all antaga detta lorsiag. De sa kallade storaj:
tidningarne hafva onekligen på sina samveten,l
att de öfver höfvan länge delat denna illusion,
och således, i stället att med klar insigt om
de verkliga förhållanderna, samt med bestämd
hållning söka förmå den allmänna meningen
att uppträda sjelfständigt och verka på egen
hand, suttit fromt väntande på att palladiet
skulle falla ned från skyarne. En gång såg
det, om man så vill, ändtligen ut, som skulle
dessa pia desideria gå i fullbordan. Konungen
fann för godt att, midt under brinnande riks-
dag, företaga en minister-förändring, uti — så-
som det vid första öfverraskningen troddes —
en mera bestämdt framåtskridade riktning. Enl
ung professor från Lund, som sades vara enl
son af sin tid kallades till en af taburetterna
ett par andra kapaciteter, frammanades lika-
ledes i en knapp vändning; och nu trodde man
att det skulle blifva något utaf. Detta nå-l
got lät också icke vänta på sig. Den nya
ministeren framlade sitt välbekanta reform-
förslag.
Angående beskaffenheten af detta förslag må
jag blott nämna, att man verkligen hört den
förmodan på fullt allvar framställas, att allt-
sammans blifvit inrättadt så, blott i den af-)
sigt, att det på nästa riksdag måste och skullel
förkastas, såväl af Hartmansdorffarne som al
de liberale, och hela saken blifva uppskjuten
tills vidare. För min del tror jag icke att
denna insinuation är grundad, — ty först har
Konungen, såsom förut är nämndt, vid merj!
än ett tillfälle högtidligen förklarat att hanl:
vill hafva slut på saken; och för det andra
bör man väl tilltro hrr Genberg och Sand-
strömer — de två män, som anses hafva stör-
sta andelen i förslaget — större ärlighet ochi
hederskänsla, än att de skulle låna sig till dy-:
likt gyckelverk; men denna misstanke bevisarll
dock hvad man kan tänka om detta ministe-l:
riella opus. Sannt är, att ministeren skullel
sörjt mycket bättre för sitt anseende, om denl4
icke öfverlemnat till nationen ett sådant half-lI
arbete; ty om man också känner sig förplig-:
tad antaga det omnämnde förslaget såsom fram-!
stäldt bona fide, och att ministeren alltså är,!
i moraliskt hänseende, räddad, så qvarstår lik-ls
väl en tillräckligt stor oefterrättlighet, såväll!l
4
l
j
(
(
i förslagets motivering, som i dess detaljer,
för att göra vederbörande misstänkta för att
hvarken vara synnerligen stora statsmän eller
att känna sitt eget folk. De så kallade Grån
— de som skifta mellan. svart och hvilt ipo-
litiken, som vackla mellan ja och nej, som
halta mellan fram och tillbaka — dessa fifliga
jemmerligheter söka väl ännu att rädda ske-
net,, de gå omkring med pekpinne, för att
visa huruledes det Kongl. förslaget likväl in-
nehåller ,sjelfskrifvenhetens upphörande, hvil-
ket väl är någonting stort, ett ofantligt steg
framåt, — och huruledes de små brister som
vidlåda förslaget, lätt kunna undanrödjas efter
hand i sinom tid, successive, som det alltid
heter o. s. v. Men allt detta hjelper föga,
och det borde också ministeren hafva insett
förut. - Representationsreformen har allt för
länge och allt för grundligt blifvit bearbetad
af pressen; folket har i denna sak allt för all-
mänt och allt för bestämdt stadgat sin öfver-
tygelse, för att det nu, 1849 eller 18530, skulle
lyckas Per eller Pål, att få taget för godt hvad
man icke ens 1809 skulle vågat bjuda. Väl
är det sannt att förslaget upphäfver adelns
och presternas privilegium att vara sjelfskrifne
riksdagsmän — och detta ser uf, som det vore
något; — men på en annan sida är det likag
så visst att med den sammansättning af beggela
kamrarne, som här är föreslagen, och med den r
census och öfriga qvalifikationer, som här ärot
s
f
Mm mr mm mm mm mm mm RR LR KR OA
- - an
föreskrifna, skall riksdagens fysionomi icke
blott efter solklara beräkningar, utan efter
statistiska öfverslag, blifva i verkligheten merin
aristokratisk, byråkratisk och konservativ, än! f
någonsin förr. Vid våra riksdagars närvarande lä
sammansättning har man åtminstone den trö-li
sten, att om adeln och presterna genom derasn
sammanstämmighet och orubblighet förmå af-n
skära demokratiens alla försök att komma eny
fotsbredd framåt, så kunna dock de begge an-lk
dra stånden, så länge tre stånds beslut fordrask
för att gifva kraft af lag, ställa samma taktiklg
mot de privilegierade stånden, i frågor somlv
ligga dessa om hjertat. Genom den föreslagnalk
t
d
sammansättningen af representationen synes
det deremot oundvikligt, att konservatismen,
en gång för alla och från första ögonblicket,l
får en sådan öfvervigt i det negativa, att den!e
icke blott sedermera kan hindra hvarje demo-c
kratiskt framåtskridande, utan deremot sjelfls
obehindrad genomdrifva sina positiva planer.il
Det gör icke till fyllest att ordet sjelfskrif-le
venhet, borttages; saken måste följa med. Men ix
det gör den icke, så länge som det omtaladejn
förslaget lemnar möjligheten öppen, att enis
person kan i ett och samma valdistrikt hafvalv
fyra hela röster, emedan en annan har blottif
en sextondedels röst, eller hvarest Patricier-n
ne (de, som äro qvalificerade att inträda iln
herrekammaren och derjemte att med hel röst! nr
samt omedelbart välja riksdagsmän, ehuru de,
efter anställd beräkning, icke utgöra mer än
8,000 valmän) hafva hela den Öfrekammaren
(420 man stark) till sin disposition, samt dess-
utom insätta 30 man i den andra kammaren
eller tillsammans 170 representanter, medan
de öfrige valberättigade (bplebejerne, som minst
utgöra 180,000 personer) få nöja sig med att
skicka till riksdagen på sin höjd — 100 re-
presentanter.
Resultatet häraf är, som du torde inse, att
det arf, som riksdagen 1848 i reformfrågan
lemnat oss, hörer till det slags arf till hvilka
man är bäst belåten med att göra sig ur-
arfvax. Särdeles bättre har det icke gått med
andra påtänkta storverk. Till dem hör för-
nämligast en förändring i tullfriheten. Hvad
hade man icke i den vägen väntat af riksmö-
SA FA a
-—- 603 OL
h
er. v a BA