besparade regeringarne ett stort bryderi; äfven yrkade han med bestämdhet derpå, att det nya öfverhufvudet tillerkändes , konstitutionell ansvarsfrihet. Presidentens åsigt vann församlingens majoritet för sig. Den 27 Juni antog församlingen lagen rörande den provisoriska centralstyrelsen, samt fattade bestut om förbundsdagens upplösning. Tvenne dagar sednare den 29 Juni, utropades erkehertig Johan af Österrike till Tysklands riksföreståndare. Regeringarne, eburu förnärmade uti sin suveränitetskänsla genom formen af valet, gåfvo likväl sitt bifall dertill. Annu var den allmänna sinnesstämningen i landet till den grad omisskännlig och deciderad, att de regerande furstarne måste låta fara hvarje förhoppning att kunna med framgång försöka något mot-l! stånd mot nationalförsamlingen. Förvecklingarna i Slesvig-Holstein hade e-l: medlertid avancerat derhän, att de mest trän-l: gande uppmaningar framställts till Tyskland att intervenera cmot danskarna. Så snart Kie-l lerhändelserna blifvit bekanta i Köpenhamn,l gaf man trupperna i Jutland befalining attl framrycka. Konungen af Preussen, som hade lofvat hertigen af Augustenburg sitt understöd, lät några af sina regementer inmarschera il Holstein. Dessa trupper hade erhållit order,l: att icke öfverskrida den holsteinska gränsen. De slesvig-holsteinska friskarorna, som gått emot danskarna, blefvo vid Flensburg fullkomligt slagna; deras förlust var betydlig, och dan-l ska armån framträngde obehindradt ända tilll. Eidern. Emedlertid hade förbundsdagen, på uppmaning af förparlamentet, icke blott gillat Preussens steg, utan äfven beslutat att på det! tyska förbundets vägnar sända trupper till Holstein, samt ställa förbundsarmåeen under general Wrangels befäl, Den 23 April gingol rikstrupperna öfver Eidern, och efter flera träffningar, hvarvid danskarne hölio sig tappert mot öfvermakten, och vid flera tillfällen gjorde honom segern ganska dyrköpt, framträngde de förenade tyska armöerna ända till Siesvig, der danskarne, efter en förlorad drabbning, nödgades draga sig tillbaka. Wrangel hade inom kort gjort sig till herre öfver hela Slesvig, hvarvid en delaf danska styrkan gått ofver til Alsen, och återstoden dragit sig tillbaka på jutsk botten. Wrangels avantgarde gick emedlertid öfver slesvigska gränsen och den 2 Maj inrycktehan i Fredricia. Härmed inträdde krigets vändpunkt. Förbundstruppernas inträngande i Jutland kunde ej med likgiltighet upptagas af de europeiska stormaktrrna, och Danmarks granne i öster sökte äfven lägga sin vigt i den diplomatiska vågskålen, för att komma det beträngda Danmark, hvars arfländer nu hotades, till undsättning. Den tyska armåen, på detta sätt hejdad i sitt framträngande, anträdde några dagar sednare återtåget. Fredsunderhandlingar inleddes nu, utan att leda till något önskligt resultat. Tyska nationalförsamlingen beslöt att åter med allt eftertryck börja kriget. Detta beslut sattes i verkställighet den 5 Juni. Den 29 Juni hade förbundstrupperna ryckt fram till Hadersleben, men danskarne undveko nu en träffning och drogo sig öfver jutska gränsen. Nya underhandlingar hade emedlertid under Sverges bemedling blifvit öppnade i Malmö, dit Preussen och Danmark sändt sina fullmäktige, öch ändtligen den 26 Augusti afslöts ett 7 månaders vapenstillestånd. Första underrättelsen härom emottogs i Frankfurt med stort missnöje. Man påstod att Preussen öfverskridit den af riksföreståndaren utfärdade fullmakten. Rikstruppernas återtåg hade skett innan Frankfurterkabinettet hade gillat konventionen. Riksministåren interpellerades häftigt i parlamentet rörande detta förhållande. Riksförsamlingen beslöt att inhibera verkställigheten af Malmöfördraget. Men general Wrangel lät deraf ingenting bekomma sig, utan fullföljde armåeens återtåg. Slutliga resultatet af alla de förvecklingar, allt det kabinettsgräl, som häraf föranleddes, blef att riksförsamlingen, den 14 September, beslöt att godkänna konventionen i Malmö. år Detta beslut framkallade i Frankfurt en sorglig katastrof, som beredde ett stort insteg åt reaktionen. Liksom den polska frågan tjenade kommunisterna i Paris till förevändning att bearbeta arbetsklassen till ett upplopp för sina afsigters vinnande: på samma sätt begagnade sig nu republikanska partiet af det missnöje, som godkännandet af vapenstilleståndet framkallat mot riksförsamlingen, hos det exalterade tyskbetspartiet, för att genom agitation i denna riktning störta frankfurterparlamentet och åstadkomma en ny allmän revolution, med republikens proklamerande till syfte. Den 17 September hölls i närheten af Frankfurt, under bar himmel, ett folkmöte, bevistadt af en oräknelig folkmassa, hvaruti en stor demonstration emot riksförsamlingen och centralmaktem beslöts. Den 18 försöktes ett anfall på Paulskyrkan, der församlingen höll sina öfverläggningar. De inkallade rikstrupperna afslogo anfallet och en häftig strid utbredde sig snart på stadens gator, hvarest en mängd barrikader blifvit uppförda. Upploppet besegrades dock efter några timmars strid, hvarvid likväl mycket äde:t blod utgöts. Under det striden rasade i Paulskyrkans grannskap voterade den uppskrämda församlingen en öfverdrifvet sträng lag till sitt beskydd. Likaså inverkade dessa bedröfliga September-uppträden i väsendtlig mån på församlingens sednare beslut rörande de tyska grundrättigheterna, och utgjorde allt framgent ett vapen, som af reaktionen, med slug beaäkning och önskad påföljd, användes för att motverka framåtskridandet. (Forts. följer.) UTRIKES a