DE SAMMANSVURNE,
ELLER
MORD oc KRÖNING. )
ROMAN AF CARL VON ZEIPEL
ANDRA DELEN.
FÖRSTA KAPITLET.
Herre Guändå, far! Hvar vill de här ta lag te sluta ?
frågade Jörgen Janssons hustru, i detsamma hon inkom i
stugan, der hennes man på huggstubben vid spiseln sat!
och kåtade på en kälkbånke.
Hvad då, mor?) Å -
Jo, jag kommer från tolfman Lars Larssens. Herrane
ha lyst ut ett beskattningsmöte nu igen, och dä ska komma
te gå ogrunda hett till der, sa tolfman. Ah si diä nu för
okristlia, de ha inga ro i sc, förrn de få skafva sin fattiga
nästa inpå bara kroppa. Herre Gu trösta meg! nu ta di
fälle min sista ko mä ifrån oss. I fjol tog di Jerker vånr
ull sållat och i år ta di kon mä.,
Under strida tårar hade den fordom förmögna bondens
hustru framfört detta tal, och under en lika strid tåreflod
fortfor hon:
Alldri i väla vet kungjen hur di göre mä oss, stac-
kare: Dä tror jag alldri om än tie förnäma sa ä.n
Förnäma herrar? Har du talt ve nån förnäm
herre, du ?
Herrn hos nådi landshöfdingen, vet ja! han, som har
så bredt sölfver på rockjen, som dä som sitter på svarta
altardukjen i kjyrkjan. Herre Gu! för hälten af det sölf-
ret fick jag behålla kon min!
Maja frågade bonden, som genom hustruns klagan
blifvit allt dystrare till sinnes. Har du hört rätt å om
nye beskattinge ?,
Tror du int meg, Jörgen, så kan du fråge gramnene
som komme här.,
Tre af de bäst besutna bönderna i Gillberga socken
inträdde verkligen i detsamma.
Det långvariga kriget hade, såsom gumman nyss sagt,
i ordets strängaste bemärkelse beröfvat allmogen både sö-
ner, kor och sor. Ryktet om nya skatters påläggande
skrämde upp det stackars folket, hvarföre de ock tätt och
) Se A. B. M 1—6, 3—13, 15—17 20—23 och 94.