all antaga detta lorsiag. De sa kallade storaj: tidningarne hafva onekligen på sina samveten,l att de öfver höfvan länge delat denna illusion, och således, i stället att med klar insigt om de verkliga förhållanderna, samt med bestämd hållning söka förmå den allmänna meningen att uppträda sjelfständigt och verka på egen hand, suttit fromt väntande på att palladiet skulle falla ned från skyarne. En gång såg det, om man så vill, ändtligen ut, som skulle dessa pia desideria gå i fullbordan. Konungen fann för godt att, midt under brinnande riksdag, företaga en minister-förändring, uti — såsom det vid första öfverraskningen troddes — en mera bestämdt framåtskridade riktning. Enl ung professor från Lund, som sades vara enl son af sin tid kallades till en af taburetterna ett par andra kapaciteter, frammanades likaledes i en knapp vändning; och nu trodde man att det skulle blifva något utaf. Detta nå-l got lät också icke vänta på sig. Den nya ministeren framlade sitt välbekanta reformförslag. Angående beskaffenheten af detta förslag må jag blott nämna, att man verkligen hört den förmodan på fullt allvar framställas, att alltsammans blifvit inrättadt så, blott i den af-) sigt, att det på nästa riksdag måste och skullel förkastas, såväl af Hartmansdorffarne som al de liberale, och hela saken blifva uppskjuten tills vidare. För min del tror jag icke att denna insinuation är grundad, — ty först har Konungen, såsom förut är nämndt, vid merj! än ett tillfälle högtidligen förklarat att hanl: vill hafva slut på saken; och för det andra bör man väl tilltro hrr Genberg och Sandströmer — de två män, som anses hafva största andelen i förslaget — större ärlighet ochi hederskänsla, än att de skulle låna sig till dy-: likt gyckelverk; men denna misstanke bevisarll dock hvad man kan tänka om detta ministe-l: riella opus. Sannt är, att ministeren skullel sörjt mycket bättre för sitt anseende, om denl4 icke öfverlemnat till nationen ett sådant half-lI arbete; ty om man också känner sig förplig-: tad antaga det omnämnde förslaget såsom fram-! stäldt bona fide, och att ministeren alltså är,! i moraliskt hänseende, räddad, så qvarstår lik-ls väl en tillräckligt stor oefterrättlighet, såväll!l 4 l j ( ( i förslagets motivering, som i dess detaljer, för att göra vederbörande misstänkta för att hvarken vara synnerligen stora statsmän eller att känna sitt eget folk. De så kallade Grån — de som skifta mellan. svart och hvilt ipolitiken, som vackla mellan ja och nej, som halta mellan fram och tillbaka — dessa fifliga jemmerligheter söka väl ännu att rädda skenet,, de gå omkring med pekpinne, för att visa huruledes det Kongl. förslaget likväl innehåller ,sjelfskrifvenhetens upphörande, hvilket väl är någonting stort, ett ofantligt steg framåt, — och huruledes de små brister som vidlåda förslaget, lätt kunna undanrödjas efter hand i sinom tid, successive, som det alltid heter o. s. v. Men allt detta hjelper föga, och det borde också ministeren hafva insett förut. Representationsreformen har allt för länge och allt för grundligt blifvit bearbetad af pressen; folket har i denna sak allt för allmänt och allt för bestämdt stadgat sin öfvertygelse, för att det nu, 1849 eller 18530, skulle lyckas Per eller Pål, att få taget för godt hvad man icke ens 1809 skulle vågat bjuda. Väl är det sannt att förslaget upphäfver adelns och presternas privilegium att vara sjelfskrifne riksdagsmän — och detta ser uf, som det vore något; — men på en annan sida är det likag så visst att med den sammansättning af beggela kamrarne, som här är föreslagen, och med den r census och öfriga qvalifikationer, som här ärot s f Mm mr mm mm mm mm mm RR LR KR OA an föreskrifna, skall riksdagens fysionomi icke blott efter solklara beräkningar, utan efter statistiska öfverslag, blifva i verkligheten merin aristokratisk, byråkratisk och konservativ, än! f någonsin förr. Vid våra riksdagars närvarande lä sammansättning har man åtminstone den trö-li sten, att om adeln och presterna genom derasn sammanstämmighet och orubblighet förmå af-n skära demokratiens alla försök att komma eny fotsbredd framåt, så kunna dock de begge an-lk dra stånden, så länge tre stånds beslut fordrask för att gifva kraft af lag, ställa samma taktiklg mot de privilegierade stånden, i frågor somlv ligga dessa om hjertat. Genom den föreslagnalk t d sammansättningen af representationen synes det deremot oundvikligt, att konservatismen, en gång för alla och från första ögonblicket,l får en sådan öfvervigt i det negativa, att den!e icke blott sedermera kan hindra hvarje demo-c kratiskt framåtskridande, utan deremot sjelfls obehindrad genomdrifva sina positiva planer.il Det gör icke till fyllest att ordet sjelfskrif-le venhet, borttages; saken måste följa med. Men ix det gör den icke, så länge som det omtaladejn förslaget lemnar möjligheten öppen, att enis person kan i ett och samma valdistrikt hafvalv fyra hela röster, emedan en annan har blottif en sextondedels röst, eller hvarest Patricier-n ne (de, som äro qvalificerade att inträda iln herrekammaren och derjemte att med hel röst! nr samt omedelbart välja riksdagsmän, ehuru de, efter anställd beräkning, icke utgöra mer än 8,000 valmän) hafva hela den Öfrekammaren (420 man stark) till sin disposition, samt dessutom insätta 30 man i den andra kammaren eller tillsammans 170 representanter, medan de öfrige valberättigade (bplebejerne, som minst utgöra 180,000 personer) få nöja sig med att skicka till riksdagen på sin höjd — 100 representanter. Resultatet häraf är, som du torde inse, att det arf, som riksdagen 1848 i reformfrågan lemnat oss, hörer till det slags arf till hvilka man är bäst belåten med att göra sig urarfvax. Särdeles bättre har det icke gått med andra påtänkta storverk. Till dem hör förnämligast en förändring i tullfriheten. Hvad hade man icke i den vägen väntat af riksmöSA FA a -—603 OL h er. v a BA