honom med det lekamliga under-
stöd, hvarförutan återgången till samhället blir ho-
nom nära nog omöjlig. Ledd af denna öfvertygelse
har härvarande fångvårdssällskaps bestyrelse sökt att,
så vidt möjligt varit, förskaffa tjenster och försvar
åt lösgifna fångar af begge könen, och har bestyrel-
sen haft glädjen erfara en icke så ringa framgång i
sina bemödanden i denna riktning. Sedan länsfån-
garnes inflytning i det nya cellfängelset har läns-
fängelset upphört att vara en brottets vexelundervis-
ningsskola, hvarigenom också den i ögonen fallande
gynnsamma förändring inträffat, att återfall i brotts-
lighet num sällan inträffar; då det deremot, un-
der länsfångarnes sammanvyaro i den så kallade Norr-
port nära nog hörde till ordningen för dagen, att
tillförne häktade personer vanligtvis strax efter sitt
första frigifvande återfördes till länsfängelset, för-
vunna till nya förbrytelser. Att äfven nu ett och
annat återiall någon gång inträffar, kan jag visser-
ligen icke bestrida, men jag vågar tryggt påstå, utan
fruktan att tlifva vederlagd, att då detta under ge-
mensamhe:tsfingelseperioden hörde till regeln, det nu-
mera måste böra räknas till undantagen. Sju
yngre fångar. af hvilka de sex varit i saknad af
all föräldrar och de fleste bevisligen icke till-
hört någon unling, hafva med eget begif-
vande qvarstannat i länsfängelset någon tid, för
att undervis h beredas till sin första nattvards-
gång. Af hade ynglingen N. B., 25 år
gammal, tvycnon? gånger blifvit straffad med hög-:
sta kroppssiraif för stöld å mark, och ynglingen L.
L., 48 år nal, likaledes tvenne gånger under-
gått bestroftning för stöld. Efter något mer än fyra
månaders beredelse blefvo de delaktige af H. H.
Nattvard, och uttogos ur häktet i Maj månad 1847
af enskilte menniskovänner, i hvilkas tjenst de se-
dermera oafbrutet uppfört sig troget och väl. Flic-
kan ÅA. M. II, 47 är gammal. af såkallad tattare-
slägt, hade en längre tid vistats hos den mest van-
frejdade a : sa stam i detta län, och hade hon
under hele denna tid med sin husbondes unge, okon-
firmerade on Iefyat i ett uppenbart osedligt förhål-
lande. Som försvarslös hade hon förut varit häktad
härstädes, men denna gång var hon tilltalad för del-
aktighet i ett rån, hvarifrån hon dock frikändes.
Liksom de fleste af sin stam ådagalade hon i bör-
jan mycken obenägenhet för att lära läsa, samt ett
falskt och skrymtaktigt lynne. Under loppet af ett
halft års var hon föremål för min dagliga un-
dervisning i salighetsläran, men först småningom
lyckades det mig att vinna hennes förtroende, och
förmå henne til uppriktighet: I Juli månad 4847
erhöll hon, efier att hafva blifvit i fångelsel admit-
terad till H. HH. Nattvard, tjenst hos en aktnings-
värd bondfamilj här i länet. Väl visade hon sig i
början lat, ineu hon har sedermera fått lust för ar-.
bete, samt uppfört sig troget och väl, oaktadt hen-l
;
nes mor, som jemte hennes syster för närvarande
sitter häktit! h ides, lär hafva försökt att förmå
henne till att rymma ur tjensten, och vara sig följ-!
loppet af sistlidet år hafva fyra
unga personer, trenne gossar och en flicka, blifvit
beredda, och tronne admitterade till H. H. Nattvard.
De sednarc. hafva blifvit på fångvårdssällskapets be-
kostnad försedde med kläder, och utsatte i tjenst,
hvari de uppfört sig ärligt och sitt husbondefolk till
nöjes. Antal! af öfrige fångar, som i länsfängelset
blifvit väckta till besinning af sin brottsliga vandel,
och sedermera återvändt till samhället samt ådaga-
lagt ett fö adt uppförande, har varit ganska be-
tydligt; hvarföre det också ligger utom ändamålet
med denna berättelse, samt till och med utom möj-
lighetens gränser att redogöra för dem alla. Jag har
endast exempelvis velat anföra de ofvannämnde natt-
vardsbarnen, :som de der företrädesvis varit före-
mål för min omvårdnad, för att derigenom söka åda-
galägga att ransakningscellfängelserna, jemte det de,
enligt hvad silmänt blifvit vitsordadt, uppfylla sin
ursprungliga och närmaste bestämmelse att förmå
fången till en snar bekännelse, och dymedelst för-
korta brottr:3!sprocesserna, äfven i egenskap af verk-
liga förbät nstalter skulle kunna tjena till att,
åtminstone igon mån, ersätta bristen af rädd-
ningshus, i händelse kongl. styrelsen behagade göra
detta, enligt min åsigt, vigtiga ämne till föremål för
dess upplysta skärskädande. En dylik tanke skulle,
åtminstone vid detta länsfängelse, utan synnerlig
svårighet kunna låta realisera sig. Fångnumerären
har nemligen under loppet af det sednast förflutna
året så betsdligen minskats, att oaktadt lösdrifvarne,
som numera förvaras i cellfängelset, varit nära nog
- lika talrika som under de närmast föregående åren,
likväl öfverhufyud taget mer än halfva antalet af
celler stått obogagnadt. När härtill lägges den om-
ständigheten, att sjukligheten i fängelset aldrig varit
af den farliga art, att de tvenne i öfvervåningen åt
sjakvården disponerade rummen ansetts för detta
ändamäl vara nödvändiga, så skulle dessa rum kunna
anslås och inredas till läs- och arbetsrum för fån-
gelsets vanvärdade barn. Derigenom skulle utan
någon synnertig kostnad, eller förändring i förhan-
denyarande lokala förhållanden, en afdelning af läns-
fängelset kunna upplåtas till räddningshus åt för-
svarslösa och vanvårdade barn, hvilka här kunde
erhålla den undervisning och uppfostran, som för
deras inträde i samhället, och bildning till hederliga
och nyttiga samhällsmedlemmar vore erforderlig.
Undertecknad är fullt förvissad, att om detta för-
slag till sin ide lykades vinna kongl. styrelsens bi-
fall, och sedermera, utveckladt i sina nödiga detal-
jer, sattes i verkställighet, skulle åtskilliga medlem-
mar af härvarande fångsällskap icke undandraga sig,
att, så vidt deras tid medgäfve, biträda mig i un
deryvisningens bestridande och. barnens öfriga uppfo-
strån och omvårdnad. I en tid,sådan som den när-
vsrande, då brottslingar och proletärer nära nog blif-
vit en samhällsmakt, som med hvarje dag hotar att
blifva mer och mer farlig för samhällets eget bestånd
och förkofran, torde i min tanke icke för mycket
uppmärksamhet kunna egnas åt en förbätting i dessa
vanlottade menniskors olyckliga belägenhet; och jag
är öfvertygad, att en omvårdnad om dylika vilseförda
och beklagansvärda likar, lika fri från barbarisk grym-
het som klemig hjertnupenhet, snart nog skulle i
vårt land, hand i hand med den förbättrade fattig-
vård, hvaraf vi redan kunna glädja oss, åstadkomma
os anda förändring i de boklaolioa förhållan-
aktig. — I