deraf att krigsstyrkan är maktens fysiska verk-
tyg i staten; och slutligen bör det ej lemnas
obemärkt, att regementschefer och generaler
inom militären; likasom landshöfdingar och
presidenter inom den civila förvaltningen kunna
af konungen när som helst afsättas, och såle-
des i politiskt afseende icke kunna anses ega
q sjelfständig ställning.
Återstår då de, som äro valbara till denna
kammare i följd af sin förmögenhet. Desse
ro utan tvifvel till sin samhällsställning mate-
tielt sjelfständiga; och ibland dem finnas vis-
serligen utmärkte män, med sannt nit för foi-
ets bästa och liberala åsigter — ja, det bör
för öfrigt icke hestridas, att ju personer med
dessa egenskaper kunna uppletas äfven bland
4e förutnämnda kategorierna; men hufvudfrå-
gan är, buruvida så många med denna egen-
skap komma att blifva valde, att de kunna
utgöra pluraiiteten.
Allt det vi nu anfört torde i allmänhet icke
nekas af förslagets försvarare ex professo. Men,
säga de, oaktadt valbarheten till första kam-
maren hufvudsakligen innesluter de omtalta
konservativa elementerna, är deb likväl icke
så säkert — detta är den vanliga termen,
man får höra nyttjas — att ej den första kam-
maren kan blifva liberal; detta beror på de
väljande. Om två tredjedelar af dessa förena
sig, så kunna de tillsätta första kammaren af
idel radikaler om de behaga, och dessutom
får ju en representant i hvarje län inom denna
kammare väljas äfven med enkel pluralitet,
bland dem som förut bivistat tre riksdagar,
såsom ledamot af första kammaren, utan af-
seende på rang eller egande förmögenhet. Detta
bör man, mena de, icke förbise; det måste i
alla fail vara en stor vinst att blifva af med
de nuvarande stånden och sjelfskrifvenheten:
man kan alltid sedan komma till något bättre,
blott första steget tagits; hvaremot detär gan-
ska ovisst huru snart en reform kan vinnas,
i fall förslaget nu förkastas, 0. s. v. Vi bedja
om ursäkt att vi upprepa dessa talesätt, som
förut äro så väl kända; men då de likväl in-
nefatta de egentliga kardinalskäl, eller rättare
de stora konsiderationer, som skulle verka på
öfvertygelsen till bifall af förslaget, hvilket vi
ännu icke hört någon försvara helt och hållet
från principens ståndpunkt, så är det äfven
nödigt, att taga dem i hufvudsakligt betrak-
tande.
Det är också obestridligt, att ståndsforma-
tionen och sjelfskrifvenheten utgöra tvenne så
stora olägenheter i den nuvarande inrättnin-
gen, att man icke kan lägga för mycken vigt
på behofvet af deras undanrödjande. Om der-
före visshet kan erhållas, att båda skola för-
svinna genom bifall till det kongl. förslaget,
så skulle vi tro att man har skäl att sluta sig
till detsamma, oaktadt alla de oegentligheter
det i öfrigt innehåller, och oaktadt det för-
trögande och för en sann folkrepresentation
ändamålsvidriga i sjelfva inrättningens dua-
lism.
Skulle det deremot visa sig mera sannolikt,
att det konservativa motstånd, som nu finnes
i tvenne af riksstånden, och den sjelfskrifven-
het, som eger rum i det ena af dem, icke e-
gentligen komme att försvinna, utan blott att
öfverflyttas och koncentreras inom första kam-
maren i den nya representationen, så att man
blott finge klassandan och sjelfskrifvenheten i
en annan form, och det hela hufvudsakligen
blefve inskränkt till en kulissförändring; då
är det svårt att se hvad med förslagets an
tagande egentligen vore vunnet. Men det
säkra ir, alt man för en ganska lång tid hade
aflägsnat hoppet att få en verklig folkrepre-
sentation: dels derföre, att en trötthet nödvän-
digt måste följa på sjelfva ansträngningen för
förändringens genomdrifvande; dels ock derfö-
re, att det nya systemets vänner hade något
skäl aft fordra, att man måtte lemna detsam-
ma rådrum att visa sm verkan innan det ut-
dömdes, och att för detta ändamål åtminstone
måtte beviljas så lång tid, som de 9 år, för
hvilka första kammarens ledamöter väljas.
Här är således den knuten, som skall lösas.
Att första kammaren, såsom förut är nämndt,
genom sina valbarhetsqvalifikationer innesluter
företrädesvis de konservativa, byråkratiska och
penningearistokratiska elementerna, lemnar åt-
minstone en anledning Vill den farhåga, som
nyss framställdes; ja, en anledning så stor och
öfvervägande, att det, för att blott till någon
del undanrödja denna farhåga, måste fordras
bevis eller bestämda sannolikheter, att faran
kommer att motlvägas genom sjelfva valsättet,
d. v. s. att bestämmelserna i afseende på val-
rätten och valsältet äro så beskaffade, att de
nyssnämnda konservativa elementerna icke
sjelfva kunna inkräkta valen och derigenom
tillegna sig en sjelfskrifvenhet de facto, fastän
de icke ega den till namnet. Äfvenså måste
det vara en lika oeftergiflig fordran, att be-
stämmelserna angående valrätten och valsättet
till andra kammaren göra det på förhand gif-
vet, att åtminstone denna kammare kommer
alt blifva ett starkt och otvetydigt uttryck af
det demokratiska elementet eller af folkviljan,
och detta till en så betydlig grad, att det by-
råkratiska elementet icke må med intrigens
tillhjeip, som aldrig uteblifver der den kan få
fritt spelrum, kunna beherrska riksförsamlin-
gen i dess helhet vid de tillfällen, då båda
kamrarnes röster i beskattningsfrågor skola
sammanräknas.
Om dessa premisser äro gifna, faller det af