mera, än söka bevara sin boskap för smittan, och,) om denna det oaktadt infinner sig, lägga de insjuknade djuren på slaktbänken. Landtbrukarne, sålunda öfverlemnade åt sig sjelfva, hafva dock ej förlorat modet, och om, på de sednare åren, förhoppningar väckts att kunna förekomma eller bota denna härjande farsot, så är det dem som man till större delen derföre har att tacka. Det är ej utan en känsla af tillfredsställelse, som jag beder att få anföra hvad i detta fall är mig bekant, Vid landtbruksmötet i Stuttgart år 1842, hvilket jag hade äran att såsom akademiens ombud bevista, var, bland andra, äfven en fråga om den elakartade lungsjukan uppställd. Baron Ellrichshausen, fordom inspektor öfver landtbruksinstitutet på Hohenheim, anförde till svar på nämnde fråga hufvudsakligen följande: Redan i 25 år har jag haft tillfälle att hos mina grannar observera denna sjukdom, och att se huru de, under användandet af den vanliga methoden, kurerade ihjäl sina kreatur. År 1829 utbröt sjukdomen i mitt eget boskapshus, och jag förlorade genom användandet af de vanliga medlen ungefär hälften af mina kreatur. Jag slog åder, gaf salter, satte hankar m. m. och höljde djuren i täcken; men ju flitigare jag härmed var, ju förr kom döden. Jag tillbringade en hel ycecka, natt och dag, i boskapshuset, och kom ändtligen till den åsigt, att methoden måste vara felaktig. Jag sökte att utröna hvilken sjukdom hos menniskor som närmast motsvaras af lungsjukan hos hornboskapen, och fann att den åtföljande febern var en rötfeber. Att den ej fick behandlas såsom lunginflammation, insåg jag snart emedan ju ifrigare jag under denna åsigt arbetade, desto förr dogo djuren. Ett halft år sednare utbröt sjukdomen på en annan, mig tillhörig egendom. Jag behandlade både min egen boskap och mina grannars så, som man behandlar menniskor i rötfebrar. Jag använde sedan samma method på markgrefvens af Baden cgendomar, samt lyckades öfver förväntan att rädda större deten af djuren. Sedan (år 4839) erhöll baron Ellrichshausen uppdrag af konungen af Wärtemberg, som erhållit kunskap om hans lyckliga kurmethod, att taga vård om boskapen på konungens egendom Seegut. Han fann der 420 stycken hornboskap, alla i sjukdomens sista stadium. Sedan han genom att öppna ett af de fallna djuren, öfvertygat sig, att sjukdomen var den äkta lungsjukan, omvändes hela det förut begagnade förfarandet: åderlåtningar, laxermedel och varma täcken lades å sido, dörrar och fönster öppnades, att inskaffa frisk luft; derefter utvecklades ättik-ångor genom att slå ättika på varma stenar, och djuren erhöllo vatten med en tredjedel ättika att dricka. Hankar sattes, med den nödiga försigtigheten, att rengöra nålen emellan hvarje gång; på ömse sidor om bröstkorgen gjordes ingnidningar med spanskfluge-salfva , terpentinolja och kräkvinsten. Detta skedde med både friska och sjuka djur. Arfven användes andra vextsyror invärtes med framgång samt tvättningar med kallt vatten, hvarefter djuren sorgfälligt gnedos och borstades. Ingenting varmt fick förtäras och ingifningarne gjordes endast kylslagna. t de convalescenta djuren gafs gentianoch calmus-rot, samt äfven pulveriserad ekbark såsom billigare. Vanligen,, säger baron Ellrichshausen, börjar man med att slå djuren åder. Men detta är så mycket mera felaktigt, som sjukdomen icke är någon lunginflammation, och djuren behöfva silt blod, för att kunna återställas. Det är safterna, som äro förderfvade och kasta sig på lungan. Lika felaktigt är att gifva laxersalter. I sjukdomens första stadium inträffar visserligen ofta förstoppning, men denna häfves fullkomligt genom ättikan i drycken. I sjukdomens andra stadium uppstår ofta diarrhte, och man gifver då lavemang af tunn mjölvälling. Visar sig hetta, så gifver man invärtes renad vinsten, tvättar det sjuka djuret flitigt och gör omslag omkring hufvudet af blånor, doppade i ättika, försatt med en lösning af salpeter i vatten. Man akte sig att fodra starkt; men fodret bör dock vara kraftigt och sålunda stärkande., Det skulle blifva för vidlyftigt att här redogöra för baron Ellrichshausens hela föredrag, och jag vill blott nämna, att han bland orsakerna till sjukdomen ställer .drankfodringens missbruk i främsta rummet. Äfven varnar han särdeles för vårdslös fodring med imkokade potäter m. m. Vid mötet i Mänchen 4844 var sjukdomen icke föremål för någon diskussion; men jag hade der den lyckan att få del af en annan, i några fall från frih. Ellrichshausens afvikande kurmethod, använd af regeringsrådet baron von Welden. Den liknade den förstnämnda deri, att åderlåtningar och laxermedel bestämdt förkastades såsom skadliga. (Slutet följer.) hornboskapen (och äfven fåren) beträffar, kan finna den i doktor Mercers i The Farmers Magasine för 1848 införda skrift: The history, nature, pathology and treatment of the epidemie Pleuropneumonia,, i Youatts bok On Cattle m. fl. hvilka visa hurudan åsigten i detta hänseende! är i sjelfya England. BÄTTEGÅNGSOcH POLISSAKER.