Ssrundratughet löredrogs till diskussion, uppträdde ministern, grefve Stadion, 1 tribunen och uttryckte, på ministerens vägnar, uti ett långt föredrag ett bestämdt ogillande af förslagets första 8 som innefattade ett erkännande af folksuveränitetens princip, och var af följande lydelse: 8 1. Alla statsmakterna utgå från folket. Ministerns tal, hvaraf vi i N:o 17 meddelat ett utdrag, var späckadt med fraser af den mest devuerade natur och väckte en djup sensation. På förslag af deputeraden Szabel uppsköts diskussionen öfver grundrättigheterna till den 8 Januari, men företogs likväl ej förr än den 9. Ministeren hade förklarat att den, derest 8 1 antoges, ämnade afgå, och rykten cirkulera de att, i sådan händelse, kejsaren hade för afsigt att upplösa riksdagen. När derföre riksdagen den 9 sammanträdde för att fatta beslut i denna vigtiga fråga, hade spänningen mellan de båda statsmakterna nått sin höjd. Debatten var en af de stormigaste allt sedan riksdagens öppnande. Deputeranderne Brauner, Heim, Szabel, Borrosch, Schuselka m. fl. uppträdde med ifver för antagandet af grundrättigheternas första I samt riktade de skarpaste anfall mot ministrarna. Isynnerhet deputeraden Borrosch hade ett skarpt föredrag hvartill vi en annan dag torde återkomma. Paragrafens motståndare funno sig ganska illa i sin position; deputeranden Wildner, som gjort sig till ministerens champion, blef nära nog utskrattad, frågans slutliga afgörande uppsköts till påföljande dag och kammaren åtskildes under allmän förvirring. Straxt efter sessionens slut hölls ministerkonferens. Då församlingens session den följande dagen! öppnades, uppträdde åter flera talare, hvaribland Löhner och Rieger med värma försvarade den omtvistade paragrafen. Men frågan tournerades betydligt genom en af Ulepitsch väckt motion af följande lydelse: 8 1 bör här uteslutas, såsom icke hörande hit, och återförvisas till utskottet. Frågan var således icke mera om att ogilla 8 utan blott förflytta densamma till dess rätta ställe: Rieger invände: putskottet har funnit nödvändigt att ställa den ifrågavarande satsen främst i författningen , emedan den innehåller konstitutionens princip. Suveräniteten har, liksom soljuset, blott en utgångspunkt, nemligen från folket. Ministeren deremot betraktar staten såsom ett familjefideikomiss, hvars fördelar tillfalla den förstfödde , folket vore fundus instruclus. Denna åsigt måste i sina konseqvenser nödvändigt leda till absolutism. Riksdagsutskottet hade sett saken annorlunda; den hade trott sig böra mera värna och betrygga menniskovärde och folkrätt än absolutismen (Stormande bifall). Om all makt är hos monarken, till hvad ändamål befinna yi oss då här? Alla friheter vore i sådant fall vår furstes nådeskänker. Hvarföre bemödar man sig i sådant fall att skaffa oss en konstitution; öfverlemne man oss så gerna åt Försynens nåd och vilja! Den regent som åberopar sig på sin egen makt måste äfven erkänna den motvägande makten hos folket; en furste som herrskar på grund af sin egen maktfullkomlighet, är ingenting mer eller mindre än — en despot! Den som ej vill vara despot, måste regera i harmoni med folkviljan. En sådan makt står betryggad, ty myndigheternå i staterna bestå blott genom folket. Slutligen förklarade talären att han icke trodde derpå att regeringen ämnade upplösa riksdagen; ty han litade orubbligt på kronans rättskaffenhet. Man hade redan nu vissa författningsgrunder gifna, och den som rådde kronan att afvika från dessa, han handlade emol konstilutionen, som redan är ett faktum, och beträdde revolutionens väg. (Länge ihållande bifallsrop.) ; Vid omröstningen segrade ofvannämnde amendemang af Ulepitsch, hvaruti högern och centern förenade sig. Den ministeriella fraktionen triumferade öfver denna utgång och sökte förespegla att S:en blifvit förkastad, ehuru den uttryckligen blifvit återförvisad till utskottet, såsom icke här innehafvande sitt rätta rum. Till och med den ministeriella tidningen gaf fart åt denna oriktiga uppfettning af församlingens beslut. Emedlertid hade de skarpa anfallen mot ministrarne gjort ett djupt. intryck och den 44 uppträdde justitieministern -Bach med ett långt försvarstal som mottogs med-köld.: Samma dag! antogs 2. så lydande: Konstitutionen och lagen bestämma under hvilka vilkor österrikiskt statsborgarskap skall förvärfvas, utöfvas och förloras. Samteliga statsborgare utgöra folket. Den 46 Jan. slutade debatterne rörande 31 i utskottsförslaget. Flera deputerade hade upp-: trädt till förslagets försvar och äfven för sinal åsigter lyckats vinna så stor majoritet, att il det hufvudsakliga antogs och erhöll följandel lydelse: Alla statsborgare äro lika inför lagen.l Alla ståndsföreträden äro afskaffade. Adelsutmärkelser, af hvad slag de vara må, skola af staten hvarken förlänas eller erkännas. Offentliga embeten och statstjenster äro lika tillgängliga för hvarje dertill berättigad statsborgare. Utlännningar äro uteslutne från inträde i civila tjenster och vid folkbeväpningen. Undantag härifrån bestämmas genom särskild lag. Till offentliga utmärkelser och belöningar berättigar blott den personliga förtjensten. Ingen utmärkelse är ärftelig. Embetstitlar må ej mer förlänas såsom hederstitlar. i Å Sedan denna 8 blifvit sålunda antagen, heslöts att de nu antagne stadganden, motsvarande 88 2 och 3 i utskottets förslag, hvars 8 1 helt och hållet utgått, skulle sammanslås till en enda 8 och såsom 8 1 af grundrättigheterna upptagas. . Emedlertid hade misshälligheter uppkommit inom -ministeren. Justitieministern Bachs förklaring den 11 hade väckt en storm af interpellationer. Flera tidningar hade blifvit indragna och den ministeriella journalens missledande referering af beslutet rörande grundrättigheternas 8 1 hade ökat den allmänna