MAD PRB TMS MISMM OS vIfaMa SA MOSSEMM MEJ VIAM ME Sv
ket mindre bittert.
Skollärare från landsorten.
EEE
RÄTTEGÅNGS- ocH POLISSAKER.
Målet angående fru Deland, inspektoren Eöhr
och hushållerskan Nilsson, anklagade och
dömda för äktenskapsbrott, sjelfmord och
medverkan dertill, m. m.
(Forts. fr. gårdagsbl.)
På framställd fråga af rätten om Clara Törnqvis
hade burit bref mellan frun och inspektoren Löhr.
svarade hon, att hon en dag blifvit både af dessa
begge och af mamsell Nilsson, hvar för sig, ombedd
att från väggen i ett kabinett framdraga en hörn-
soffa, bakom hvilken ett bref hade fallit ned. Vitt-
net hade framtagit brefvet den 3 Jan. och burit det
till Löhr, som öppnat det, hvarvid vittnet sett att
konvolutet innehöll tre skrifna ark postpapper. När
vittnet hade för fru Deland omtalat, att hon lemnaf
brefvet till Löhr, svarade frun att hon icke läst det
Vittnet hade berättat detta för Löhr, som då skickat
henne med brefvet ned till frun; om denna sedar
läste det visste vittnet icke. (Det har blifvit upp-
lyst, att detta bref var skrifvet och adresseradt till
hr Delands svåger, teaterdirektören Hessler.)
Samma dags e. m. hade vittnet af frun erhållit er
hopviken lapp att lemna till Löhr, som icke gifvif
svar derå. På aftonen före kl. 8 hade frun åtei
bedt vittnet bära en skrifven lapp till Löhr och till-
sagt henne, att hon skulle få svar. IL. hade svarat
ja, efter maten skall det lemnas,. Då Clara frågat
hvad?, hade L. sagt att det var en biljett. Vitt
net hade framfört L:s svar, utan förklaringen, til
frun.
Straxt efter aftonmåltiden hade mamsell Nilssor
kommit in i salen, gråtit och lefvat förskräckligt
under förevändning att hon vore plågad af tandvärk
När vittnet frågat henne hvad som var å färde, hade
hon svarat: det är slut med Löhr, och straxt deref.
ter tillagt: han har tagit in,. Men som mamsel
ofta brukat lefva på samma sätt och berätta osann:
historier samt hafva galenskaper för sig, så hade
villnet först icke trott henne. Mamsellen gick upr
till Löhr och sprang sedan ut och in i rummet.
En afton under julhelgen hade Löhr af vittnet be
gärt ett par bitar socker, som vittnet gifvit honom
Han hade på dem slagit några droppar ur en flaske
och tagit in detta.
Pigorna Lotta Ljunggren och Johanna Wahl
ström, den ena skötande ladugården, den andra nys:
kommen till Aludden, hade ingenting att upplysa.
DBrängen Johan Berlin hade af sin husbonde, hi
Deland, den 3 Januari blifvit tillsagd att bevake
mamsell Nilsson på hennes kammare. Dit inkom-
men hade han funnit henne ligga gråtande på golf.
vet. Då han sagt henne, att han vore satt att hålls
vakt öfver henne, hade hon hotat att kasta sig u!
genom fönstret. Emellertid hade hon stigit upp och
stödt sig mot vittnet samt en innevarande stadstje-
nare, men hastigt som cen fisk sprungit till fön-
stret, slagit upp det och försökt kasta sig ut. Hor
hade likväl icke hunnit komma ut med mer är
halfva kroppen, förrän karlarne fått tag i henne:
kjortlar och dragit henne tillbaka.
(Hushållerskan Nilsson afbröt här vittnesförhörefl
med den förklaringen öfver orsaken till detta försök,
att hr Deland hade slagit henne för att förmå hennc
till bekännelse; att hon för att undgå vidare miss-
handling hade gömt sig på vinden; och att hon icke
velat vara ensam med en karl, som hr Deland hade
makt att bortvisa om han ville.)
Vittnet medgaf, att Nilsson hade yttrat fruktan ij
sistnämnde afseende och berättade derjemte att mam-
sellen äfven uppgifvit såsom anledning till sitt för-
sök att störta sig ut genom fönstret (som ligger i en
vindsvåning, temligen högt öfver marken), att hon
hade mycket att frukta för, som hon hade varit del-
aktig uti och kunde fastna förs. Direktör Deland
hade sedermera kommit upp i rummet och då sagt
henne, att han icke ville röra henne med sin hand.
Nilsson hade tagit ur en låda en bundt penningar
och ett snöre, hvilket sednare hon satt om halsen,
yttrande: detta kan också bli min död om jag vill,
men sedan lindat om penningarne, dem hon stoppat
i sin ficka. Vid polisförhöret hade de fråntagits henne
och hon blifvit förklarad skyldig att träda i häkte.
Äfven nu hade vittnet fått befallning att bevaka
henne i pigkammaren på nedra botten, men hade
aflägsnat sig från henne två timmar under natten,
i anseende till ett direktören Deland påkommet sjuk-
domsfall. Kl. 4—35 om morgonen hade Nilsson bedt
vittnet att få gå upp på sitt rum för att skilja sina
och sitt husbondfolks kläder, hvilket han tillåtit.
Dit uppkommen hade hon bedt honom göra upp eld i
kakelugnen; han hade gått ned efier ved och åter
kommen funnit en mängd små pappersiappar på
golfvet. Med dessa hade han tändt veden; de hade
ej varit större än nageln och han hade ej kunnat
läsa hvad som var skrifvet på dem, Vittnet hade
ej velat elda med dem, emedan det fruktat att pap-
peren kunde vara farliga att bränna, men hushål-
lerskan hade svarat: nej, det är sönderrifna räk-
ningar, som kunna vara farliga för mig). Nilsson
hade under vittnets vaktgöring ofta upprepat att
bon gjort sin husbonde så mycket ondt, att hon ej
kunde få förlåtelse derför,.
Bothilda Nilsson uppgaf, att hon under det eld
brann i kakelugnen hade ditkastat den förut om-
nämnda struten, som innehållit ett i hennes tanka
skadligt ämne; men drängen Berlin försäkrade att
han, Hela tiden som eld brann, hade uppehållit sig
vid kakelugnen, så att han icke skulle kunnat undgå
att märka om Nilsson dit inkastat någonting, och
att hon icke gjort det. )
) Till Bothilda Nilssons berättelse att hon af fru
Deland skulle hafva fått en kanna med någonting
farligt uti att slå ut samt ett pulver att förvara,
bör läggasjatt hon säger sig tredjedagen hafva funnit,
det frun i hennes byrålåda tagit en delaf ofvan-
nämnde struts innehåll, hvilket synts deraf att
något pulver hade varit spildt i lådan. Förden-
ckull hanckranadac nå hatton af lådan allt dann