Sjukdomen kan uppkomma genom smitta, men den kan äfven sjelfständigt uppstå i de flesta europeiska länder, och under ganska olika klimatiska förhållanden. Sättet, på hvilket smittan fortplantar sig, kan vara olika under olika omständigheter. Vanligen är sjukdomen miasmatisk; möjligen, ehuru mindre sannolf likt, är den också någon gång kontagiös. För sä-l; kerhets skull gör man bäst att antaga båda sätten. Den uppträder äfven under olika former. Vanligen är den typhös, mera sällan inflammatorisk. Detta! nekas väl i allmänhet af de flesta länders veterinärläkare; men de olyckliga resultaterna af deras be-!! mödanden att bota sjukdomen, ingifva ej förtroende li till den theori, på hvilken deras kurmetod grundar sig. Några allmänt giltiga reglor för sjukdomens behandling kunna dock svårligen gifvas, då denna måste lämpas dels efter den allmänna form, under hyvilken sjukdomen uppträder, dels äfven efter det sjuka djurets individualitet. Detta bör mana till uppmärksamhet och försigtighet vid val af behandlingssätt; men ingalunda till overksamhet. För regeringens beslut, att genom de sjuka djurens dödande qväfva sjukdomen i sin början, bör hvarje landtman vara tacksam. Jag anser det för ett kraftigt försök att vinna nämnde ändamål och äfven fullkomligen användbart så länge blott få djur i en ort insjuknat. Skulle emedlertid det sätt, på hvilket sjukdomen fortplantar sig, vara sådant, att den trotsar dessa försigtighetsmått och sprider sig, oaktadt alla bemödanden att hämma densamma; så måste den tiden en gång inträffa, då man nödgas försöka att kurera de sjuka, i stället att döda dem, och dervid använda de kurmetoder, som erfarenheten visat vara mest tillförlitliga, utan afseende på abstrakta teorier eller förutfattade meningar. Om sättet att förekomma sjukdomen, och hindra smittans spridande, är det öfverflödigt att orda, då kongl. sundhetskollegii cirkulär deri meddelar de bästa föreskrifter. Dock bör jag ej med stillatigande förbigå en upptäckt, som, i fall den bekräftar sig, är af högsta vigt: Under den tid då lungsjukan så häftigt härjade i Holland, att boskapen i vissa trakter helt och hållet dog ut, väckte det uppmärksamhet att enskilda 1okaler blefvo alldeles förskonade för sjukdomen. En uppmärksam landtman, som forskade efter orsaken härtill, kunde icke anse det som en blott tillfällighet, att jorden omkring de dammar, hvarest djuren på dessa ställen drucko, befanns vara starkt uppblandad med jern, hvilket säkert var orsaken till vattnets något jernhaltiga smak. Då flera år sednare samma sjukdom åter starkt visade sig, gjorde samma man följande försök : Hos en enka i Amsteldyk, hvarest sjukdomen hela vintern härjat, hade 42 st. boskapskreatur störtat. I medlet af Januari lät han lägga ett stycke jernmalm af omkring 25 I vigt i det vanliga dricksvattnet, och de ännu lefvande korna erhöllo intet annat vatten att dricka, än detta. Inom 42 dagar angreps ej mera någon ko af sjukdomen; men 6 dagar sedan det jernhaltiga vattnet tagit slut, insjuknade åter 2 kor. Nu anskaffades nytt förråd, och derefier inträffade inga flera sjukdomsfall på detta ställe. Då det blef allmänt bekant, att lungsjukan rasade särdeles häftigt i trakten af Delft, skickade samma landtman ett qvantum jernmalm till dervarande borgmästare, med anhållan, att han ville bidraga till försöks verkställande i denna vigtiga sak, hvilket med nöje bifölls. Uppdrag att verkställa försöken gafs åt en djurläkare, hvilken sedermera inberättade följande: I en ladugård, hvarest sedan d. 27 Jan. 4 kor dött af lungsjukan, gafs 46 jernmalm i dricksvattnet åt 12 friska kor. Till d. 44 Mars var intet sjukdomsfall inträffadt. Det andra försöket skedde i ett kohus med 40 kor, i hvilket sjukdomen hade herrskat hela vintren, Det lemnade lika gynnande resultater. Det tredje ägde rum i ett hus med 50 kor, i hvilket äfven sjukdomen herrskade. Alla kor, som brukat detta medel, voro vid rapportens afgifvande friska. Det fjerde, äfven i en ladugård om 30 kor, hvarest, sedan Januari, 6 kor hade dött af lungsjukan gaf enahanda resultat. Mot dessa uppgifter kan invändas, att då jernmalm vanligen icke löser sig i vatten, förändras ej dricksvattnet af dess ditläggande. Men dels äro Hollands jJernmalmer mycket olika våra, dels kan vattnet som begagnades hafva hållit kolsyra. Jernhaltigt vatten kan dock lätt beredas, om jernet tillsättes i form af något salt, i så stor portion, att vattnet liknar det pf naturen jernhaltiga. Jag tillåter mig att bärtill föreslå svafvelsyrad jernoxidul, eller den allmänt kända gröna Vitriolen. Den är billig, öfverallt tillgänglig, och, i så ringa dosis som den hvarom här kan blifva fråga, svårligen skadlig. — Ätminstone har jag under en trettioårig landtmannabana ofta användt den, både för hornboskap och får, utan att jag någonsin förmärkt den verka menligt, då den med förstånd blifvit begagnad. Fördelarne, om ändamålet vinnes, äro oberäkneliga, kostnaden ringa, risken ingen. ) För att göra boskapens dricksvatten liknande en måttligt jernhaltig mineralkälla, behöfver man blott till 400 kannor vatten sätta två lod fnstött grön kristalliserad vitriol, hvarefter blandningen väl omröres. ) Satsen får dock ej göras större än att djuren förtära den på en dag, emedan, Öm den får stå, vitriolen småningom utfälles. Sådana äro de facta, som de sednare årens erfarenhet gifvit vid handen och hvilka jag har ansctt vigtiga nog, för att böra komma till akademiens kännedom. De möjliga bristerna i framställningen torde ursäktas hos en man, som hvarken gör anSpråk på att vara veterinärläkare eller patholog. J. Th. Nathhorst nr oh Jm nn 5 De, som af okunnighet om vitriolens verkningar på boskap, frukta för dess användande, hänvisas till en vid alla våra veterinärskolor begagnad bok: Materia medica Veterinaria af Ryss, utgifven af Tiden. ) Detta synes vara det minsta som bör tillsättas, än aan fara Äilag Am ha-r