besparade regeringarne ett stort bryderi; äfven
yrkade han med bestämdhet derpå, att det nya
öfverhufvudet tillerkändes , konstitutionell an-
svarsfrihet. Presidentens åsigt vann försam-
lingens majoritet för sig. Den 27 Juni antog
församlingen lagen rörande den provisoriska
centralstyrelsen, samt fattade bestut om för-
bundsdagens upplösning. Tvenne dagar sed-
nare den 29 Juni, utropades erkehertig Johan
af Österrike till Tysklands riksföreståndare.
Regeringarne, eburu förnärmade uti sin suve-
ränitetskänsla genom formen af valet, gåfvo
likväl sitt bifall dertill. Annu var den all-
männa sinnesstämningen i landet till den grad
omisskännlig och deciderad, att de regerande
furstarne måste låta fara hvarje förhoppning
att kunna med framgång försöka något mot-l!
stånd mot nationalförsamlingen.
Förvecklingarna i Slesvig-Holstein hade e-l:
medlertid avancerat derhän, att de mest trän-l:
gande uppmaningar framställts till Tyskland
att intervenera cmot danskarna. Så snart Kie-l
lerhändelserna blifvit bekanta i Köpenhamn,l
gaf man trupperna i Jutland befalining attl
framrycka. Konungen af Preussen, som hade
lofvat hertigen af Augustenburg sitt understöd,
lät några af sina regementer inmarschera il
Holstein. Dessa trupper hade erhållit order,l:
att icke öfverskrida den holsteinska gränsen.
De slesvig-holsteinska friskarorna, som gått e-
mot danskarna, blefvo vid Flensburg fullkom-
ligt slagna; deras förlust var betydlig, och dan-l
ska armån framträngde obehindradt ända tilll.
Eidern. - Emedlertid hade förbundsdagen, på
uppmaning af förparlamentet, icke blott gillat
Preussens steg, utan äfven beslutat att på det!
tyska förbundets vägnar sända trupper till
Holstein, samt ställa förbundsarmåeen under ge-
neral Wrangels befäl, Den 23 April gingol
rikstrupperna öfver Eidern, och efter flera
träffningar, hvarvid danskarne hölio sig tap-
pert mot öfvermakten, och vid flera tillfällen
gjorde honom segern ganska dyrköpt, fram-
trängde de förenade tyska armöerna ända till
Siesvig, der danskarne, efter en förlorad drabb-
ning, nödgades draga sig tillbaka. Wran-
gel hade inom kort gjort sig till herre öfver
hela Slesvig, hvarvid en delaf danska styrkan
gått ofver til Alsen, och återstoden dragit sig
tillbaka på jutsk botten. Wrangels avantgar-
de gick emedlertid öfver slesvigska gränsen
och den 2 Maj inrycktehan i Fredricia. Här-
med inträdde krigets vändpunkt. Förbunds-
truppernas inträngande i Jutland kunde ej med
likgiltighet upptagas af de europeiska stormak-
trrna, och Danmarks granne i öster sökte äf-
ven lägga sin vigt i den diplomatiska vågskå-
len, för att komma det beträngda Danmark,
hvars arfländer nu hotades, till undsättning.
Den tyska armåen, på detta sätt hejdad i sitt
framträngande, anträdde några dagar sednare
återtåget. Fredsunderhandlingar inleddes nu,
utan att leda till något önskligt resultat. Ty-
ska nationalförsamlingen beslöt att åter med
allt eftertryck börja kriget. Detta beslut sat-
tes i verkställighet den 5 Juni. Den 29 Juni
hade förbundstrupperna ryckt fram till Ha-
dersleben, men danskarne undveko nu en träff-
ning och drogo sig öfver jutska gränsen. Nya
underhandlingar hade emedlertid under Sver-
ges bemedling blifvit öppnade i Malmö, dit
Preussen och Danmark sändt sina fullmäktige,
öch ändtligen den 26 Augusti afslöts ett 7
månaders vapenstillestånd. Första underrät-
telsen härom emottogs i Frankfurt med stort
missnöje. Man påstod att Preussen öfverskri-
dit den af riksföreståndaren utfärdade fullmak-
ten. Rikstruppernas återtåg hade skett innan
Frankfurterkabinettet hade gillat konventionen.
Riksministåren interpellerades häftigt i parla-
mentet rörande detta förhållande. Riksförsam-
lingen beslöt att inhibera verkställigheten af
Malmöfördraget. - Men general Wrangel lät
deraf ingenting bekomma sig, utan fullföljde
armåeens återtåg. Slutliga resultatet af alla de
förvecklingar, allt det kabinettsgräl, som häraf
föranleddes, blef att riksförsamlingen, den 14
September, beslöt att godkänna konventionen
i Malmö. år
Detta beslut framkallade i Frankfurt en
sorglig katastrof, som beredde ett stort insteg
åt reaktionen. Liksom den polska frågan tje-
nade kommunisterna i Paris till förevändning
att bearbeta arbetsklassen till ett upplopp för
sina afsigters vinnande: på samma sätt begag-
nade sig nu republikanska partiet af det miss-
nöje, som godkännandet af vapenstilleståndet
framkallat mot riksförsamlingen, hos det exal-
terade tyskbetspartiet, för att genom agitation
i denna riktning störta frankfurterparlamentet
och åstadkomma en ny allmän revolution, med
republikens proklamerande till syfte. Den 17
September hölls i närheten af Frankfurt, un-
der bar himmel, ett folkmöte, bevistadt af en
oräknelig folkmassa, hvaruti en stor demon-
stration emot riksförsamlingen och centralmak-
tem beslöts. Den 18 försöktes ett anfall på
Paulskyrkan, der församlingen höll sina öfver-
läggningar. De inkallade rikstrupperna afslogo
anfallet och en häftig strid utbredde sig snart
på stadens gator, hvarest en mängd barrika-
der blifvit uppförda. Upploppet besegrades
dock efter några timmars strid, hvarvid likväl
mycket äde:t blod utgöts. Under det striden
rasade i Paulskyrkans grannskap voterade den
uppskrämda församlingen en öfverdrifvet sträng
lag till sitt beskydd. Likaså inverkade dessa
bedröfliga September-uppträden i väsendtlig
mån på församlingens sednare beslut rörande
de tyska grundrättigheterna, och utgjorde allt
framgent ett vapen, som af reaktionen, med
slug beaäkning och önskad påföljd, användes
för att motverka framåtskridandet.
(Forts. följer.)
UTRIKES a
