mera, än söka bevara sin boskap för smittan, och,)
om denna det oaktadt infinner sig, lägga de insjuk-
nade djuren på slaktbänken.
Landtbrukarne, sålunda öfverlemnade åt sig sjelfva,
hafva dock ej förlorat modet, och om, på de sed-
nare åren, förhoppningar väckts att kunna före-
komma eller bota denna härjande farsot, så är det
dem som man till större delen derföre har att tacka.
Det är ej utan en känsla af tillfredsställelse, som jag
beder att få anföra hvad i detta fall är mig bekant,
Vid landtbruksmötet i Stuttgart år 1842, hvilket
jag hade äran att såsom akademiens ombud bevista,
var, bland andra, äfven en fråga om den elakartade
lungsjukan uppställd. Baron Ellrichshausen, fordom
inspektor öfver landtbruksinstitutet på Hohenheim,
anförde till svar på nämnde fråga hufvudsakligen
följande:
Redan i 25 år har jag haft tillfälle att hos mina
grannar observera denna sjukdom, och att se huru
de, under användandet af den vanliga methoden, ku-
rerade ihjäl sina kreatur. År 1829 utbröt sjukdo-
men i mitt eget boskapshus, och jag förlorade ge-
nom användandet af de vanliga medlen ungefär hälf-
ten af mina kreatur. Jag slog åder, gaf salter, satte
hankar m. m. och höljde djuren i täcken; men ju
flitigare jag härmed var, ju förr kom döden.
Jag tillbringade en hel ycecka, natt och dag, i
boskapshuset, och kom ändtligen till den åsigt, att
methoden måste vara felaktig. Jag sökte att utröna
hvilken sjukdom hos menniskor som närmast mot-
svaras af lungsjukan hos hornboskapen, och fann att
den åtföljande febern var en rötfeber. Att den ej
fick behandlas såsom lunginflammation, insåg jag
snart emedan ju ifrigare jag under denna åsigt ar-
betade, desto förr dogo djuren.
Ett halft år sednare utbröt sjukdomen på en an-
nan, mig tillhörig egendom. Jag behandlade både
min egen boskap och mina grannars så, som man
behandlar menniskor i rötfebrar. Jag använde se-
dan samma method på markgrefvens af Baden cgen-
domar, samt lyckades öfver förväntan att rädda
större deten af djuren.
Sedan (år 4839) erhöll baron Ellrichshausen upp-
drag af konungen af Wärtemberg, som erhållit kun-
skap om hans lyckliga kurmethod, att taga vård om
boskapen på konungens egendom Seegut. Han fann
der 420 stycken hornboskap, alla i sjukdomens sista
stadium. Sedan han genom att öppna ett af de
fallna djuren, öfvertygat sig, att sjukdomen var den
äkta lungsjukan, omvändes hela det förut begagnade
förfarandet: åderlåtningar, laxermedel och varma täc-
ken lades å sido, dörrar och fönster öppnades, att
inskaffa frisk luft; derefter utvecklades ättik-ångor
genom att slå ättika på varma stenar, och djuren
erhöllo vatten med en tredjedel ättika att dricka.
Hankar sattes, med den nödiga försigtigheten, att
rengöra nålen emellan hvarje gång; på ömse sidor
om bröstkorgen gjordes ingnidningar med spansk-
fluge-salfva , terpentinolja och kräkvinsten. Detta
skedde med både friska och sjuka djur. Arfven an-
vändes andra vextsyror invärtes med framgång samt
tvättningar med kallt vatten, hvarefter djuren sorg-
fälligt gnedos och borstades. Ingenting varmt fick
förtäras och ingifningarne gjordes endast kylslagna.
t de convalescenta djuren gafs gentian- och cal-
mus-rot, samt äfven pulveriserad ekbark såsom bil-
ligare.
Vanligen,, säger baron Ellrichshausen, börjar
man med att slå djuren åder. Men detta är så
mycket mera felaktigt, som sjukdomen icke är
någon lunginflammation, och djuren behöfva silt
blod, för att kunna återställas. Det är safterna,
som äro förderfvade och kasta sig på lungan.
Lika felaktigt är att gifva laxersalter. I sjukdomens
första stadium inträffar visserligen ofta förstoppning,
men denna häfves fullkomligt genom ättikan i dryc-
ken. I sjukdomens andra stadium uppstår ofta di-
arrhte, och man gifver då lavemang af tunn mjöl-
välling. Visar sig hetta, så gifver man invärtes re-
nad vinsten, tvättar det sjuka djuret flitigt och gör
omslag omkring hufvudet af blånor, doppade i ättika,
försatt med en lösning af salpeter i vatten.
Man akte sig att fodra starkt; men fodret bör
dock vara kraftigt och sålunda stärkande.,
Det skulle blifva för vidlyftigt att här redogöra
för baron Ellrichshausens hela föredrag, och jag vill
blott nämna, att han bland orsakerna till sjukdomen
ställer .drankfodringens missbruk i främsta rum-
met. Äfven varnar han särdeles för vårdslös fodring
med imkokade potäter m. m.
Vid mötet i Mänchen 4844 var sjukdomen icke
föremål för någon diskussion; men jag hade der den
lyckan att få del af en annan, i några fall från frih.
Ellrichshausens afvikande kurmethod, använd af re-
geringsrådet baron von Welden. Den liknade den
förstnämnda deri, att åderlåtningar och laxermedel
bestämdt förkastades såsom skadliga.
(Slutet följer.)
hornboskapen (och äfven fåren) beträffar, kan
finna den i doktor Mercers i The Farmers Ma-
gasine för 1848 införda skrift: The history, na-
ture, pathology and treatment of the epidemie
Pleuropneumonia,, i Youatts bok On Cattle m.
fl. hvilka visa hurudan åsigten i detta hänseende!
är i sjelfya England.
BÄTTEGÅNGS- OcH POLISSAKER.