Sjukdomen kan uppkomma genom smitta, men
den kan äfven sjelfständigt uppstå i de flesta euro-
peiska länder, och under ganska olika klimatiska
förhållanden.
Sättet, på hvilket smittan fortplantar sig, kan vara
olika under olika omständigheter. Vanligen är sjuk-
domen miasmatisk; möjligen, ehuru mindre sanno- lf
likt, är den också någon gång kontagiös. För sä-l;
kerhets skull gör man bäst att antaga båda sätten.
Den uppträder äfven under olika former. Vanli-
gen är den typhös, mera sällan inflammatorisk. Detta!
nekas väl i allmänhet af de flesta länders veterinär-
läkare; men de olyckliga resultaterna af deras be-!!
mödanden att bota sjukdomen, ingifva ej förtroende li
till den theori, på hvilken deras kurmetod grun-
dar sig.
Några allmänt giltiga reglor för sjukdomens be-
handling kunna dock svårligen gifvas, då denna må-
ste lämpas dels efter den allmänna form, under hyvil-
ken sjukdomen uppträder, dels äfven efter det sjuka
djurets individualitet.
Detta bör mana till uppmärksamhet och försigtig-
het vid val af behandlingssätt; men ingalunda till
overksamhet.
För regeringens beslut, att genom de sjuka dju-
rens dödande qväfva sjukdomen i sin början, bör
hvarje landtman vara tacksam. Jag anser det för
ett kraftigt försök att vinna nämnde ändamål och
äfven fullkomligen användbart så länge blott få djur
i en ort insjuknat.
Skulle emedlertid det sätt, på hvilket sjukdomen
fortplantar sig, vara sådant, att den trotsar dessa
försigtighetsmått och sprider sig, oaktadt alla bemö-
danden att hämma densamma; så måste den tiden
en gång inträffa, då man nödgas försöka att kurera
de sjuka, i stället att döda dem, och dervid använ-
da de kurmetoder, som erfarenheten visat vara mest
tillförlitliga, utan afseende på abstrakta teorier eller
förutfattade meningar.
Om sättet att förekomma sjukdomen, och hindra
smittans spridande, är det öfverflödigt att orda, då
kongl. sundhetskollegii cirkulär deri meddelar de
bästa föreskrifter. Dock bör jag ej med stillatigan-
de förbigå en upptäckt, som, i fall den bekräftar sig,
är af högsta vigt:
Under den tid då lungsjukan så häftigt härjade i
Holland, att boskapen i vissa trakter helt och hållet
dog ut, väckte det uppmärksamhet att enskilda 1o-
kaler blefvo alldeles förskonade för sjukdomen. En
uppmärksam landtman, som forskade efter orsaken
härtill, kunde icke anse det som en blott tillfällig-
het, att jorden omkring de dammar, hvarest djuren
på dessa ställen drucko, befanns vara starkt upp-
blandad med jern, hvilket säkert var orsaken till
vattnets något jernhaltiga smak.
Då flera år sednare samma sjukdom åter starkt
visade sig, gjorde samma man följande försök :
Hos en enka i Amsteldyk, hvarest sjukdomen hela
vintern härjat, hade 42 st. boskapskreatur störtat. I
medlet af Januari lät han lägga ett stycke jernmalm
af omkring 25 I vigt i det vanliga dricksvattnet,
och de ännu lefvande korna erhöllo intet annat vat-
ten att dricka, än detta. Inom 42 dagar angreps ej
mera någon ko af sjukdomen; men 6 dagar sedan
det jernhaltiga vattnet tagit slut, insjuknade åter 2
kor. Nu anskaffades nytt förråd, och derefier in-
träffade inga flera sjukdomsfall på detta ställe.
Då det blef allmänt bekant, att lungsjukan rasade
särdeles häftigt i trakten af Delft, skickade samma
landtman ett qvantum jernmalm till dervarande
borgmästare, med anhållan, att han ville bidraga till
försöks verkställande i denna vigtiga sak, hvilket
med nöje bifölls. Uppdrag att verkställa försöken
gafs åt en djurläkare, hvilken sedermera inberättade
följande:
I en ladugård, hvarest sedan d. 27 Jan. 4 kor
dött af lungsjukan, gafs 46 jernmalm i dricks-
vattnet åt 12 friska kor. Till d. 44 Mars var intet
sjukdomsfall inträffadt.
Det andra försöket skedde i ett kohus med 40
kor, i hvilket sjukdomen hade herrskat hela vintren,
Det lemnade lika gynnande resultater.
Det tredje ägde rum i ett hus med 50 kor, i hvil-
ket äfven sjukdomen herrskade. Alla kor, som
brukat detta medel, voro vid rapportens afgifvande
friska.
Det fjerde, äfven i en ladugård om 30 kor, hvar-
est, sedan Januari, 6 kor hade dött af lungsjukan
gaf enahanda resultat.
Mot dessa uppgifter kan invändas, att då jernmalm
vanligen icke löser sig i vatten, förändras ej dricks-
vattnet af dess ditläggande. Men dels äro Hollands
jJernmalmer mycket olika våra, dels kan vattnet som
begagnades hafva hållit kolsyra. Jernhaltigt vatten
kan dock lätt beredas, om jernet tillsättes i form af
något salt, i så stor portion, att vattnet liknar det
pf naturen jernhaltiga. Jag tillåter mig att bärtill
föreslå svafvelsyrad jernoxidul, eller den allmänt
kända gröna Vitriolen. Den är billig, öfverallt
tillgänglig, och, i så ringa dosis som den hvarom
här kan blifva fråga, svårligen skadlig. — Ätmin-
stone har jag under en trettioårig landtmannabana
ofta användt den, både för hornboskap och får, utan
att jag någonsin förmärkt den verka menligt, då
den med förstånd blifvit begagnad. Fördelarne, om
ändamålet vinnes, äro oberäkneliga, kostnaden ringa,
risken ingen. ) För att göra boskapens dricksvatten
liknande en måttligt jernhaltig mineralkälla, behöf-
ver man blott till 400 kannor vatten sätta två lod
fnstött grön kristalliserad vitriol, hvarefter bland-
ningen väl omröres. ) Satsen får dock ej göras
större än att djuren förtära den på en dag, emedan,
Öm den får stå, vitriolen småningom utfälles.
Sådana äro de facta, som de sednare årens erfa-
renhet gifvit vid handen och hvilka jag har ansctt
vigtiga nog, för att böra komma till akademiens
kännedom. De möjliga bristerna i framställningen
torde ursäktas hos en man, som hvarken gör an-
Språk på att vara veterinärläkare eller patholog.
J. Th. Nathhorst
nr - - oh Jm -
nn
5 De, som af okunnighet om vitriolens verkningar
på boskap, frukta för dess användande, hänvisas
till en vid alla våra veterinärskolor begagnad bok:
Materia medica Veterinaria af Ryss, utgifven
af Tiden.
) Detta synes vara det minsta som bör tillsättas,
än aan fara Äilag Am ha-r