Ssrundratughet löredrogs till diskussion, upp-
trädde ministern, grefve Stadion, 1 tribunen
och uttryckte, på ministerens vägnar, uti ett
långt föredrag ett bestämdt ogillande af för-
slagets första 8 som innefattade ett erkännan-
de af folksuveränitetens princip, och var af
följande lydelse:
8 1. Alla statsmakterna utgå från folket.
Ministerns tal, hvaraf vi i N:o 17 meddelat
ett utdrag, var späckadt med fraser af den mest
devuerade natur och väckte en djup sensation.
På förslag af deputeraden Szabel uppsköts dis-
kussionen öfver grundrättigheterna till den 8
Januari, men företogs likväl ej förr än den 9.
Ministeren hade förklarat att den, derest 8
1 antoges, ämnade afgå, och rykten cirkulera
de att, i sådan händelse, kejsaren hade för af-
sigt att upplösa riksdagen. När derföre riks-
dagen den 9 sammanträdde för att fatta be-
slut i denna vigtiga fråga, hade spänningen
mellan de båda statsmakterna nått sin höjd.
Debatten var en af de stormigaste allt sedan
riksdagens öppnande. Deputeranderne Brau-
ner, Heim, Szabel, Borrosch, Schuselka m. fl.
uppträdde med ifver för antagandet af grund-
rättigheternas första I samt riktade de skar-
paste anfall mot ministrarna. Isynnerhet de-
puteraden Borrosch hade ett skarpt föredrag
hvartill vi en annan dag torde återkomma.
Paragrafens motståndare funno sig ganska illa
i sin position; deputeranden Wildner, som gjort
sig till ministerens champion, blef nära nog
utskrattad, frågans slutliga afgörande uppsköts
till påföljande dag och kammaren åtskildes un-
der allmän förvirring. Straxt efter sessionens
slut hölls ministerkonferens.
Då församlingens session den följande dagen!
öppnades, uppträdde åter flera talare, hvari-
bland Löhner och Rieger med värma försva-
rade den omtvistade paragrafen. Men frågan
tournerades betydligt genom en af Ulepitsch
väckt motion af följande lydelse: 8 1 bör här
uteslutas, såsom icke hörande hit, och återför-
visas till utskottet. Frågan var således icke
mera om att ogilla 8 utan blott förflytta den-
samma till dess rätta ställe: Rieger invände:
putskottet har funnit nödvändigt att ställa den
ifrågavarande satsen främst i författningen ,
emedan den innehåller konstitutionens princip.
Suveräniteten har, liksom soljuset, blott en ut-
gångspunkt, nemligen från folket. Ministeren
deremot betraktar staten såsom ett familjefi-
deikomiss, hvars fördelar tillfalla den först-
födde , folket vore fundus instruclus. Denna
åsigt måste i sina konseqvenser nödvändigt
leda till absolutism. Riksdagsutskottet hade
sett saken annorlunda; den hade trott sig böra
mera värna och betrygga menniskovärde och
folkrätt än absolutismen (Stormande bifall). Om
all makt är hos monarken, till hvad ändamål
befinna yi oss då här? Alla friheter vore i så-
dant fall vår furstes nådeskänker. Hvarföre
bemödar man sig i sådant fall att skaffa oss
en konstitution; öfverlemne man oss så gerna åt
Försynens nåd och vilja! Den regent som åbero-
par sig på sin egen makt måste äfven erkän-
na den motvägande makten hos folket; en fur-
ste som herrskar på grund af sin egen makt-
fullkomlighet, är ingenting mer eller mindre
än — en despot! Den som ej vill vara des-
pot, måste regera i harmoni med folkviljan.
En sådan makt står betryggad, ty myndig-
heternå i staterna bestå blott genom fol-
ket. Slutligen förklarade talären att han
icke trodde derpå att regeringen ämnade upp-
lösa riksdagen; ty han litade orubbligt på kro-
nans rättskaffenhet. Man hade redan nu vissa
författningsgrunder gifna, och den som rådde
kronan att afvika från dessa, han handlade
emol konstilutionen, som redan är ett faktum,
och beträdde revolutionens väg. (Länge ihål-
lande bifallsrop.) ;
Vid omröstningen segrade ofvannämnde amen-
demang af Ulepitsch, hvaruti högern och cen-
tern förenade sig.
Den ministeriella fraktionen triumferade öf-
ver denna utgång och sökte förespegla att S:en
blifvit förkastad, ehuru den uttryckligen blif-
vit återförvisad till utskottet, såsom icke här
innehafvande sitt rätta rum. Till och med den
ministeriella tidningen gaf fart åt denna orikti-
ga uppfettning af församlingens beslut.
Emedlertid hade de skarpa anfallen mot mi-
nistrarne gjort ett djupt. intryck och den 44
uppträdde justitieministern -Bach med ett långt
försvarstal som mottogs med-köld.: Samma dag!
antogs 2. så lydande: Konstitutionen och la-
gen bestämma under hvilka vilkor österrikiskt
statsborgarskap skall förvärfvas, utöfvas och för-
loras. Samteliga statsborgare utgöra folket.
Den 46 Jan. slutade debatterne rörande 31
i utskottsförslaget. Flera deputerade hade upp-:
trädt till förslagets försvar och äfven för sinal
åsigter lyckats vinna så stor majoritet, att il
det hufvudsakliga antogs och erhöll följandel
lydelse: Alla statsborgare äro lika inför lagen.l
Alla ståndsföreträden äro afskaffade. Adelsut-
märkelser, af hvad slag de vara må, skola af
staten hvarken förlänas eller erkännas. Offent-
liga embeten och statstjenster äro lika tillgäng-
liga för hvarje dertill berättigad statsborgare.
Utlännningar äro uteslutne från inträde i civila
tjenster och vid folkbeväpningen. Undantag här-
ifrån bestämmas genom särskild lag. Till offent-
liga utmärkelser och belöningar berättigar blott
den personliga förtjensten. Ingen utmärkelse
är ärftelig. Embetstitlar må ej mer förlänas
såsom hederstitlar. i Å
Sedan denna 8 blifvit sålunda antagen, he-
slöts att de nu antagne stadganden, motsva-
rande 88 2 och 3 i utskottets förslag, hvars 8
1 helt och hållet utgått, skulle sammanslås till
en enda 8 och såsom 8 1 af grundrättigheterna
upptagas. .
Emedlertid hade misshälligheter uppkommit
inom -ministeren. Justitieministern Bachs för-
klaring den 11 hade väckt en storm af inter-
pellationer. Flera tidningar hade blifvit in-
dragna och den ministeriella journalens miss-
ledande referering af beslutet rörande grund-
rättigheternas 8 1 hade ökat den allmänna