deraf att krigsstyrkan är maktens fysiska verktyg i staten; och slutligen bör det ej lemnas obemärkt, att regementschefer och generaler inom militären; likasom landshöfdingar och presidenter inom den civila förvaltningen kunna af konungen när som helst afsättas, och således i politiskt afseende icke kunna anses ega q sjelfständig ställning. Återstår då de, som äro valbara till denna kammare i följd af sin förmögenhet. Desse ro utan tvifvel till sin samhällsställning matetielt sjelfständiga; och ibland dem finnas visserligen utmärkte män, med sannt nit för foiets bästa och liberala åsigter — ja, det bör för öfrigt icke hestridas, att ju personer med dessa egenskaper kunna uppletas äfven bland 4e förutnämnda kategorierna; men hufvudfrågan är, buruvida så många med denna egenskap komma att blifva valde, att de kunna utgöra pluraiiteten. Allt det vi nu anfört torde i allmänhet icke nekas af förslagets försvarare ex professo. Men, säga de, oaktadt valbarheten till första kammaren hufvudsakligen innesluter de omtalta konservativa elementerna, är deb likväl icke så säkert — detta är den vanliga termen, man får höra nyttjas — att ej den första kammaren kan blifva liberal; detta beror på de väljande. Om två tredjedelar af dessa förena sig, så kunna de tillsätta första kammaren af idel radikaler om de behaga, och dessutom får ju en representant i hvarje län inom denna kammare väljas äfven med enkel pluralitet, bland dem som förut bivistat tre riksdagar, såsom ledamot af första kammaren, utan afseende på rang eller egande förmögenhet. Detta bör man, mena de, icke förbise; det måste i alla fail vara en stor vinst att blifva af med de nuvarande stånden och sjelfskrifvenheten: man kan alltid sedan komma till något bättre, blott första steget tagits; hvaremot detär ganska ovisst huru snart en reform kan vinnas, i fall förslaget nu förkastas, 0. s. v. Vi bedja om ursäkt att vi upprepa dessa talesätt, som förut äro så väl kända; men då de likväl innefatta de egentliga kardinalskäl, eller rättare de stora konsiderationer, som skulle verka på öfvertygelsen till bifall af förslaget, hvilket vi ännu icke hört någon försvara helt och hållet från principens ståndpunkt, så är det äfven nödigt, att taga dem i hufvudsakligt betraktande. Det är också obestridligt, att ståndsformationen och sjelfskrifvenheten utgöra tvenne så stora olägenheter i den nuvarande inrättningen, att man icke kan lägga för mycken vigt på behofvet af deras undanrödjande. Om derföre visshet kan erhållas, att båda skola försvinna genom bifall till det kongl. förslaget, så skulle vi tro att man har skäl att sluta sig till detsamma, oaktadt alla de oegentligheter det i öfrigt innehåller, och oaktadt det förtrögande och för en sann folkrepresentation ändamålsvidriga i sjelfva inrättningens dualism. Skulle det deremot visa sig mera sannolikt, att det konservativa motstånd, som nu finnes i tvenne af riksstånden, och den sjelfskrifvenhet, som eger rum i det ena af dem, icke egentligen komme att försvinna, utan blott att öfverflyttas och koncentreras inom första kammaren i den nya representationen, så att man blott finge klassandan och sjelfskrifvenheten i en annan form, och det hela hufvudsakligen blefve inskränkt till en kulissförändring; då är det svårt att se hvad med förslagets an tagande egentligen vore vunnet. Men det säkra ir, alt man för en ganska lång tid hade aflägsnat hoppet att få en verklig folkrepresentation: dels derföre, att en trötthet nödvändigt måste följa på sjelfva ansträngningen för förändringens genomdrifvande; dels ock derföre, att det nya systemets vänner hade något skäl aft fordra, att man måtte lemna detsamma rådrum att visa sm verkan innan det utdömdes, och att för detta ändamål åtminstone måtte beviljas så lång tid, som de 9 år, för hvilka första kammarens ledamöter väljas. Här är således den knuten, som skall lösas. Att första kammaren, såsom förut är nämndt, genom sina valbarhetsqvalifikationer innesluter företrädesvis de konservativa, byråkratiska och penningearistokratiska elementerna, lemnar åtminstone en anledning Vill den farhåga, som nyss framställdes; ja, en anledning så stor och öfvervägande, att det, för att blott till någon del undanrödja denna farhåga, måste fordras bevis eller bestämda sannolikheter, att faran kommer att motlvägas genom sjelfva valsättet, d. v. s. att bestämmelserna i afseende på valrätten och valsältet äro så beskaffade, att de nyssnämnda konservativa elementerna icke sjelfva kunna inkräkta valen och derigenom tillegna sig en sjelfskrifvenhet de facto, fastän de icke ega den till namnet. Äfvenså måste det vara en lika oeftergiflig fordran, att bestämmelserna angående valrätten och valsättet till andra kammaren göra det på förhand gifvet, att åtminstone denna kammare kommer alt blifva ett starkt och otvetydigt uttryck af det demokratiska elementet eller af folkviljan, och detta till en så betydlig grad, att det byråkratiska elementet icke må med intrigens tillhjeip, som aldrig uteblifver der den kan få fritt spelrum, kunna beherrska riksförsamlingen i dess helhet vid de tillfällen, då båda kamrarnes röster i beskattningsfrågor skola sammanräknas. Om dessa premisser äro gifna, faller det af