SLUTORD I FRÅGAN OM FÖRLAGSRÄTTEN
TILL EXERCIS-REGLEMENTET.
Hr öfverstelöjtnanten m. m. Hazelius har i Af-
tonbladet för den 24 Januari (M 149) afgifvit sitt i
Aftonbladet den 43 s. m. antydda syaromål på
den af mig i samma blad den 40 Jan. (J4 7) af-
-gifna species facti, hvari jag visat, att hr öfverste-
löjtnanten, oaktadt han förut i reglementskommit-
ten bestridt öfvertagelse af förlagsrätten till nya
exercisreglementet åt enskild man, likväl sedermera
sjelf derå gjort anbud samt denna förlagsrätt öf-
vertagit.
Jag har visserligen redan i Aftonbladet den 45
Jan. (JM 44) så tydligen visat det ogrundade uti hr
öfv.-löjtn:s föregifvande: att hans omförmälda ogil-
lande icke angätt sjelfva reglementet, utan al-
lena den upplaga deraf; som skulle utgöra ett
försöks- eller förslags-reglemente, att någon vi-
dare förklaring deröfver å min sida kunde anses
öfverflödig, enär hr öfv.-löjtn. icke kunnat veder-
lägga förhållandet, eller ens sökt att göra det, på
annat , sätt, än gerom inblandandet af en mängd
för hufvudfrågan alldeles främmande personer och
omständigheter. Meh just detta, då det skett med
åsidosättande af allt afseende på vissa faktiska för-
hållanden, som utvisa helt annat än hvad hr öfv.-
löjtnanten uppgifver, har gjort det nödvändigt för
mig att afgifva dessa slutord, hvilka, då de bestyr-
kas med handlingar, torde lemna den säkraste led-
ningen för sakens bedömande, och således bäst upp-
fylla det enda ändamål jag åsyftar, nemligen att
sätta allmänheten i tillfälle att oväldigt bedöma det
af mig anmärkta förfarandet.
Hr öfverstelöjtnantens stilistiska förmåga kan ej
ingifva mig den terreur panique, som den stun-
dim synes hos alltför många åstadkomma; jag an-
sr den, liksom all annaf dylik makt, endast då
betyda något, när den användes för en god sak, I
slutföljd härmed hyser jag den förhoppning, att hvad
jag kommer att anföra skall så inverka på hvarje
sundt omdöme, om det tager intryck af sanning i
ord, rätt i handling, att den helgongloria, hvar-
med hr öfy.-löjtn. genom sitt afgifna svaromål sökt
omnhvärfva sig, kommer att undergå en ganska be-
tydelsefull förvandling.
Öfverstelöjtnanten anför i början af sin replik, att
jag i min mot honom riktade artikel vbegynner med
a:t uppräkna mina egna förtjenster,, c. Härtill
vill jag endast svara: att hvar och en, som i min
art. verkligen vill finna hvad den afser, lärer inse,
att för sakens fullständiga bedömande det varit nö-
digt ådagalägga min behörighet till. den för mig
ifrågasatta förlagsrätten. Och så framt öfv.-löjtn.
H. endast haft för afsigt att i sin replik hålla sig
till sak, eller till hvad honom personligen rörer,
eller till hvad han öppet och ärligt velat bestrida,
så kan hr öfv.-löjtn:s insinuation i denna del icke
anses annorlunda än obehörig och afledande från
ämnet.
. Öfverste-löjtnant Hazelius inför en spiller ny sak
på scenen, nemligen 1844 års P. M. i infanteri-
exersisen. Öfvlöjtn. har visserligen härigenom lem-
nat eft af mig icke oväntadt prof på sin taktiska
skicklighet, då han har sig fullständigt bekant öm-
tåligheten vid att upptaga den sålunda kastade hand-
sken. Jag skulle dock, detta oaktadt, med fullt förtro-
ende till dagens lösen, ej ett ögonblick tvekat att göra
det, hälst jag alltid gillat P. M. syfte, om icke
detta upptagande, såväl som mycket annat af hvad
öfvlöjtn. H:s artikel innehåller, vore helt och hållet
främmande för sjelfva saken: Öfvlöjtn. Hazelii för-
farande i frågan om förlagsrätten till exercis-
reglementet. Det enda jag härvid ej vill lemna
oanmärkt, är att-öfv.löjtn. Hazelius genom sina ytt-
randen i detta ämne, af hvilka påtagligen visar sig
att öfylöjtn. anser att man i P. M. återfinner, ehuru
mindre fullständigt, allt hvad i exercis-reglementet
förekommer, tydligen ådagalägger sin obekantskap
