massa. Krigsministtrens hotell stormades och it
den der gömda ministern Latour, som ådragit
sig starka misstankar att hafva haft en hemlig !
förrädisk korrespondens med Jellachich, fram-l:
släpades ur sitt gömsle och dödades af den ur-l
sinniga pöbeln. Under det striden fortsattes på
gatorna, afsände ministerrådet till riksdagens
president, Strohbach, en uppmaning att sam-
mankalla riksdagen; men denna begäran afslogs,
emedan presidenten icke höll saken för trän-
gande. Sedan förklarade v. Strohbach i mi-
nisterrådet, att han ej vore fri, hvarefter han
begaf sig på flykten med alla öfriga czechche-
fer och galizier. Vice-presidenten Smolka
sammankallade då riksdagen; en deputation af-
gick till Schönbrunn, för att bedja kejsaren om
utnämnande af en populär minister. Kejsaren
biföll att intaga de omtyckta ministrarna Dobbl-
hoff och Hornbostel i det nya kabinettet. Nå-
gra timmar sednare lemnade han Schönbrunn
och efterlemnade ett budskap af hotande in-
nehåll. På slutet af denna skrifvelse förkla-
rade kejsar Ferdinand, att han ämnade snart
sända, sin förtryckta hufvudstad hjelp mot
anarkin. Den kejserliga familjen begaf sig nu
till Olmätz, der operationsplanen mot Wien
utkastades. Jellachich, som vändt sig med hela
sin kroatarm emot Pesth, ändrade plötsligt
kurs och marscherade direkte mot Wien. Furst
Windisch-Grätz, som erhöll högsta befälet öf-
ver de kejserliga trupperna, samlade de böh-
miska armåkårerna och ställde likaledes kursen
på Österrikes hufvudstad. Förgäfves gjorde
riksdagen åtskilliga bemedlingsförslag; man sva-
rade: att riksdagens öfverläggningar icke vore
fria, och att man skulle vidtaga åtgärder
till dess beskydd. Sednare afsändes deputatio-
ner från riksdagen och stadens korporationer,
men lyckades ej vinna företräde hos ministern
Wessenberg. Kejsaren var under tiden full-
komligt inneslulen af sin omgifning och otill-
gänglig för hvar och en, som icke stod i för-
bindelse med kamarillan. Emedlertid samman-
drogo sig de kejserliga trupperna kring Wien.
Staden hade rustat sig till försvar; en littera-
tör, Messenhauser, var utnämnd till öfverkom-
mendant för nationalgardet och ledde försvars-
anstalterna. Sedan furst Windisch-Grätz utan
påföljd uppfordrat till kapitulation, börjades
anfallet den 23. Under 8 dagars tid fortfor
striden. Stadens befolkning gjorde sitt bästa;
men ammunition och lifsförnödenheter började
tryta. Den väntade hjelpen af ungrarne kom
ej i rätt tid, såsom det vill synas i följd af de
ungerska oflicerarnes vägran att gå öfver grän-
sen. Staden fann sig nödsakad att, sedan den
uthärdat ett häftigt bombardemang, gilva sig
på nåd och onåd. Den 1:sta November inryckte
Windisch-Grätz i Wien och proklamerade be-
lägringstillstånd och ståndrätt. Ofverkommen-
danten Messenhauser, som flyktat, hlef ertap-
pad och skjuten. Samma sorgliga lott drab-
bade riksdagsombudet Robert Blum från Leip-
2zig. Liksom till hån mot det tyska parlamen-
tet och rikslagens föreskrift om de deputera-
des okränkbarhet, afrättades äfven han. Ännu
minga flera rönte samma öde; icke blott del-
tagare i striden, utan äfven tidningsredaktörer
och andra skriftställare, som försvarat folkets
sak skriftligt eller muntligt. — Kejsaren hade
inställt riksdagen och förlagt densamma till
Kremsier. Hofpartiets afsigt var att skilja de
deputerade från hufvudstadens revolutionära
område. Uti en liten stad, afskuren från den
stora europeiska, politiska nyhetsströmmen,
skulle densamma blifva ett medgörligt verktyg
i reaktionens hand. Den 22 November öpp-
nades församlingen i Kremsier. Det slaviska
elementet var der, mer än någonsin, öfvervä-
gande, och oppositionen mot Windisch-Grätz
och Jellachichs herravälde var vacklande och
vanmäktig. I början af December öfverraska-
des man af en ny vigtig tilldragelse. Kejsa-
ren, förmodligen trött vid det ömkliga spel,
som bedrifvits med-honom, på bekostnad af
hans popularitet, af en hämndlysten kamarilla,
nedlade den. 2 December.i., Olmätz sixckrvYsL
till erkeherliginnan Sofie. Jellachich och Win-
disch-Grätz bibehöllos på sina poster, och kri-
get mot Ungern börjades. När Ungern blifvit
fullkomligt kufvadt, kunde man anse det med
reaktionen förbundna slavpartiets seger vara
fullständig.
Vi lemnade Preussen vid den Auerswaldska
ministerens fall. Konungen syntes icke böjd
att af medlemmar ur kammaren sammansätta
den nya ministeren. General v. Pfuel fick upp-
drag att bilda ett kabinett och hr Eichmann,
en ifrig anhängare till regeringen före den 418
Mars, hade blifvit kallad. Denna underrättelse
föranledde den största bestörtning i Berlin.
Man ställde detta val i sammanhang med flera
andra omständigheter. Så t. ex. hade general
Wrangel fått sig uppdragen öfverbefälhafvare-
beställningen i Markerna, en hittills okänd post.
Den nye befälhafvaren hotade med militäriskt
insripande mot anarkien, med förbigående af
borgarbeväpningen. Det var kändt, att i Puts-
dam liksom i Wien ett parti trängde sig mellan
konungen och folket, och att detta parti hade
utsett den Pfuelska ministeren till verkställare
af sina plner. Såsom bundsförvandter till detta
parti uppträdde en stor del af byråkratien, som,
ehuru besegrad i Mars, genom de sedan vexlande
ministerernas bekymmerslöshet och brist på poli-
tiska insigter hade kommit till nytt inflytande.
— Men man misstog sig om den nya minister-
presidenten. Han hade knappt kommit i be-