ördunklas af det ondas andedrägt, så strålar den dock ånyo lika klar vid minsta suck du sänder till ljusets fader ... Näppeligen voro dessa ord uttalade, innan en Dominianermunk från djupet af salongen närmade sig helgonet och prinsessan. Kapuchongen var uppdragen och händerna instuckna i de vida ärmarne. Ett ymnigt hvilt skägg nedflöt till midjan. ,Din välsignelse, helige broder!, bad St. Brita, under en ytterst ödmjuk helsning. Som man är klädd, så är man hädd! skrattade munken med bortvändt ansigte. Hvad, helige broder! ni nekar mig då den? fortfor helgonet ... Jag måste det. Du är icke hvad du vill synas vara. Du måste biktas först och absolveras.n Så låt oss skyuda, jag längtar derefter af allt mitt bjerta! Och de aflägsnade sig. Prinsessan såg efter dem ... pTänk att de spela sina roler utmärkt väl båda tvål sade hon för sig sjelf, i det hon återvände till sin plats der hon, såsom det syntes, med stor förvåning saknade sin gemål. Hon såg sig omkring -.. han fans ingenstädes. Hennes af Emerentia väckta misstankar återkommo med fördubblad kraft. Ilon insåg nu att denna högtidlighet, anställd till hennes nöje, i sjelfva verket var, hvad den endast borde föreställa, en maskerad ... och hennes hjerta intogs af svartsjukans alla qval. En sällsam ångest fattade henne. Den spöklika qvinnan, som nyss stått vid hennes sida, den afskyvärda masken, som ville tillegna sig dess radband, alla de fantastiska grupper, åt hvilka hon nyss skrattat, förekommo henne nu såsom osälla andar, hvilka vid dansmusikens gälla gny helsade henne välkommen! Så hade då framtiden ... hvad hon ofta gör, men, ack, så sällan förstås -.. på denna lättsinniga lustbarhet för prinsessan upplyftat en flik af sin mantel ... hennes föräldrar, hennes så linge bortavarande broder, skymtade i divlika gestalter förbi hennes syn ... Hon sjönk i vanmakt ... Allt hvad hf och anda hade kom i rörelse. Det är inte underligt ... Hvilket odrägligt qvalm! hvilförskräcklig hetta! skrek man från alla kanter.