God morgon, ryttmästare! Nå, hur går det nu me
den tilltänkta jagten?..., yttrade von Dittmar.
Det kommer att alldeles icke gå, så framt vi ej skol
skjuta på regnet.
Ack, min gud, hvilken skada! Hvad jag lofvade mi
för ett nöje af den ! Kan något vara roligare än jagt?
Bevärs, min unga herre! svarade Bernhard med et
visst öfversitteri i ton: Ni talar som ni vore en anna
Nimrod. Har ni kanske, som kung Carl, tagit björnei
lefyande på trägaffel?
Stucken af hans begabberi, teg Regina förtrytsamt..
Bernhard kände dervid det orätta deri, att han förförde
lat ett barn. Han ville godtgöra det...
Herr Iwo! sade han. Jag minns sjelf huru smärt
samt det förekom mig, då jag, vid er ålder, åsidosattes a
äldre personer. Det har aldrig varit min afsigt att sår
någon, allraminst er, som visat er så skicklig i konstei
att tygla en häst... och är ni lika god skytt, som ryt
tare, så undrar jag bara på hvarför ni ej när som hels
går i tjenst...
Bernhard! sätt inga myror i hufvudet på gossen! in
föll Dittmar. Hans slägt har uttryckligt förbjudit honon
att gå i tjenst före sitt tjuguförsta år.
Det är skada! Han förlorar tid och tur. Men om e
familj förbjudit er krigets yrke, så måtte väl det förbude
ej sträcka sig ända till vapnens öfning, särdeles om ni pi
tiden skall bli militär. Jag har lust att bli er maitrt
darmes. Kom, så göra vi en gång. Ni har väl fäktat:förr ?
ÅD ja ...
Jag skyndar efter vapenp.
Bernhard gick. .
Men, min bästa fröken ! sade Dittmar med uttryck
af stort missnöje, hur kan ni vara så oförsigtig? ...
Bagatell ! svarade den djerfva Regina. Ni skall få st
att det slår sig bra ut, herr geheimeråd !
Bernhard återkom med ett par floretter.
Här, mir herre, välj sjelf!
Iwo fattade en ficrett.
En garde! ropade Bernhard.
Twos ögon slogo såsom blixtar in i motståndarens, som
lika skarpt besvarade dem. Om han vetat att de tillhör
en flicka, så hade förmodligen äfven hans hjerta förkolnat
Nu inträffade ej det, men väl att elden i Iwos blickar
småningom slocknade. ,. han blef osäker, darrade, och flo-
retten mer sjönk, än flög ur hans hand -...
Ni tröttnar... sade Bernhard, som, af hvad skäl visste
han icke, upptog floretten ... ;men får ni öfva er en tid
skall ni utan tvifvel bli en god fäktare.
I detsamma inträdde prinsen...
God morgen Dittmar! god morgen Iwo! god morgen
Bernhard ! Gott sehwere Noth, ett sådent regn, hele jag:
ten är förloret... Men hvad ser jag? har du fäktet, Iwo?
Prinsen kunde med möda afhbålla sig från att stor
skratta.