-
ördunklas af det ondas andedrägt, så strålar den dock ånyo
lika klar vid minsta suck du sänder till ljusets fader ...
Näppeligen voro dessa ord uttalade, innan en Domini-
anermunk från djupet af salongen närmade sig helgonet
och prinsessan. Kapuchongen var uppdragen och händer-
na instuckna i de vida ärmarne. Ett ymnigt hvilt skägg
nedflöt till midjan.
,Din välsignelse, helige broder!, bad St. Brita, under en
ytterst ödmjuk helsning.
Som man är klädd, så är man hädd! skrattade mun-
ken med bortvändt ansigte.
Hvad, helige broder! ni nekar mig då den? fortfor
helgonet ...
Jag måste det. Du är icke hvad du vill synas vara.
Du måste biktas först och absolveras.n
Så låt oss skyuda, jag längtar derefter af allt mitt
bjerta! -
Och de aflägsnade sig. Prinsessan såg efter dem ...
pTänk att de spela sina roler utmärkt väl båda tvål
sade hon för sig sjelf, i det hon återvände till sin plats
der hon, såsom det syntes, med stor förvåning saknade sin
gemål.
Hon såg sig omkring -.. han fans ingenstädes. Hen-
nes af Emerentia väckta misstankar återkommo med för-
dubblad kraft. Ilon insåg nu att denna högtidlighet, an-
ställd till hennes nöje, i sjelfva verket var, hvad den en-
dast borde föreställa, en maskerad ... och hennes hjerta
intogs af svartsjukans alla qval. En sällsam ångest fattade
henne. Den spöklika qvinnan, som nyss stått vid hennes
sida, den afskyvärda masken, som ville tillegna sig dess rad-
band, alla de fantastiska grupper, åt hvilka hon nyss skrat-
tat, förekommo henne nu såsom osälla andar, hvilka vid
dansmusikens gälla gny helsade henne välkommen!
Så hade då framtiden ... hvad hon ofta gör, men, ack, så
sällan förstås -.. på denna lättsinniga lustbarhet för prin-
sessan upplyftat en flik af sin mantel ... hennes föräldrar,
hennes så linge bortavarande broder, skymtade i divlika
gestalter förbi hennes syn ... Hon sjönk i vanmakt ...
Allt hvad hf och anda hade kom i rörelse.
Det är inte underligt ... Hvilket odrägligt qvalm! hvil-
förskräcklig hetta! skrek man från alla kanter.