Elisabeth syntes åter sväfva emellan lif och död, mer
Margreta skyndade att tillägga
Då skulle fröken få höra att ryttmästaren är alldeles
oskyldig.
Nå säg!b .
Ja, herre Gud, men jag törs inte, så gerna jag ville.
För får nådig friherrinnan veta det, så är jag lifslefvande
olycklig.
Elisabethy för matt att tala, såg frågande på Margreta,
och denna, lika otålig att få berätta, som fröken att höra,
Pörjade ..-
Ja, jag vill säga allt, om fröken lofvar att tiga?
Hon lofvade det, och nu förtäljde Margreta om det
ouppbrutna brefvet, som återskickades, och alt ge ... ge...
Nej, jag kan inte ... Jo, så var det, gemenerådet Dittmar
besökt friherrinnan. Det var just under det fröken var
som sjukast. Då ... ja, herre gud, inte var det rätt gjordt,
men jag gjorde det för frökens skull ... Då smög jag mig
till förmaksdörrn, och hörde hur rådet talte om ryttmä-
starns oskuld, och hans innerliga kärlek till fröken, och
hans förtviflan då han måste resa ... och fröken kan aldrig
tro hur väl han lade ut det. Men det var rent af omöj-
ligt att få friherrinnan att ta räson, utan hon predikade
emot, och det så, som sjelfva prosten i kyrkan. Andteli-
gen blef rådet ond, det hörde jag tydligt, och till slut
sahan: Bara ni inte slutligen ångrar er hårdhet, fru fri-
herrinna. Men, söta fröken, var försigtig och säg ingen-
ting åt nådig friherrinnan .-- fröken vet sjelf, det inte lö-
nar mödan ... I eftermiddag skall fröken få brefvet.
Intet enda läkemedel i verlden kunde här hafva ägt en
så välgörande verkan som denna Margretas berättelse.
Elisabeth föll i en vederqviekande sömn och var vid upp-
vaknandet nästan alldeles frisk ... Småningom skulle väl
ock friherrinnans yrede hafva lagt sig, och hon låtit tals
vid sig, om icke ...
Det färfärliga jemmerskri, som den oyckliga modror
utstötte, då hennes ende son uppgaf sin sista suck i hen-
nes armar, var signalen till en vanmakt, som förde henne
nära till grafvens port, och en lång stund hotade att gäc-
ka de skickligaste läkares förenade bemödanden. Då bon
återvunnit sansningen, ville hon se sin sons lik. Man för-
sökte hindra henne derifrån, men hennes kalla beslut, hen-
nes bestämda vilja, som nästan syntes onaturlig, föranlät
doktorerna att ge vika. Likrummet öppnades. Liket re-
dan tvättadt, och iklädt ren skjorta, låg på ett bord midt