i salen ... Med fasta steg, hämmad andedrägt, samman.
knipta läppar, framgick hon till bordet.
Under dödskampen hade ynglingens ansigtsdrag gruflig
förvridits, men den segrande engelns sista milda vidröran-
de hade åter utplånat det ...
Stum betraktade hon dessa stelnade drag. Blott hell
litet darrade den moderliga handen, då hon tillbakavek
skjortkragen, och fästade stirrande blickar på det djupa
såret i halsen, betäckt med en plåsterrimsa. Hon lade
sina fingrar på såret och svor en fruktansvärd ed, att
hämnas detta sår, att hämnas det igenom tid och evighet.
Derefter lutade hon sig ned, kysste de kallnade läpparne,
betraktade den aflidne, som ville hon för evigt inprägla
denna syn i sitt hjerta, betäckte honom åter med lakanet,
och aflägsnade sig med samma fasta lugn, som hon kom-
mit. Först i dörrn stannade hon, såg sig ännu en gång
om ... Hennes bröst tycktes vilja höja sig till en suck,
men hon qväfde den, nedfällde den svarta krusflorsslöjan,
och återgick till sitt rum utan att svigta.
Om något kunde ursäkta den beklagansvärda modrens
brottsliga hämndlystnad, så var det den villfarelse, i hvil-
ken hon sväfvade, angående den rätta orsaken till sin
sons död. I det han föll hade han sagt att Bernhard
skulle få sin egen lön af Elsa; under feberyrseln förespeg-
lade honom svartsjukan, att Bernhard var hennes förkla-
rade älskare. Men i dödsstunden, i denna vigtiga stund.
då allt jordiskt försvinner, såg han allting klart, såg följ-
derna af hvad han sagt, och hans fruktlösa bemödanden
att tala, att erkänna Bernhards oskuld, ökade hans plågor
och uppfyllde hans själ med förtviflan ... Under den för-
skräckligaste ansträngning framstötte han ändtligen or-
det... oskyldig.
Modren trodde då, att han beklagade sig öfver sin för-
tidiga, oskyldiga död. Den döende menade Bernhard.
Friherrinnan begaf sig derefter genast till prinsessan,
hvilken hon knäböjande anropade om rättvisa, om hämnd
öfver sin sons mördare. g
Prinsessan uppreste henne, och biföll så mycket hellre
hennes begäran, som allt hvad hertigen af Holstein till-
hörde väckte hennes afsky; och Bernhard var, som vi
veta, anställd hos hertigen. Hon afsände en page och an-
höll om ett samtal med sin gemål.
Han kom. Friherrinnan gjorde ett nytt knäfall. Prin-
sen, till hvars egenskaper man med skäl kunde räkna ett
förbindligt, artigt ochj inställsamt väsende, beklagade på
det högsta att han ej kunde uppfylla bennes önskon. Han