Jag dCi div CE ce ora dömen till dess ännu ett års erfarenhet blifvit förvärfyad, och utgången då hunnit visa, huru de fån-It gar, som frin cellfängelset blifvit frigifne, i allmänhet gjort tiuk af sin frihet. Jag säger i allmänhet,) ty ingen är väl nog obillig , att af ett ransaknings-ls cellfängelse fordra, det hvarje fånge, som blott någon, kortare tid der varit förvarad, vid utgången derur skulle med fångdrägten helt och hållet aflägga den gamla menniskan. Det behöfs icke någon särdeles ! stor erfarenhet af menniskohjertats och det ondas! natur, att inse svårigheten att till kristendom och! samhällso återföra brottslingar, som ofta frän !! sin tidigaste barndom blifvit uppfostrade i förakt för: gudomlig och mensklig lag och i hat mot bättre ,; j I j L l L 1 lottade likar. Äfven om det kan lyckas religionsläraren att hos Gylika beklagansvärda medmenniskor, under en längre fängelsetid väcka bättre känslor och föresatser: huru lätt stranda dock icke dessa mot den bittra verklighet, som möter fången vid dess utgång ur fängelset! Vill man derföre hoppas något af det andliga understöd, som lemnas fången i fångenskapen, si mäste man äfven, när han återfått friheten, bispringa honom med det lekamliga understöd, hvarförutan återgången till samhället blir honom nära nog omöjlig. Ledd af denna öfvertygelse har härvarande fångvårdssällskaps bestyrelse sökt att, så vidt möjligt varit, förskaffa tjenster och försvar åt lösgifna fångar af begge könen, och har bestyrelsen haft glädjen erfara en icke så ringa framgång i sina bemödanden i denna riktning. Sedan länsfångarnes inflytning i det nya cellfängelset har länsfängelset upphört att vara en brottets vexelundervisningsskola, hvarigenom också den i ögonen fallande gynnsamma förändring inträffat, att återfall i brottslighet num sällan inträffar; då det deremot, under länsfångarnes sammanvyaro i den så kallade Norrport nära nog hörde till ordningen för dagen, att tillförne häktade personer vanligtvis strax efter sitt första frigifvande återfördes till länsfängelset, förvunna till nya förbrytelser. Att äfven nu ett och annat återiall någon gång inträffar, kan jag visserligen icke bestrida, men jag vågar tryggt påstå, utan fruktan att tlifva vederlagd, att då detta under gemensamhe:tsfingelseperioden hörde till regeln, det numera måste böra räknas till undantagen. Sju yngre fångar. af hvilka de sex varit i saknad af all föräldrar och de fleste bevisligen icke tillhört någon unling, hafva med eget begifvande qvarstannat i länsfängelset någon tid, för att undervis h beredas till sin första nattvardsgång. Af hade ynglingen N. B., 25 år gammal, tvycnon? gånger blifvit straffad med hög-: sta kroppssiraif för stöld å mark, och ynglingen L. L., 48 år nal, likaledes tvenne gånger undergått bestroftning för stöld. Efter något mer än fyra månaders beredelse blefvo de delaktige af H. H. Nattvard, och uttogos ur häktet i Maj månad 1847 af enskilte menniskovänner, i hvilkas tjenst de sedermera oafbrutet uppfört sig troget och väl. Flickan ÅA. M. II, 47 är gammal. af såkallad tattareslägt, hade en längre tid vistats hos den mest vanfrejdade a : sa stam i detta län, och hade hon under hele denna tid med sin husbondes unge, okonfirmerade on Iefyat i ett uppenbart osedligt förhållande. Som försvarslös hade hon förut varit häktad härstädes, men denna gång var hon tilltalad för delaktighet i ett rån, hvarifrån hon dock frikändes. Liksom de fleste af sin stam ådagalade hon i början mycken obenägenhet för att lära läsa, samt ett falskt och skrymtaktigt lynne. Under loppet af ett halft års var hon föremål för min dagliga undervisning i salighetsläran, men först småningom lyckades det mig att vinna hennes förtroende, och förmå henne til uppriktighet: I Juli månad 4847 erhöll hon, efier att hafva