i salen ... Med fasta steg, hämmad andedrägt, samman. knipta läppar, framgick hon till bordet. Under dödskampen hade ynglingens ansigtsdrag gruflig förvridits, men den segrande engelns sista milda vidrörande hade åter utplånat det ... Stum betraktade hon dessa stelnade drag. Blott hell litet darrade den moderliga handen, då hon tillbakavek skjortkragen, och fästade stirrande blickar på det djupa såret i halsen, betäckt med en plåsterrimsa. Hon lade sina fingrar på såret och svor en fruktansvärd ed, att hämnas detta sår, att hämnas det igenom tid och evighet. Derefter lutade hon sig ned, kysste de kallnade läpparne, betraktade den aflidne, som ville hon för evigt inprägla denna syn i sitt hjerta, betäckte honom åter med lakanet, och aflägsnade sig med samma fasta lugn, som hon kommit. Först i dörrn stannade hon, såg sig ännu en gång om ... Hennes bröst tycktes vilja höja sig till en suck, men hon qväfde den, nedfällde den svarta krusflorsslöjan, och återgick till sitt rum utan att svigta. Om något kunde ursäkta den beklagansvärda modrens brottsliga hämndlystnad, så var det den villfarelse, i hvilken hon sväfvade, angående den rätta orsaken till sin sons död. I det han föll hade han sagt att Bernhard skulle få sin egen lön af Elsa; under feberyrseln förespeglade honom svartsjukan, att Bernhard var hennes förklarade älskare. Men i dödsstunden, i denna vigtiga stund. då allt jordiskt försvinner, såg han allting klart, såg följderna af hvad han sagt, och hans fruktlösa bemödanden att tala, att erkänna Bernhards oskuld, ökade hans plågor och uppfyllde hans själ med förtviflan ... Under den förskräckligaste ansträngning framstötte han ändtligen ordet... oskyldig. Modren trodde då, att han beklagade sig öfver sin förtidiga, oskyldiga död. Den döende menade Bernhard. Friherrinnan begaf sig derefter genast till prinsessan, hvilken hon knäböjande anropade om rättvisa, om hämnd öfver sin sons mördare. g Prinsessan uppreste henne, och biföll så mycket hellre hennes begäran, som allt hvad hertigen af Holstein tillhörde väckte hennes afsky; och Bernhard var, som vi veta, anställd hos hertigen. Hon afsände en page och anhöll om ett samtal med sin gemål. Han kom. Friherrinnan gjorde ett nytt knäfall. Prinsen, till hvars egenskaper man med skäl kunde räkna ett förbindligt, artigt ochj inställsamt väsende, beklagade på det högsta att han ej kunde uppfylla bennes önskon. Han