Den 27 Mars sammanträdde i Berlin den för-enade landtdagen. Det demokratiska partiet ville ej höra talas om hela landtdågen, emot hvars sammankallande det hade: afgilvit högtidliga protester. Men ministeren Camphausen ville ej lyssna till dessa protester, utan sammankallade församlingen i afsigt, alt genom denna åtgärd bekämpa det revolutionära partiet. Den 8 April utfärdades den nya vallagen, som gaf förhoppning om inkallandet af en församling, som gemensamt med kronan skulle bringa till stånd en statsförfattning i liberal anda. Den 22 Maj öppnades församlingen och regeringen framlade -inför densamma ett förfaltningsutkast, som allmänt ogillades. En efterbildning af Belgiska kartan, saknades dock hos regeringens: förslag det följda mönstrets företräden ; första kammaren var grundad på egendom. Nationalförsamlingens majoritet var deremot. En motion, att nedsätta en kommission till författningens utarbetande, gillades med stor majoritet. Härigenom hade ninisterens politiska ståndpunkt blifvit faktiskt ogillad. Dertill kom att från provinserna oupphörliga klagomål ankommo öfver embetsmännens beteende, hvilka åter tycktes gå i den gamla sientrianens förhatliga fotspår. Camphausen märkte alltför klart, att hans politik hade få vänner i nationalförsamlingen , och drog sig derföre i tid tillbaka. Hans kollega Hansemann bildade den nya ministeren, för hvilken v. Auerswald trädde i spetsen. Denna nya minister erkände i sitt program revolutionen och kallade sig den verkställande ministeren (das Ministerium der That). Men tyvärr var densammas verksamhet icke synnerligt mera omfattande än föregångarens. De vigtigaste lagar voro antingen alldeles icke, eller blott i en ringa mån förberedda; och hvad som i lagförslagsväg var fullständigt utarbetadt motsvarade ej den allmänna opinionens anspråk. Församlingen måste derföre omarbeta allt, eller ersätta hvad som totalt utdömdes med något alldeles nytt. Utomdess måste församlingen ofta afbryta sina öfverläggningar rörande författningen, emedan embetsmännens och militärens maktmissbruk och godtycke gjorde en mängd interpellationer nödvändiga. En af dessa mellanscener förorsakade: ändtligen en brytning mellan kammaren och ministeren. I Schweidnitz hade kommendanten låtit skjuta på borgarbeväpningen, som vid ett gattumult skyndat till stället, för att vidmakthålla ordning och lugn. Detta gaf anledning till interpellationer i kammaren, på hvilka krigsministern v. Schreckenstein lemnade högst otillfredsställande svar. Församlingen fordrade nu att ministern skulle utfärda ett cirkulär till alla militärbefälhafvare, hvaruti han varnade dem för reaktionära bemödanden. . Fyra veckor väntade Törsamlingen på beslutets bringande till verk-ställighet. Den 4 September förklarade ministeren, att den icke kunde utföra detsamma. Motion väcktes nu, att ålägga ministeren beslutets åtlydande till trängande pligt. .Isessionen den 7 September diskuterades denna motion. Uppståndelsen i Berlin var ganska stor, man afvaktade med spändt intresse sakens utgång. Med stor majoritet utföll församlingens votum emot ministeren. Denna ingaf genast sin afskedsansökan, sedan den föranledt konungen att uttala sitt gillande af ministerens princip: att församlingen ej vore befogad att inblanda sig i förvaltningsåtgärder. Denna session var en vändpunkt uti den preussiska revolutionshistorien. Den politiska horisonten började allt mer att mulna; ryktena om en tillämnad reaktion vunno dagligen mera trovärdighet. Det sades att vapenstilleståndet med Danmark blifvit afslutadt med stor skyndsamhet (?) för att obehindradt kunna sammandraga och använda trupperna vid Berlin. De preussiska trupperna återvände från Holstein, och garderna togo qvarter i stadens grannskap. Andra trupper inqvarterades i byarna. Att döma af de anordningar, som vidtogos, skulle man kunnat föreställa sig att Berlin vore hotadt af en fiende. I Österrike var hofpartiet ännu icke besegradt genom Metternichs fall. . Som man insåg omöjligheten uti att kunna uträtta något med en omedelbar politisk reaktion, tillgrep man som nödvärn en annan mesur, nemligen att reta de särskilda folkstammarne i lufven på hvarandra. Derjemte intog man ; oppositionel ställning till Frankfurt, och förklarade i den hbalfofficiella orgarien: att Österrike, under inga vilkor, kunde uppgifva sin sjelfständighet. Genom denna manöver vunnos:slaverna. Resultatet häraf var, att en stor del afBöhmen, eftergifvande för czechcehelernas agitationer, vägrade att verkställa valens till tyskt parlament. Men äfven i den allmänna politiken visade sig företeelser, som förrådde stör brist på god vilSEELE ANSETT SANERAS RTR FREE NAN RER RENARE ro MM mor VR KR OL TR oe