blifvit i fångelsel admitterad till H. HH. Nattvard, tjenst hos en aktningsvärd bondfamilj här i länet. Väl visade hon sig i början lat, ineu hon har sedermera fått lust för ar-. bete, samt uppfört sig troget och väl, oaktadt hen-l ; nes mor, som jemte hennes syster för närvarande sitter häktit! h ides, lär hafva försökt att förmå henne till att rymma ur tjensten, och vara sig följ-! loppet af sistlidet år hafva fyra unga personer, trenne gossar och en flicka, blifvit beredda, och tronne admitterade till H. H. Nattvard. De sednarc. hafva blifvit på fångvårdssällskapets bekostnad försedde med kläder, och utsatte i tjenst, hvari de uppfört sig ärligt och sitt husbondefolk till nöjes. Antal! af öfrige fångar, som i länsfängelset blifvit väckta till besinning af sin brottsliga vandel, och sedermera återvändt till samhället samt ådagalagt ett fö adt uppförande, har varit ganska betydligt; hvarföre det också ligger utom ändamålet med denna berättelse, samt till och med utom möjlighetens gränser att redogöra för dem alla. Jag har endast exempelvis velat anföra de ofvannämnde nattvardsbarnen, :som de der företrädesvis varit föremål för min omvårdnad, för att derigenom söka ådagalägga att ransakningscellfängelserna, jemte det de, enligt hvad silmänt blifvit vitsordadt, uppfylla sin ursprungliga och närmaste bestämmelse att förmå fången till en snar bekännelse, och dymedelst förkorta brottr:3!sprocesserna, äfven i egenskap af verkliga förbät nstalter skulle kunna tjena till att, åtminstone igon mån, ersätta bristen af räddningshus, i händelse kongl. styrelsen behagade göra detta, enligt min åsigt, vigtiga ämne till föremål för dess upplysta skärskädande. En dylik tanke skulle, åtminstone vid detta länsfängelse, utan synnerlig svårighet kunna låta realisera sig. Fångnumerären har nemligen under loppet af det sednast förflutna året så betsdligen minskats, att oaktadt lösdrifvarne, som numera förvaras i cellfängelset, varit nära nog lika talrika som under de närmast föregående åren, likväl öfverhufyud taget mer än halfva antalet af celler stått obogagnadt. När härtill lägges den omständigheten, att sjukligheten i fängelset aldrig varit af den farliga art, att de tvenne i öfvervåningen åt sjakvården disponerade rummen ansetts för detta ändamäl vara nödvändiga, så skulle dessa rum kunna anslås och inredas till läsoch arbetsrum för fångelsets vanvärdade barn. Derigenom skulle utan någon synnertig kostnad, eller förändring i förhandenyarande lokala förhållanden, en afdelning af länsfängelset kunna upplåtas till räddningshus åt försvarslösa och vanvårdade barn, hvilka här kunde erhålla den undervisning och uppfostran, som för deras inträde i samhället, och bildning till hederliga och nyttiga samhällsmedlemmar vore erforderlig. Undertecknad är fullt förvissad, att om detta förslag till sin ide lykades vinna kongl. styrelsens bifall, och sedermera, utveckladt i sina nödiga detaljer, sattes i verkställighet, skulle åtskilliga medlemmar af härvarande fångsällskap icke undandraga sig, att, så vidt deras tid medgäfve, biträda mig i un deryvisningens bestridande och. barnens öfriga uppfostrån och omvårdnad. I en tid,sådan som den närvsrande, då brottslingar och proletärer nära nog blifvit en samhällsmakt, som med hvarje dag hotar att blifva mer och mer farlig för samhällets eget bestånd och förkofran, torde i min tanke icke för mycket uppmärksamhet kunna egnas åt en förbätting i dessa vanlottade menniskors olyckliga belägenhet; och jag är öfvertygad, att en omvårdnad om dylika vilseförda och beklagansvärda likar, lika fri från barbarisk grymhet som klemig hjertnupenhet, snart nog skulle i vårt land, hand i hand med den förbättrade fattigvård, hvaraf vi redan kunna glädja oss, åstadkomma os anda förändring i de boklaolioa förhållanaktig. — I